Det som började som ett svar på illegalt fiske för 15 till 20 år sedan har särskilt under de senaste fem åren eskalerat till en lukrativ piratverksamhet i Somalia, vilken står det internationella samfundet dyrt.

Oceans Beyond Piracy beräknar att kapningar till havs kostar världen mellan 7 och 12 miljarder dollar årligen. För närvarande upplever 400 sjöfarare en mardröm med förluster, svält, törst, misär, fångenskap, fastbundenhet, isolering från familj och vänner, och i vissa fall tortyr, säger Save Our Seafarers (SOS), en kampanj bedriven av 30 sjöfartsorganisationer som arbetar för att öka medvetenheten om och stoppa somalisk piratverksamhet.

– Den främsta orsaken är ekonomisk vinning. Piratverksamhet ses som en mycket lönsam verksamhet i ett land som har härjats av inbördeskrig, säger John Walding, kontaktman för SOS.

Kapten Miro Alibasic från Kroatien var på väg till Oman ombord på sin råoljetanker Zirku. När de passerade genom den ökända Adenviken, utspelade sig inför ögonen varje sjömans mardröm sedan antiken – pirater attackerade hans skepp från alla håll.

Omkring 50 tungt beväpnade somalier i små jollar, utskickade från ett moderfartyg, omringade supertankern och försökte gå ombord.

– Jag försökte undvika det genom att gira och använda vattenkanoner. Men när jag förlorade fart fick de mig fast. … Det fanns inget jag kunde göra, minns Alibasic.

Piraterna bordade fartyget och beordrade Alibasic och hans besättning på 34-man att gå ner på knä. Alibasic vägrade och bad piraterna att lägga ner sina vapen och erbjöd dem att komma ombord och prata.

Besättningen var inlåst inne i fartyget och tvingades stanna där de var – några med ansiktet mot durken.

Det var bara början på en prövning som varade i 87-dagar.

– Jag är ingen matematiker. Man kan beräkna hur man navigerar en supertanker eller hur man flyger till månen. Men när man är i en krigszon, vad kan man beräkna, sade Alibasic om chanserna att överleva i en sådan situation.

Alibasic blev ankaret i stormen, inte bara för sin besättning utan också för de somaliska piraterna i deras jakt på lösensumma. Alibasic var kontaktpersonen, förhandlaren, talesmannen, krishanteraren, kaptenen och navigatören av fartyget.

Under de första cirka 20 dagarna kunde piraterna, som talade styltig engelska, knappt kommunicera med Alibasic om en lösensumma. De verkade inte ha bråttom heller.

– I en normal förhandling har man en utgångspunkt, men med dessa killar, inte en chans.

Alibasic lade märke till en hierarki bland piraterna. Huvudpiraten verkade i sin tur få order från en överordnad som inte var på fartyget och förmodligen inte ens i Somalia. Alibasic talade med honom via mobiltelefon.

– Han visste att han hade en stor fågel i sin hand och frågade mig om ett pris. Jag sade: Hör på, jag tänker inte ge dig ett pris, du ger mig ett pris, vi betalar.

Alibasic etablerade ett förvånansvärt gott förhållande med piraterna och deras frånvarande boss. Ibland läste han till och med berättelser och dikter för bossens släktingar via telefon.

Bossen frågade Alibasic om han och hans besättning behandlades väl av piraterna, och hotade att annars ”hänga dem omedelbart”.

– Jag sa nej, de är goda människor, och jag låtsades inte. Icke desto mindre kunde de döda en direkt om man inte tänkte dig för. Man kunde inte förlora fokus för ett ögonblick.

Ett särskilt förhandlingsteam bildades vid rederiets högkvarter den 24 juli.

Efter en månad skickade förhandlingsteamet sitt första erbjudande om lösensumma på ett par miljoner dollar.

– Faxet kom och jag räckte det till honom [ledaren] och han bara tittade på det och kastade iväg det, sade inte ett ord. I ytterligare 20 dagar, ingenting – totalt mörker.

Alibasic lyckades få till stånd att besättningen skulle få röra på sig lite, en gång eller ett par gånger, för att deras muskler inte skulle förtvina av stillasittande hela dagarna. I grupper om sju fick de gå på däck under överinseende av somaliska vakter som stod där i stekande sol med ett finger på avtryckaren.

Ett par gånger fick besättningsmedlemmar under uppsikt ringa telefonsamtal på tre minuter till sina familjer.

Inför långvarig osäkerhet och det ständiga dödshotet var några i besättningen på gränsen till mental och fysisk kollaps.

Alibasic försökt oftast se det från den ljusa sidan, och skojade om att den förste som dog skulle bli till smörgåspålägg.

Så plötsligt, Alibasic kan knappt minnas hur, kom man överens om en lösensumma.

– När han [den frånvarande bossen] sade till mig att han ville ha leveransen så fort som möjligt, började mardrömmen om leveransen, en ruskig mardröm.”

Efter att priset avgjorts tog det en månad innan själva leveransen. Piraterna insisterade på att få ”kontanter på däck”.

Förhandlingsteamet lyckades skrapa ihop lösen. Alibasic avslöjade inte det exakta beloppet, men sade att det rörde sig om ”tiotals miljoner dollar”. Ett flygplan eller en helikopter måste ordnas för att leverera pengarna till fartyget, som nu låg någonstans i Adenviken. Samtidigt höll matförrådet på att ta slut.

På leveransdagen släpptes pengarna ner från ett litet ryskt plan. Det fanns nu kanske 150 pirater ombord på fartyget.

– De var rädda för andra grupper. De var också rädda för varandra, sade Alibasic.

Med pengarna som låg på däck i påsar gav piratbossen en kniv till Alibasic och beordrade honom att räkna dem. När han var klar, erbjöd han Alibasic cirka en miljon åt sig själv och sin besättning. Kaptenen avböjde vänligt.

Piraterna råkade i hetsig argumentation om hur man skulle dela bytet. Några fick 1 000 dollar, andra 10 000 dollar. De rådfrågade till och med Alibasic om huruvida den eller den personen förtjänade mer pengar.

– Varenda en av dem ville skaffa lite pengar till sin familj, sade Alibasic.

Sedan lämnade piraterna fartyget i grupper från olika platser, för att undvika inbördes stridigheter. Fram till sista stund befann sig Alibasic och hans besättning i ovisshet.

– I grund och botten respekterar man fienden och det var så jag klarade det.

– Den bästa råd jag kan ge människor är att hålla huvudet kallt och behålla lugnet så gott det går. Inte peka finger åt varken vän eller fiende, säger Alibasic.

Alibasic och hans besättning anlände säkert i Salalah, Oman.

När ett fartyg har kapats slutar det i de flesta fall med att en lösensumma betalas, utom i de få fall då fartyget räddas kort efter kapningen, säger SOS:s Walding.

Av de mycket få pirater som någonsin fångas släpps 80 procent och kan attackera igen.

Kapten Alibasic fortsätter att segla och har passerat genom Adenviken tre gånger sedan den här pärsen, men han har nu vakter ombord på sitt skepp. För många som varit gisslan blir dock livet aldrig sig likt.

– Många som varit fångar blir sedan som skelett, skadade, traumatiserade och nedbrutna till kropp och själ när de blivit fria. Även om yngre sjöfolk ofta har en chans att återhämta sig och återuppta sina liv, så återvänder äldre gisslan sällan tillbaka till sjön. Det är de och deras familjer som betalar för tillfångatagandet genom svårigheter, fattigdom, sjukdom och depression livet ut, enligt SOS.

SOS-kampanjen lanserades under 2011 och representerar globala sjöfolksorganisationer, rederier, och sjöfartens organisationer. Deras mål är att besegra den somaliska piratverksamhetens gissel, att förhindra att sjöfolk torteras och mördas, och att uppmana regeringar till att vidta kraftfullare åtgärder mot problemet.

Översatt från engelska