• Titel: The Happening

• Produktionsår: 2008

• Produktionsland: USA/Indien

• Regi M. Night Shyamalan

• Medverkande: Mark Wahlberg, Zooey Deschanel, John Leguizamo m fl

• Betyg: 4/5

Antingen så tycker man om Shyamalans filmer, eller så gör man det inte. Jag råkar tillhöra den första typen; jag tycker hans magiska realism är originell och ett bra underlag för nervkittlande spänning, varje gång. Men tycker man inte om hans tidigare filmer, kommer man nog inte tycka om den här heller.

Man skulle kunna kritisera Shyamalan för att alla hans filmer är snarlika varandra. Hans recept skulle kunna sägas gå ut på följande: Mystiska händelser inträffar, som berättas ur en någorlunda vanlig familjs synvinkel. Sedan följer han den vanliga modellen, med en upptrappning av händelserna som sedan följs av en konfliktförlösning. Jag skulle dock vilja argumentera för att Shyamalan är en auteur, vilket, för lekmannen, betyder att alla hans filmer innehåller samma element. Fast varje film har klart individuella drag. I ”The Happening” har han lånat lite från ”Världarnas Krig”(War of the Worlds”, Steven Spielberg, USA, 2005). Utan att avslöja för mycket kan jag dock nämna att Shyamalan bytt ut utomjordingarna mot något mer jordnära (ordvitsen kommer ni att fatta när ni ser filmen). I samma veva kommenterar han på miljöförstöring.

Shyamalan har även en ganska skruvad humor. Filmens femtonårgräns känns motiverad, eftersom den innehåller en hel del ruggiga scener. Är man en härdad biobesökare så tycker man dock dessa scener är roliga, vilket är Shyamalans poäng. Men samtidigt sätter man skrattet i halsen, eftersom de är hemska i sin bisarra natur. Han inleder lite försiktigt med dödsfallen, för att sedan trappa upp dem. I slutändan har han lärt biopubliken att titta och lyssna efter signaler, och då räcker det att man hör pistolskott någonstans utanför skärmen för att man ska få en krypande känsla i kroppen.

Från Shyamalans tidigare filmer, då särskilt ”Signs” (USA, 2002) kan man även känna igen den humor som bygger på människors paranoia. Precis som i ”Signs” förstärks den humoristiska effekten när människors vilda och paranoida idéer bekräftas.

Mark Wahlberg ser man oftast i actionfilmer, som han inte riktigt platsar i, eftersom han har en tendens att spela över. Förutom den här filmen, är ”The Big Hit” (Kirk Wong, USA, 1998) den enda film jag tycker han är bra i. I den filmen spelar han en halvtofflig och halvtöntig torped (sic!). I ”The Happening” spelar han återigen en lite halvtöntig figur, denna gång i en gymnasielärares (high school i USA) skepnad, som försöker anpassa sig till en högst bisarr situation, vilket passar honom som handen i handsken.

Shyamalans senaste film är en berättelse om bisarra dödsfall, miljöförstöring och en väldigt förvirrad gymnasielärare. Den skiljer sig dock från hans tidigare filmer i att den är mer spännande, och det är ju ett stort plus. Men, som sagt, har man aldrig gillat Shyamalans filmer, kommer man nog inte tycka om den här heller. Som en liten fotnot kan nämnas att gillar man den här filmen, kanske man kommer tycka om ”Hostel”-filmernas (Eli Roth,USA, 2005&2007) regissörs nästa film. Roth planerar nämligen att filmatisera Stephen Kings roman ”Cell” (som i mobiltelefon). Än så länge ligger den bara i planeringsstadiet, men förhoppningsvis kommer vi satt se den på våra biografer någon gång nästa år.