Självreflektion
(Foto: AFP/Pablo Cuarterolo)


Jag börjar med mina föräldrar. Under många år höll jag dem ansvariga för saker i mitt liv jag inte var nöjd med. Om jag hade få vänner var det lätt att lägga skulden på mina föräldrar. De bråkade för mycket när jag var liten. Min styvfar drack och min mamma fanns aldrig där för mig. De stöttade mig inte. De vårdade inte mina själsliga behov. Jag kände mig inte älskad. Inte konstigt att jag inte litar på folk. 

Sedan så har vi min fru. När jag tycker det är jobbigt på mitt arbete, så börjar jag klandra henne för att jag har en familj att försörja. Det är därför jag inte kan hitta en mer givande karriär. Jag har inte den lyxen, för jag måste se till att min familj har det bra.

Inte ens mina barn kommer undan. Häromdagen kom jag hem efter en mycket stressig dag och vad gjorde jag? Jag tog ut det på mina barn. Jag skällde på Kevin för att han oavsiktligt slog Kristie med en handduk i barnpoolen. På kvällen, när Kristie bad mig att läsa för henne, något hon gör hela tiden, sade jag till henne att hon skulle cykla istället. 

Mina svärföräldrar? De låter barnen titta för mycket på TV. De skämmer bort dem genom att ge dem för mycket chips och godis. De köper också för många leksaker till dem. 

Jag hade två vänner som jag presenterade för varandra för många år sedan. De uppskattade båda musik väldigt mycket, vilket gjorde att jag kände mig utanför. Jag såg dem komma närmare varandra och blev avundsjuk. Jag sade upp bekantskapen med dem båda. 

Ibland är det riktigt svårt att se sig i spegeln, eftersom jag inte gillar vad jag ser. Skulden är ett svärd som håller folk på avstånd. Men det är så bekvämt, för då slipper jag själv ta ansvar. Jag behöver inte titta inåt på mig själv om jag alltid hittar fel hos andra. Jag behöver inte se mina egna brister. 

Det är den hårda verkligheten. Men om jag inte gör något åt det kommer jag gå mot min grav som en mycket bitter, ensam och ofullbordad person. Jag har hört att det första steget till förändring är att inse att något är fel. Det är verkligen helt rätt. Håll tummarna för mig. Jag kommer att behöva det. 

Ray bor med fru och barn i Kalifornien. Han kan kontaktas på: www.raywong.info. 


Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/25190/