Ska Sverige sända sina unga idrottsutövare till OS i "dagens Kina"?
Polisbrutalitet mot utövare av Falun Gong på Himmelska fridens torg i Peking. Debattören är kritisk till att Sverige skickar idrottsmän till Kina som styrs av ett förtryckande kommunistparti. (Foto: Clearwisdom.net)


Nästa år är olympiska spelen förlagda till Peking. 1936 låg de i Berlin. Man talar än i dag om hur olämpligt det var att delta där då många redan då visste att förföljelse pågick. Det bör inte upprepas.

I dag finns mycket information och officiellt bekräftad kunskap om den grymma förföljelsen av oliktänkande som sker i Kina. Världen har i samband med OS en unik möjlighet att hjälpa till att snabbt ändra förhållandena till det bättre.

Jag vill härmed uppmana Sverige och världens alla övriga länder att inte sända sina unga idrottsmän och idrottskvinnor till OS i mitt hemland Kina med mindre än att förföljelsen av oliktänkande har upphört.

Nedan följer min berättelse om hur jag kom att få bo i Sverige

1996 började jag utöva den särskilt verkningsfulla qigong-formen Falun Gong. Jag var då relativt nyutexaminerad läkare, 29 år, och hade arbetat på ett sjukhus i Peking i två år. Falun Gong blev under 90-talet mycket populärt i Kina, flera statliga priser och utmärkelser delades ut och man talade allmänt om dess fantastiska effekter på hälsan. Jag blev intresserad av allt positivt som sades. Som nybliven utövare märkte jag också snart en positiv påverkan både fysiskt och psykiskt.

Under 1999 förändrades läget för utövare. Det hade officiellt beräknats att de aktiva inom Falun Gong blivit flera miljoner fler än Kinas kommunistiska partis (kkp) medlemmar. Partiet upplevde detta som ett hot. Dåvarande statschefen Jiang Zemin blev svartsjuk och tog initiativet till att genom intensiv förföljelse utrota hela rörelsen.

Den 20 juli 1999 var det många Falun Gong-utövare som åkte in till landets och regeringens officiella ”klagokontor” för att framföra att Falun Gong är en bra och hälsobefrämjande metod och att det var helt fel att arrestera utövare, vilket hade skett vid ett tidigare tillfälle. Vid detta tillfälle blev jag själv för första gången arresterad, tillsammans med massor av andra.

I februari år 2000 tog jag en taxi för att lämna min apell med underskrift på regeringens kontor, liksom många hade gjort före mig. Jag skrev: 1/ Falun Dafa är bra både för de enskilda människorna och för samhället, 2/ regeringen bör tillåta människor att både studera och praktisera Falun Gong 3/ och regeringen bör snarast tillse att alla arresterade Falun Gong-utövare släpps. Jag arresterades för andra gången, direkt på plats.

Jag övade ibland Falun Gong i en park nära mitt arbete under lunchrasterna. En sommardag 2000 blev jag arresterad där, det var tredje gången.

Den fjärde gången, i juli 2000, kom polisen hem och förde bort mig under natten då jag hade vägrat skriva under en garanti att inte stödja Falun Gong.

Vid varje tillfälle hade det alltså hitintills handlat om att jag inte skriftligen ville intyga att jag skulle sluta att öva Falun Gong. Jag fick varje gång tillbringa flera dagar i mycket smutsiga och ouppvärmda arrestlokaler, där man fick sova direkt på golvet även vintertid. Vi fick ingen mat, men hade vi pengar kunde vi be någon köpa mat åt oss. Vid första tillfället arresterades massor av oss samtidigt, men då kunde de som hade pengar köpa mat så att det räckte till alla.

Femte gången, en dag i april 2001, distribuerade jag material som avslöjar sanningen om förföljelsen. Två säkerhetsvakter kom emot mig för att arrestera mig. Jag försökte springa därifrån. En kom ikapp mig, den andre slog mig hårt i huvudet med en tung batong så att jag förlorade medvetandet. När jag vaknade upp märkte jag att jag låg med ansiktet tryckt mot det smutsiga järngolvet i en körande bil. En av vakterna höll min vänstra arm hårt bakom min rygg så att jag inte kunde röra mig, han hade foten tungt på ryggen och bräckte dessutom armen bakåt, det gjorde mycket ont. Jag bad dem att lossa lite, men de fortsatte.

Framme på polisstationen ville polismän tvinga mig att säga mitt namn och min adress samt varifrån jag fått materialet. Jag hade mycket material hemma och tänkte att uteblev jag skulle min familj hinna förstå att något hänt och kunna plocka bort och gömma det. Jag hoppades också att jag kunde få en chans att fly, så jag vägrade att svara på deras frågor. Jag blev då slagen i ansiktet, man ”knäade” mig på benen flera gånger och sparkade mig hårt med de stålhättade polisskorna. Jag blev också sparkad i ryggen och i ryggslutet och ramlade flera gånger. Jag reste mig, men blev åter nersparkad tills jag inte längre kunde resa mig. Det gjorde att jag sedan inte kunde stå rakt under de följande tio dagarna.

”Vägrar du så skickar vi dig till en annan plats, och därifrån kommer du aldrig ut”, sade de. Jag visste inte då att med detta menade de ett koncentrationsläger där jag riskerade att bli utsatt för ”organskörd”. De som vägrade samarbeta blev sända dit och försvann för alltid.

Efter en dag sade jag mitt namn. Jag insåg att jag inte skulle kunna fly. Efter det forslades jag till arresteringslokalen i handbojor med bägge händerna låsta på ryggen. Mina sår och svullnader i huvudet var så allvarliga att läkaren där vägrade ta ansvar för mig med mindre än att det gjordes en skiktröntgen. En sådan är dyrbar. Det var mitt i natten, poliserna körde mig hem till mina föräldrar så att jag skulle kunna hämta pengar för att betala undersökningen

Det var mycket fullt i rummen i arresten, med bortåt 20 personer i varje litet rum. Vi var tvungna att sitta på ett hårt bord hela dagarna, på natten kunde man ligga ner men utrymmet var outhärdligt trångt och det var nästan omöjligt att sova. Vid flera tillfällen blev jag förhörd av poliser, de uppmanade mig att lämna Falun Gong och frågade vem eller vilka som givit mig material. Jag sade ingenting om det utan sa att jag kommer att fortsätta öva Falun Gong, för Falun Gong är bra.

Efter ett månad där blev jag illegalt beordrad till straffarbetsläger i ett år och sex månader av arbetsläger-kommittén, detta utan rättegång och prövning i domstol. Anledningen var ”störande av samhällsordningen”.

Men den illegala förföljelsen är orättfärdig. Utövare skadar varken samhället eller kränker lagen. Tvärtom, människor blir friskare, starkare och mår bättre. Detta påverkar samhället positivt.

Jag skickades till avdelningen där de som skulle sändas iväg vistades. Genom fönstret i bilen på vägen dit såg jag gatorna i min hemstad Peking och kände mig lite lugnad, men visste samtidigt att mer lidanden väntade.

Man måste stanna på avdelningen i några dagar innan man sänds till straffarbetslägret. Pekings avdelning för avsändning kallas av människor som varit där för ”Helvetet på jorden”.

Så fort jag kom innanför porten stod där uniformerade poliser som stirrade hotfullt på mig. De bar batteridrivna ”electric sticks” som används vid tortyr och hade handbojor i beredskap, de användes ofta på oss. En av dem röt åt mig: ”Från och med nu är du straffarbetare.”

Det var sommar och mycket varmt. Det är varmare i Peking än i Sverige. Allt var överfullt, fler än 30 personer vistades och sov i våningssängar i varje litet rum som var på ungefär 6 x 7 meter.

På övergångslägret fanns det olika förödmjukande regler, som att vi inte var tillåtna att höja våra huvuden utan bara kunde se ner. Vi var instängda i våra rum, och måste få tillåtelse att gå ut. Vi måste ropa ”rapport” högt när vi gick in eller ut genom en dörr. När poliserna talade med oss måste vi sätta oss på huk och se upp på dem. Vi var också tvungna att sjunga kkp:s propagandasånger. När vi kom måste vi också göra militära övningar, t.ex skulle vi plötsligt sätta oss på huk och så snabbt ställa oss upp en mängd gånger.

Allt detta utgjorde en speciell psykisk tortyr, tillkommen enbart för att bryta ner oss. För att få mat var vi tvungna att gå i ”gåsmarsch” och vi måste recitera speciella meningar när vi stod i kön, t.ex. ”Jag är en straffarbetare”, ”Jag bor i rum nummer 1” och man skulle högt säga sitt namn, en och en. Då fick man mat i sin skål av en polis (till frukost ångade bönor, till lunch nudelsoppa med lite grönsaker och en bulle, ibland lite mer grönsaker, på kvällen detsamma). Vi fick sitta på huk och svettas mitt i solen medan vi åt, svetten rann in i munnen och blandades med maten.

Innan vi skulle sova måste vi läsa upp reglerna för straffarbetare och kunna dem utantill. Vi sov i hopkörda dubbelsängar, tre personer låg på en yta lagom för en. Därför kunde vi bara ligga på sidan, packade intill varandra. Vi arbetade många timmar, men kunde sällan tvätta oss utan var indränkta i svett. Fast jag var utmattad, kunde jag knappt få någon vila om nätterna.

”Toaletten” var ett särskilt hus, här fanns sex-sju platser. Hit fick alla i rummet gå tre gånger per dygn, och vara där totalt sju-åtta minuter. Där inne fick man vänta på varandra. Där fanns också en vattentank med sex-sju kranar, där vattnet rann mycket långsamt, kanske för att spara, kanske för att psyka, eller av båda orsakerna.

En enda gång under de tio varma dagarna som jag var här minns jag att jag fick en möjlighet att duscha. Våra kläder genomdränktes av svett gång på gång och var fyllda av vita saltcirklar.

På läger av denna typ finns ”monitorer”, d.v.s. extraövervakare. De sade åt de ”vanliga” fångarna, det kunde vara de som stulit eller på annat sätt stört i samhället, att de skulle mobba utövarna.

Det var inte tillåtet för Falun Gong-utövare att tala med varandra så därför vet jag inte hur många de var i varje rum, men i mitt var vi sex av de 30 som bodde där.

På avdelningen skulle vi arbeta med att slå in ätpinnar i speciellt papper tryckt med ”desinficerade”. Vi fick aldrig chans att tvätta händerna och de låg på ett mycket smutsigt underlag. De togs sedan direkt till försäljning. (Hela lägret var överhuvudtaget mycket, mycket smutsigt.) Vi var flera hundra i det manliga övergångslägret. En bit bort låg ett likadant för kvinnor.

Poliserna tjänade pengar på vårt arbete, så de tvingade oss att göra så mycket som möjligt varje dag. Vi började direkt efter att vi vaknat på morgonen och slutade klockan åtta på kvällen, ibland inte förrän vid midnatt, utan pauser förutom trettio minuters matuppehåll tre gånger under dagen. Jag såg en som hade en stor svullnad och mycket ont i handleden p.g.a. arbetet, men han måste fortsätta jobba utan hjälp.

Under det hårda arbetet var vi Falun Gong-utövare också tvungna att höra en mängd falska lögner för att vi skulle ”reformera” oss. Det fanns ett speciellt hus där polisen och några andra personer försökte ändra vår inställning. Jag ville inte lyssna på dem, då blev jag tvingad att länge sitta på huk med huvudet mellan mina knän som straff. Det var en smärtsam ställning, jag mådde illa, fick svindel och svårt att andas, ben och fötter domnade.

En vanlig anhållen led mycket där, Falun Gong-utövarna stod under än striktare kontroll. Varje utövare var övervakad av en speciell person och utövarna var inte tillåtna att tala med varandra, inte heller att hälla upp vatten att dricka och vi måste be separat om vatten. Jag var ofta mycket törstig så jag försökte dricka direkt från vattenkranen under den korta tid vi fick använda på toaletten, men varje gång fick jag sluta då de sade att det var förbjudet. En dag där kändes som ett år ute i det vanliga samhället. Efter cirka tio dagar på avdelningen, skickades jag till Tuanhe arbetsläger.

Ytligt sett verkade poliserna i Tuanhe inte vara fullt så grymma som på avdelningen. De försökte i gengäld att förstöra utövares samveten och trosuppfattning genom tortyr och uppenbara lögner.

Polisen måste ange antalet utövare som deklarerat att de slutat praktisera Falun Gong i procent av de totalt arresterade. Detta var tätt knutet till den bonus de fick som tillskott på sin låga lön. För att höja den använde de alla sorters metoder, inklusive tortyr.

”Om ni fortsätter med Falun Gong kommer ni aldrig ut härifrån”, sade chefen för lägret direkt till oss på ett stort möte för alla anställda och fångar. ”Det enda sättet att annars komma härifrån är som död eller som galen.” Detta fick vi också själv upprepa om och om igen.

Man försökte hjärntvätta utövarna med vilseledande uppgifter både dag och natt utan uppehåll. Under en vecka stod jag under särskilt stark press; i det ingick att jag fick flera timmars förkortad tid till att sova om nätterna. Jag blev förvirrad och desorienterad i den instängda miljön, började tro på deras lögner och kunde förneka att Falun Gong var bra för både enskilda medborgare och samhället. Istället höll jag med och sade dem detta. Efter det fick jag det bättre och de tillät mig även att sova mer.

Efter någon vecka tillfrisknade jag, och förstod att jag låtit mig luras. Vid den tiden trodde jag kanske att det var för sent för mig att delge dem det. Kanske är det bättre för mig att försöka ta mig ut härifrån levande och sedan fortsätta min utövning, tänkte jag.

Jag förstod åter att Falun Gong är bra, men jag tvingades att ljuga för poliserna. Jag sade alltså aldrig vad jag förstått och undvek därmed en del av den direkta förföljelsen i lägret men led ständigt av dåligt samvete för mitt falska uppträdande, liksom flera andra som valt att handla på samma sätt.

Varje gång kkp framställde en lögn om Falun Gong, t.ex. en förfalskad självmordsbrand, visades den på Kinas Centrala TV-kanal som producerade ”Focal Point Intervju”. Vi blev tvingade att titta. Därpå skulle vi avge en skriftlig beskrivning av vad vi sett och uttrycka hur vi förstått det, samt underteckna dokumentet så att man kunde kontrollera ”läget”. Vi tvingades att ljuga för att försöka överleva tiden i lägret, vilket kändes som en utdragen mental tortyr. Jag försökte ljuga så lite som möjligt, men ändå tillfredsställa polisen och på så sätt undkomma ett tag till.

För att säkerställa resultatet av hjärntvätten testades vi gång på gång genom att vi tvingades tala illa om Falun Gong. Jag gjorde detta mot bättre vetande för att kanske kunna komma ut från denna djävulska plats.

För att tjäna pengar och ge ett bra intryck beordrade tjänstemän och poliser på arbetslägret oss att göra olika sorters ”slavjobb” som att gräva diken, bära cement, lägga ner rör för vatten och avlopp, tvätta ull, sortera ärtor, så gräs, rensa ogräs m.m. Arbetet var enkelt att uthärda, även om förhållandena var primitiva och tiden lång, jämfört med det absolut värsta som var den psykiska pressen.

Utövare som sade nej till att ”omvändas” fick utstå mer och mer tortyr, valet man hade var mellan hjärndöd och ändlös tortyr.

Jag hade en tid en rumskamrat i Tuanhe, Li Jingsheng, som hade börjat praktisera Falun Gong. Hans hälsa var nu mycket dålig och hans liv var i fara.

När han var fem år gammal hade man funnit ett medfött hjärtfel hos honom. Han hade i efterhand fått veta att människor med dessa besvär dog redan i tonåren. Efter bara en kort stunds ansträngning fick han svårt att andas och blev blå om läppar och ansikte. Han hade lärt sig spela gitarr, spelade på restauranger, och var lärare i gitarrspel på Pekings universitet. Han hade börjat utöva Falun Gong, blivit mycket friskare och bättre genom detta och kunde sjunga och spela under långa föreställningar utan paus.

1 juni 2001 gick han till Himmelska fridens torg för att öva Falun Gong, liksom många andra. Efter den 20 juli 1999 brukade utövare gå till detta ställe för att visa att Falun Gong är bra. Där fanns poliser dag och natt och de arresterade folk. Detta drabbade honom när han gjorde sina övningar denna dag, och man sände också honom olagligen till Tuanhes arbetsläger där han vägrade förneka Falun Gong. Han personligen visste ju särskilt väl hur bra det var. Han led mycket svårt, hindrades att sova och blev mycket misshandlad av poliserna, han var tvingad att sitta på en stol mer än 10 timmar i sträck, var bunden till händer och fötter på en träskiva etc. Han hungersstrejkade vid flera tillfällen för att demonstrera mot den orättmätiga förföljelsen.

Jag såg honom en gång bäras av två personer till ett sjukrum för tvångsmatning, han var mycket avmagrad och svag, och jag fick senare höra att han dött strax efter att han blivit utsläppt från lägret. Falun Gong hade givit honom ett nytt liv med god hälsa, men förföljelsen tog hans liv.

Wujun, som var vetenskapsman och arbetade på ett rymdforskningsinstitut, hade legat bunden på en träskiva i tre månader, från början av maj till i slutet av juni. När jag kom till Tuanhe blev jag placerad i ett rum intill där han torterades. För tre månader sedan läste jag på nätet att han fortfarande sitter i fängelse.

Jag träffade Wang Yanfang när han för andra gången var i lägret. Han var tystlåten och sade sällan något, men en gång berättade han för mig att andra fångar hade drivit in spikar genom hans fötter på polisens order. Hans ena ben var mycket skadat, ibland förlorade han all känsel i det och hade svårt att gå. Han blev utsatt för flera former av tortyr, en gång såg jag hur två personer släpade honom över marken. Hans skor föll av och hans nakna fötter skrapade i marken. Vid sidan om stod vakten som gav order om behandlingen.

På webbplatsen clearwisdom.net såg jag nyligen att han den 15 maj i år åter hade blivit arresterad. Polisen har sänt honom till mentalsjukhus. Där förföljer man också utövare. De får ingen behandling för att bli friska från sin påstådda sjukdom, utan tvärtom, polisen tvingar läkarna att injicera starka droger som fördärvar dem.

Liu Xiao var lärare vid Peking Xiehe medicinska universitet, och utövare. Han arresterades och tvingades bl.a. till att sitta på en kall stol mot en vägg. Under ändlös tortyr och mental press blev han efter hand sinnessjuk, förlorade sin förmåga att tala och kunde bara uttrycka sig med handgester. Polisen hävdade att han ”spelade” och fortsatte tortera honom. Det behövdes bara att en dörr stängdes eller att någon tog honom på axeln så skrämdes han från vettet. Han rullade ihop sig på sin säng eller gömde sig på toaletten eller i det allmänna utrymmet. Polisen fortsatte. De skrämde honom plötsligt genom att skrika till, eller ropa hans namn och på samma gång röra vid honom på axeln. Han bodde i samma rum som jag under en period. Slutligen fick han en total mental kollaps.

Vad jag ovan haft möjlighet att beskriva är bara en liten del av det jag personligen känner till, och en mikroskopisk del av förföljelsen i stort.

”Detta är en form av ondska som vi inte har sett förut på den här planeten – en ny form av ondska.” skriver den kanadensiske människorättsadvokaten David Matas i en rapport som han tillsammans med f.d parlamentsledamoten och departements-chefen David Kilgour publicerade i juli 2006 i Kanada. Den handlar om stöld av organ från flera tiotusentals levande Falun Gong-utövare. (http:// investigation.redirectme.net/ )

När jag lämnat Tuanhe fortsatte polisen att störa och kontrollera mig på olika sätt. För att undslippa mer förföljelse försökte jag lämna Kina och med hjälp av FN och Sveriges regering jag kom till Sverige i februari 2006.

Jag vill med denna text, en bland många vittnesbörder, bönfalla mitt nya hemland om att hjälpa till att uppmärksamma, och därmed stoppa, de stora brott mot människor som pågår och som dessutom tycks öka för varje dag.

Språkbearbetning An Wennberg.