Det resursrika Angola var en gång känt för Afrikas längsta inbördeskrig. I dag är den förväntade livslängden cirka 44 år, vilket inte skiljer mycket från en genomsnittlig britt under 1800-talet. Över 70 procent av befolkningen lever i fattigdom och landet har en av världens högsta barnadödligheter. Och Jose Dos Santos, landets diktator sedan 30 år och ledare för den Befrielsepartidominerade regimen MPLA, förefaller inte ha förlorat sitt begär efter makt.

Under Dos Santos styre har Angolas oljereserver flödat in i regimens kassakistor, liksom till multinationella företag via dunkelt strukturerade oljestödda lån. MPLA rättfärdigare inledningsvis dessa lån med att de stod för vapengaranti och möjliggjorde kampen mot Unita, en väpnad rörelse ledd av USA-stödde krigsherren Jonas Savambi, som också har kopplingar till Portugals hemliga polis och Sydafrikas tidigare apartheid-regim. I dag slukar den korrupta makteliten landets resurser och ödelägger dess framtid.

Under inbördeskriget [19xx-2002] försökte USA med politiska medel att destabilisera regimen. Trots det försåg MPLA USA med billig olja multinationella amerikanska företag som Gulf, vilket stod för 65 procent av Angolas exportinkomster under reaganåren. MPLA investerade under samma period 60 procent av sina oljeinkomster i vapen och av resten hamnade mycket i privata fickor. I dagsläget står oljan för 80-90 procent av landets exportintäkter. Oljan går främst till Kina och USA. Det finns många obesvarade frågor om de oljepengar som flödar in och ut ur Angola.

Angola är officiellt inte längre ett dödens fält. Men ekonomin är fortfarande beroende av industrier, där olja och diamanter står för 99 procent av exporten. Även om regimen har inlett satsningar på egna industrier och sektorer som förstörts av krig, såsom infrastruktur och jordbruk, så verkar den nödvändiga politiska viljan saknas. Därmed får heller inte majoriteten av befolkningen del av exportinkomsterna.

Med hjälp av the Export-Import Bank har Kina bidragit med mer än 24 miljarder dollar i lån till Afrika, merparten via en utbytesöverenskommelse som lägger tyngdpunkten på resursuttag. I gengäld har Kina exporterat skickliga yrkesmän och materiel och investerat i infrastruktur för att se till att resurserna flödar tillbaka till hemlandet. Mer än 50 procent av alla lån Kina gett genom the Import Export Bank har investerats i Afrika, i 36 olika länder. Projekten sträcker sig från jättedammar till järnvägar, hamnar och gruvanläggningar. De är speciellt inriktade på att underlätta de två första stegen i produktkedjan, utvinning och transport. Produktion och distribution är taktiskt förlagda till Peking, och konsumtionsledet finns huvudsakligen i västländerna.

Kina hävdar att det har 60 procent av världens sällsynta jordartsmetaller inom sina gränser. Dessa strategiska mineraler, yttrium, holmium, lanthanum, thulium, är viktiga för en slutanvändarmarknad som omfattar 100 miljarder dollar och inbegriper många gröna teknikföretag. Peking har utfärdat tydliga förbud mot export av vissa mineraler och försett andra med kvotbegränsningar. Detta gör det möjligt för Kina att behålla den primära tillgången och dominera marknaderna. Men landets Afrikapolitisk går ut på det rakt motsatta.

Kinas två stadigaste fästen på kontinenten är Angola och Sudan. Landet har utfärdat oljestödda lån på mer än fem miljarder dollar till Angola. Till exempel 2007 erbjöd Kina 1,4 miljarder i verksamhetslån till olje- och gasföretaget Sonangol via China Petrolium and Chemichal Corporation. Sedan år 2000 har Kinas handel med Angola ökat 14 gånger. Kinas taktik med politisk icke-inblandning, vilket innebär att vända ryggen till människorättsbrott, passar bra för en regim som MPLA.

USA är också intresserat av herraväldet i Afrika. Förenta staterna har planer på att 25-30 importen ska komma från Afrika år 2015, med hjälp av dess Africa Command. Då den persiska viken ligger mitt i en politiskt turbulent region spanar Washington på Guineabukten som den ”nya gulfen”. Afrika står redan nu för nästan 20 procent av Amerikas råoljeimport, genom oljejättar i Nigeria och Angola, tillsammans med Chad (ännu en petroliumstat ledd av en livstidsdiktator, Idriss Deby), några av huvudmottagarna av medel från den afrikanska tillväxt- och möjlighetsplanen.

De militära kontakterna mellan USA och Angola har blivit tätare. Förra året lade det amerikanska flottfartyget Elrod till vid kajen i Lobito, Angola, som ett steg i det militära närmandet mellan de två länderna. Ett av de fyra militära inflödena i Afrika, the International Military Education Training program, har fått ökade anslag sedan Obama tillträdde som president.

USA söker även andra vägar in i Afrika, såsom jordbruk, ekonomiska reformer och hälsovård. Ett exempel är Angolas partnerskap med USA:s biståndsorgan USAID som använder bistånd för att stötta amerikanska multinationella företag som Chevron och teknologier som genetiskt modifierade organismer. Till skillnad från det oljerika nigerdeltat saknar Angola organiserat kollektivt motstånd som kan utmana den kraftfulla kombinationen av (den amerikanska) staten och multinationella företag. I kontrast mot nigerdeltat, där merparten av oljan utvinns på land, hämtas det mesta av Angolas olja ute till havs.

Under det kalla kriget var Angola platsen för en laddad konflikt mellan USA, Kuba och Sovjetunionen. Och även i dag är supermakterna intresserade av landet, men de slåss om kontrollen över Angolas stora oljereserver på ett annat sätt. Huruvida Angola kan hantera offensiverna från USA och Kina till sin egen fördel, och huruvida de redan kraftigt belånade oljetillgångarna kommer landets befolkning till godo, förblir viktiga obesvarade frågor, i det kalla krigets spår.