loadingLiu Hua håller upp dagböckerna om tortyr och övergrepp som hon hade smugglat från arbetslägret. Efter att ha sagt den repliken som visas i undertiteln på den här bilden, sade hon: "Och hade kvinnorna att smuggla ut dem i deras underliv." (Skärmdump via Epoch Times)
Liu Hua håller upp dagböckerna om tortyr och övergrepp som hon hade smugglat från arbetslägret. Efter att ha sagt den repliken som visas i undertiteln på den här bilden, sade hon: "Och hade kvinnorna att smuggla ut dem i deras underliv." (Skärmdump via Epoch Times)
Utrikes

Skakande dokumentär om slaveri och tortyr i Kina

Matthew Robertson, Epoch Times

Tills helt nyligen skulle det ha varit omöjligt att producera en dokumentär i Kina om tortyr och slaveri i ett arbetsläger som drivs av myndigheterna, utan att bli kastad i fängelse. Den kinesiske oberoende filmaren Du Bin har dock gjort just detta. Han är nu i Hongkong och talar på filmvisningar och låter sig villigt intervjuas av utländska medier.

En av huvudpersonerna i hans dokumentär, Liu Hua, en petitionär som torterades fruktansvärt och bevittnade den intensiva tortyren av andra som var inspärrade i arbetslägret Masanjia, talade direkt in i kameran i filmen, utan några försök att dölja sin identitet. Hon är nu i Peking och har inte tagits tillfånga av kommunistpartiets hemliga polis.

Båda dessa omständigheter är tecken på att tiderna förändras i Kina, åtminstone i någon utsträckning.

Masanjia, det arbetsläger som är föremålet för Du Bins dokumentär ”Ovanför spökenas huvuden: Kvinnorna i arbetslägret Masanjia”, har dock inte stängts. Sista ordet på temat från officiellt håll var att en särskild utredningsgrupp som tillsatts av regimen – mer specifikt tillsatt av ett antal tjänstemän och institutioner som stod bakom Masanjias övergrepp – fann att anklagelserna om tortyr i själva verket var ”illvilliga fabrikationer”.

Arbetslägrets namn blev känt för allmänheten i början av april efter att Lens Magazine, känt för sitt foto, publicerade en lång exposé över lägret som byggde på intervjuer med överlevande. Artikeln fick en snabb och rasande respons på Internet, An Unexpected Encounter with Hell on Earth när kineserna fick reda på den extrema tortyr som pågått i lägret, innan censuren stoppade diskussionen.

Du Bins dokumentär har släppts i Hongkong – det är fortfarande inte möjligt att visa en sådan film i Fastlandskina – och kommer sannolikt inte att få någon uppmärksamhet inne i Kina på samma sätt som Lens tidningsartikel fick. Men den ger en hel del detaljinformation och struktur åt vad som är känt om lägret.

En provkarta på den tortyr som erbjuds på Masanjia levererades redan under de inledande minuterna av Du Bins dokumentär: med kameran upp-och-nervänd så att det snurrade i huvudet och med Maos porträtt på Himmelska fridens torg i baggrunden, förklarar Liu Hua hur kommunistiska fångvaktare attackerade hennes känsligaste och mest intima kroppsdel.

”Vi kom ut ur våra mödrars sköten, men i Masanjias arbetsläger för kvinnor blev vi torterade för att vi petitionerat för rättigheter och för att vi övar Falun Gong,” sade hon. Falun Gong-utövare utgör en stor andel av fångarna i Masanjia, och användes för att testa fram mycket av den tortyr som utförs av vakterna där.

”De använde elektriska batonger på våra bröst och könsorgan, förde in batonger i våra underliv för att chocka oss, fyllde våra underliv med mald rödpeppar, förde in tandborstar i våra underliv och vred runt dem. De öppnade våra munnar med vaginavidgare för att tvångsmata och förolämpa oss. Vi förstår inte vad som har hänt med vårt land. ”

Liu Hua, som inte är en Falun Gong-utövare, hamnade i Masanjia efter att hennes man blivit chef i en bykommitté i deras hemstad i Shenyang, Liaoningprovinsen, där lägret ligger. Han upptäckte att byns partisekreterare var korrupt, och när han försökte rapportera det blev han slagen och förvisad. Senare skickades Liu Hua till Masanjia på fyra år för att ha ”äventyrat rikets säkerhet och gått emot partiet och gått emot socialismen.”

Hon var dock fel kvinna att döma. Hon gjorde noggranna anteckningar om vad hon kallar ”allt som ondskan gjorde och de övergrep som vi utstod, kroppsbestraffningen, misshandeln, upphängning i sträcklägen, dödsbädden och tigerbänken.”

Hennes monolog fortsätter: ”Jag skrev ner allt detta, bit för bit. Och lät kvinnor smuggla ut det i sina underliv. ”

Mycket av texten på nära 20 000 ord beskriver det smärtsamma dagliga livet som inlåst i ett arbetsläger med tvångsarbete, med högt blodtryck och svullna ben, och mat som var ”en liten skål, ungefär så här stor med kål eller rädisor som hade hackats som om det vore foder för höns och ankor, som om det var för djur. ”

Bland en del överraskande inslag i dokumentären är reaktionen från ordningsvakterna när de inser att Liu Hua kommer att släppas. ”Liu Hua, prata inte om vad som hände här inne. Det skulle vara alltför upprörande,” sade brigadkaptenen, Sun Bin.

En annan vakt fyllde i: ”Liu Hua, prata inte om det här. Det skulle vara alltför skamligt,” berättade hon. Hon förbannade dem då och sade: ”Ni talar om ära hela dagen lång. Vilken ära? Äran kommer från att flå oss och dricka vårt blod. Vi göder er ligister. Vad har du att säga?” De hade inget att säga.

En informell paneldiskussion om filmen hölls i en bokhandel i Hongkong, och Du Bin deltog i den utan att verka orolig för repressalier när han återvänder till Kina. (En bloggare producerade en fullständig utskrift från tillfället.)

NTD Television, ett oberoende tv-företag baserat i New York, ägnade en timme åt att diskutera dokumentären, bland annat med intervjuer med Du Bin och Liu Hua.

Du Bin hade första gången hört talas om Masanjia år 2004, då han fick höra om tortyr där man använde tandborstar för att attackera kvinnornas vaginor. ”Jag blev chockad. Jag visste att jag måste skriva eller skapa något om det”.

”Syftet med arbetet är mycket tydligt: det är att ge röst åt offren, och låta världen få höra talas om det. Och det är ett sätt att säga att vår värld inte kan tolerera den här typen av övergrepp och tortyr, för att förhindra att denna tortyr händer igen. ”

Han kallade den tortyr som beskrivs ”omänsklig”.

”Motivet till att jag gör det här arbetet är mänsklig värdighet. Vi är inte djur,” sade han.

Heng Han, en kommentator på samtida kinesiska politiska frågor som intervjuades i programmet, konstaterade att Masanjia-dokumentären kommer vid en kritisk tidpunkt, mitt under alla de diskussioner om arbetslägerreformer i Kina som förs av Xi Jinpings nya ledarskap .

”Det är oerhört viktigt att dokumentera historien,” sade Heng He. ”Vi måste dokumentera den idag, nu, så att förövarna inte har någon plats att gömma sig. Tidigare var det efter det att det judiska folket började samla information [om Förintelsen]. Men jag tror att nu behöver vi inte vänta på att det kommunistiska partiet ska kollapsa innan vi får den här informationen. ”

Översatt från engelska.



Du Bin, chef för ”Ovanför spökens huvuden,” håller sin dator i en bokhandel i Hong Kong den 27 april, när filmen först visades. Filmen skulle ha varit omöjlig att göra i Kina fram till helt nyligen. (Foto: Pan Zaishu / The Epoch Times)

Mest lästa

Rekommenderat

loadingLiu Hua håller upp dagböckerna om tortyr och övergrepp som hon hade smugglat från arbetslägret. Efter att ha sagt den repliken som visas i undertiteln på den här bilden, sade hon: "Och hade kvinnorna att smuggla ut dem i deras underliv." (Skärmdump via Epoch Times)
Liu Hua håller upp dagböckerna om tortyr och övergrepp som hon hade smugglat från arbetslägret. Efter att ha sagt den repliken som visas i undertiteln på den här bilden, sade hon: "Och hade kvinnorna att smuggla ut dem i deras underliv." (Skärmdump via Epoch Times)
Utrikes

Skakande dokumentär om slaveri och tortyr i Kina

Matthew Robertson, Epoch Times

Tills helt nyligen skulle det ha varit omöjligt att producera en dokumentär i Kina om tortyr och slaveri i ett arbetsläger som drivs av myndigheterna, utan att bli kastad i fängelse. Den kinesiske oberoende filmaren Du Bin har dock gjort just detta. Han är nu i Hongkong och talar på filmvisningar och låter sig villigt intervjuas av utländska medier.

En av huvudpersonerna i hans dokumentär, Liu Hua, en petitionär som torterades fruktansvärt och bevittnade den intensiva tortyren av andra som var inspärrade i arbetslägret Masanjia, talade direkt in i kameran i filmen, utan några försök att dölja sin identitet. Hon är nu i Peking och har inte tagits tillfånga av kommunistpartiets hemliga polis.

Båda dessa omständigheter är tecken på att tiderna förändras i Kina, åtminstone i någon utsträckning.

Masanjia, det arbetsläger som är föremålet för Du Bins dokumentär ”Ovanför spökenas huvuden: Kvinnorna i arbetslägret Masanjia”, har dock inte stängts. Sista ordet på temat från officiellt håll var att en särskild utredningsgrupp som tillsatts av regimen – mer specifikt tillsatt av ett antal tjänstemän och institutioner som stod bakom Masanjias övergrepp – fann att anklagelserna om tortyr i själva verket var ”illvilliga fabrikationer”.

Arbetslägrets namn blev känt för allmänheten i början av april efter att Lens Magazine, känt för sitt foto, publicerade en lång exposé över lägret som byggde på intervjuer med överlevande. Artikeln fick en snabb och rasande respons på Internet, An Unexpected Encounter with Hell on Earth när kineserna fick reda på den extrema tortyr som pågått i lägret, innan censuren stoppade diskussionen.

Du Bins dokumentär har släppts i Hongkong – det är fortfarande inte möjligt att visa en sådan film i Fastlandskina – och kommer sannolikt inte att få någon uppmärksamhet inne i Kina på samma sätt som Lens tidningsartikel fick. Men den ger en hel del detaljinformation och struktur åt vad som är känt om lägret.

En provkarta på den tortyr som erbjuds på Masanjia levererades redan under de inledande minuterna av Du Bins dokumentär: med kameran upp-och-nervänd så att det snurrade i huvudet och med Maos porträtt på Himmelska fridens torg i baggrunden, förklarar Liu Hua hur kommunistiska fångvaktare attackerade hennes känsligaste och mest intima kroppsdel.

”Vi kom ut ur våra mödrars sköten, men i Masanjias arbetsläger för kvinnor blev vi torterade för att vi petitionerat för rättigheter och för att vi övar Falun Gong,” sade hon. Falun Gong-utövare utgör en stor andel av fångarna i Masanjia, och användes för att testa fram mycket av den tortyr som utförs av vakterna där.

”De använde elektriska batonger på våra bröst och könsorgan, förde in batonger i våra underliv för att chocka oss, fyllde våra underliv med mald rödpeppar, förde in tandborstar i våra underliv och vred runt dem. De öppnade våra munnar med vaginavidgare för att tvångsmata och förolämpa oss. Vi förstår inte vad som har hänt med vårt land. ”

Liu Hua, som inte är en Falun Gong-utövare, hamnade i Masanjia efter att hennes man blivit chef i en bykommitté i deras hemstad i Shenyang, Liaoningprovinsen, där lägret ligger. Han upptäckte att byns partisekreterare var korrupt, och när han försökte rapportera det blev han slagen och förvisad. Senare skickades Liu Hua till Masanjia på fyra år för att ha ”äventyrat rikets säkerhet och gått emot partiet och gått emot socialismen.”

Hon var dock fel kvinna att döma. Hon gjorde noggranna anteckningar om vad hon kallar ”allt som ondskan gjorde och de övergrep som vi utstod, kroppsbestraffningen, misshandeln, upphängning i sträcklägen, dödsbädden och tigerbänken.”

Hennes monolog fortsätter: ”Jag skrev ner allt detta, bit för bit. Och lät kvinnor smuggla ut det i sina underliv. ”

Mycket av texten på nära 20 000 ord beskriver det smärtsamma dagliga livet som inlåst i ett arbetsläger med tvångsarbete, med högt blodtryck och svullna ben, och mat som var ”en liten skål, ungefär så här stor med kål eller rädisor som hade hackats som om det vore foder för höns och ankor, som om det var för djur. ”

Bland en del överraskande inslag i dokumentären är reaktionen från ordningsvakterna när de inser att Liu Hua kommer att släppas. ”Liu Hua, prata inte om vad som hände här inne. Det skulle vara alltför upprörande,” sade brigadkaptenen, Sun Bin.

En annan vakt fyllde i: ”Liu Hua, prata inte om det här. Det skulle vara alltför skamligt,” berättade hon. Hon förbannade dem då och sade: ”Ni talar om ära hela dagen lång. Vilken ära? Äran kommer från att flå oss och dricka vårt blod. Vi göder er ligister. Vad har du att säga?” De hade inget att säga.

En informell paneldiskussion om filmen hölls i en bokhandel i Hongkong, och Du Bin deltog i den utan att verka orolig för repressalier när han återvänder till Kina. (En bloggare producerade en fullständig utskrift från tillfället.)

NTD Television, ett oberoende tv-företag baserat i New York, ägnade en timme åt att diskutera dokumentären, bland annat med intervjuer med Du Bin och Liu Hua.

Du Bin hade första gången hört talas om Masanjia år 2004, då han fick höra om tortyr där man använde tandborstar för att attackera kvinnornas vaginor. ”Jag blev chockad. Jag visste att jag måste skriva eller skapa något om det”.

”Syftet med arbetet är mycket tydligt: det är att ge röst åt offren, och låta världen få höra talas om det. Och det är ett sätt att säga att vår värld inte kan tolerera den här typen av övergrepp och tortyr, för att förhindra att denna tortyr händer igen. ”

Han kallade den tortyr som beskrivs ”omänsklig”.

”Motivet till att jag gör det här arbetet är mänsklig värdighet. Vi är inte djur,” sade han.

Heng Han, en kommentator på samtida kinesiska politiska frågor som intervjuades i programmet, konstaterade att Masanjia-dokumentären kommer vid en kritisk tidpunkt, mitt under alla de diskussioner om arbetslägerreformer i Kina som förs av Xi Jinpings nya ledarskap .

”Det är oerhört viktigt att dokumentera historien,” sade Heng He. ”Vi måste dokumentera den idag, nu, så att förövarna inte har någon plats att gömma sig. Tidigare var det efter det att det judiska folket började samla information [om Förintelsen]. Men jag tror att nu behöver vi inte vänta på att det kommunistiska partiet ska kollapsa innan vi får den här informationen. ”

Översatt från engelska.



Du Bin, chef för ”Ovanför spökens huvuden,” håller sin dator i en bokhandel i Hong Kong den 27 april, när filmen först visades. Filmen skulle ha varit omöjlig att göra i Kina fram till helt nyligen. (Foto: Pan Zaishu / The Epoch Times)

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024