Snowdenaffären har inte gjort oss klokare om underrättelseverksamhet
En medlem av CodePink protesterar bakom NSA-chefen Keith Alexander (vänster) under en hearing inför den amerikanska kongressens underrättelseutskott i Washington, 29 oktober 2013. (Foto: Alex Wong/Getty Images)


Snowdenavslöjandena verkar hänga med oss en bra bit än, men gör de oss klokare om vad som verkligen händer i underrättelsevärlden? Och ger vi dem för mycket uppmärksamhet?

På senare tid har avslöjanden om Sveriges och FRA:s roll i spionage mot Ryssland följts av avslöjanden om spionage på onlinespel. Mönstret av avslöjande, ilska och debatt har blivit bekant, kanske uttjatat, och vi har lärt oss allianser, organisationer och elektroniska nätverk som vi kanske inte kände till. Men vad vet vi om underrättelseverksamheten i praktiken, bortom rubrikerna?

– Jag är inte så säker på att allmänheten är så värst mycket klokare på hur underrättelse fungerar, sade professor Rhodri Jeffreys-Jones, professor emeritus i historia vid University of Edinburgh, och tillika författare av boken ”In Spies We Trust: The Story of Western Intelligence” (2013)

Som historiker tycker han att folk borde vara medvetna om att underrättelseinhämtning av det här slaget har pågått sedan åtminstone första världskriget. Många ledare uppträder som om de vore chockerade, men de borde vara väl medvetna om vad som pågår, inklusive att deras telefoner avlyssnas.

– [Angela] Merkel var nog mest arg över att hon framstod som naiv och korkad, sade Jeffreys-Jones.

Det som däremot har förändrats är kommunikationsmetoderna och mängden data. På den tiden kopplade agenter upp sig på atlantkabeln för telegrafkommunikation, men numera har vi ett globalt fiberoptiskt nätverk som skickar enorma mängder data över hela världen. Alltsammans bevakas av olika underrättelseorgan i olika länder, som har olika lagar och regler att förhålla sig till. Dessutom har de olika avtal med andra länder om vad de delar med sig av. Det är en väldigt komplex situation.

Den stora förändringen för vanliga medborgare ligger i att internet har gjort att även de avlyssnas, inte bara militära och politiska ledare. Det är en full rimlig rädsla, eftersom information som sugs upp en masse kan vara väldigt skadlig om den används för att utpressa enskilda medborgare eller stoppa dem i deras karriärer.

– Det slår an en ton hos folk, och det är därför det har velat lyssna på Snowden, sade Jeffreys-Jones.

Men den här komplexa och förvirrade situationen, i kombination med de känslor ämnet väcker, har lett till en av Snowden-erans stora missförstånd, nämligen att alla övervakas, enligt Joseph Wippl, professor i international relations vid Boston University, som även är före detta CIA-agent.

– Det är en enorm mängd data som samlas, men ingen tittar på den; det är i princip data som ligger och samlar damm. Man har inte personal för det. Det är bara om det finns indikationer på terrorism, organiserad brottslighet eller vapenspridning som någon tittar, sade han.

Wippl tror även att allmänheten inte förstår hur omfattande underrättelseutbytet är mellan olika länder, beroende på hur nära de står varandra.

– De har kontakt bokstavligen varje dag och diskuterar olika frågor, sade han, och tillade att det till och med sker samarbete på vissa nivåer mellan västländer och länder som inte anses som nära partners, som till exempel Ryssland. Det kan gälla sådant som terrorism och vapenspridning.

Det enorma fokus som har hamnat på signalspaning har också dragit bort uppmärksamheten från andra former av underrättelseinhämtande, som till exempel satelliter och drönare, enligt Jeffreys-Jones. Det franska satellitprogrammet har till exempel nått en punkt där man inte längre är beroende av USA för att få de bilder man behöver. Samtidigt skaffar sig allt fler länder drönarkapacitet, eller utökar den man redan har.

Dessutom kommer det äldsta underrättelseverktyget – människan – att förbli viktigt.

– Det sker på många nivåer. Från konfidentiella förhållanden till traditionella betalda agenter som förser dig med underrättelser om något, sade Wippl.

Signalspaning kan vara ett bra redskap för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, men i långa loppet kommer mänskliga relationer att visa sig mycket viktigare för ett lands riktning. Det är nämligen ofta inte en fråga om att veta vad som händer nu, utan vad som kommer att hända senare. Det kräver mänsklig analys – och tid.

– Vem är ens vän om 20 år? Är det viktigt för USA att verkligen förstå ett land som Mexiko, som det delar en 3 000 km lång gräns med? Om man inte är redo att samla in underrättelser om viktiga personer, länder, regioner och frågor idag, så kommer man inte att ha den informationen när man väl behöver den, 20 år senare, sade Joseph Wippl.

Men betydelsen av signalspaning ska dock inte underskattas. Rhodri Jeffreys-Jones gav en historisk parallell till Snowdenaffären: Herbert Yardley var en amerikansk kryptolog som ledde NSA:s föregångare Black Chamber. Black Chamber knäckte de japanska diplomatiska koderna på 20-talet och gav amerikanska förhandlare viktig information inför den stora flottkonferensen i Washington 1921. Efter att organisationen avvecklades så skrev emellertid Yardley om det här i sina memoarer, och gjorde det alltså offentligt.

– Japanerna blev mycket förolämpade, ungefär som [europeiska länder] idag, sade Jeffreys-Jones.

En möjlig konsekvens av detta var att Japan intog en mer militaristisk position internationellt, vilket visade sig i invasionen av Manchuriet 1931. Klyftan mellan USA och Japan växte, och kulminerade till sist i den japanska attacken på Pearl Harbor ett årtionde senare. En allvarlig historielektion.