Skenande inflation ger Kinas regim få alternativ


Kinas styrande har slutligen medgett att inflationen är bortom kontroll. Det spelar ingen roll hur Peking manipulerar konsumentprisindex genom att använda räntan istället för köpepriset när man beräknar hushållskostnaderna. De snabbt stigande matpriser som både migrantarbetare och hushåll måste betala gör det svårt att dölja faktum så mycket längre.

Deutsche Welle skrev nyligen om att den kinesiska inflationens påverkan på landets politik visar att det kinesiska kommunistpartiet tillåtit inflation att skena. Även om det inte varit någon hemlighet så var det ändå något mycket ovanligt när tjänstemän från Nationella utvecklings- och reformkommittén gick ut med en varning om beredskap för högre inflation. Det är också ovanligt att den förväntade inflationen skiljer sig så mycket åt, mellan 5 och 15 procent, från Nationella statistikbyrån, Nationella utvecklings- och reformkommittén och bankvärlden.

Det senaste decenniet har Kinas penningstillförsel (M2) ökat med 18 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som landets officiella BNP-tillväxt. Med tanke på den bristande kvaliteten hos de officiella BNP-beräkningarna är den relativa ökningen av penningmängden mycket alarmerande. Ur ett annat perspektiv är inflationen ett lackmustest på BNP eftersom inflationen ökar i takt med att man tillför mer pengar och kan delvis minskas med ekonomisk tillväxt.

Om Kinas ekonomiska tillväxt vore verklig och högkvalitativ skulle inflationstrycket inte ha kommit så snabbt. När kineserna möter en så snabb inflation är det rimligt att misstro de BNP-siffror som kommunistpartiet tillhandahåller.

Det är anmärkningsvärt att sekreteraren för det kinesiska handelsdepartementet faktiskt skyllde Kinas inflation på att USA tryckte upp mer pengar. Varför skulle en ökning av den penningmängden i USA orsaka inflation i Kina? Cirkulerar amerikanska dollar i Kina? Eller har kommunistpartiet ljugit om yuanens frikopplande från dollarn? Beror det på ”importerad inflation” visar det bara att prisskillnaderna mellan den internationella och den kinesiska marknaden är för stora. Partiet anstränger sig för att sänka arbetarnas inkomster och påtryckningar från omvärlden skulle gagna arbetarna i Kina.

Hur ska regimen hantera Kinas skenande inflation? Alternativ är begränsade och vart och ett av dem har sina för- och nackdelar.

Alternativ 1: Aktivt gensvar. Huvudskälet till inflationen är att det finns mer pengar i omlopp än vad det finns produktionstillgångar, särskilt i beaktandet av att det finns 24 biljoner dollar i utländska reserver, som har omvandlats till renminbi och satts i omlopp, och att det getts ut över tio biljoner yuan för att stimulera ekonomin de senaste åren. Det effektivaste sättet att minska inflationen är att ta tillbaka pengarna.

Delar av utlandsreserverna kan ges tillbaka till folk. Hur då? Man kunde tillåta fri handel med yuanen. Ge kineserna en fördelaktig kurs att köpa US dollar för eller ge dem dollar direkt. Det skulle vända den långa trenden av växande utlandsreserver. Eller använd utlandsreserver för att köpa strategiskt viktiga resurser och sälj dem till subventionerade priser, eller ge dem rent av gratis till folk. Den ökade tillförseln skulle omedelbart dra ner inflationen och effektivt återställa renminbins värde. Det styrande kommunistpartiet vill uppenbarligen inte ta till någon av dessa metoder, som skulle leda till att folkets välstånd återställdes och krävde att det gav upp sina egna intressen.

Alternativ 2: Passiv respons. Detta alternativ är inte lika effektivt som alternativ 1, men skulle ändå stärka valutan och kyla av inflationen. Att öka värdet på renminbin är ett enkelt sätt at lätta på inflationen. Man kan använda monetära medel för att antingen höja sparräntorna eller uppvärdera valutan, eller bådadera. Mest sannolikt kommer partiet att fortsätta undervärdera valutan, eftersom det skulle inte skulle dra sig för att offra folkets besparingar för att undvika en ekonomisk krasch. En mindre räntehöjning som lättar på det yttre trycket skulle inte göra mycket nytta, eftersom det skulle fortsätta att attrahera ”heta pengar” (som söker efter de högsta avkastningarna) och skulle inte bidra till att stoppa den eskalerande inflationen. Avsevärda höjningar av räntan och värdet på renminbin skulle vara effektiva men också öka exportkostnaderna och skapa en kedjereaktion, med bland annat arbetslöshet.

Alternativ 3: Göra ingenting. Det finns en möjlighet att partiet väljer att inte göra någonting. Det skulle ligga i dess intresse men garanterar inte att folket under det höga inflationstrycket inte kommer att göra någonting. Allmänhetens ilska och missnöje kokar under ytan och kan bryta igenom när som helst.

Alternativ 4: Förflytta krisen. Om partiet förlorar ännu mer av kontrollen över inflationen kan det välja att förflytta krisen. Det skulle kunna starta ett krig, provocera fram ett krig mellan andra länder eller införa en ny valuta. Det skulle tvinga folk att växla in yuan, och var en metod som användes av Nordkoera. Det finns förstås stora risker förknippade med detta alternativ.

Oavsett vilket alternativ kommunistpartiet väljer så är blir slutresultatet sannolikt det samma. Med den höga inflationen kan fastighetsbubblan, när den brister, få en ilsken allmänhet att ge sig ut på gatorna. De monetära medlen är passiva sätt att sakta ner inflationen, medan de aktiva metoder som effektivt skulle undanröja roten till inflationen, skulle rucka på hela det ekonomiska fundament som partiet byggt sin makt på.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/46327/