Sitter minnet utanför hjärnan?
Medan många tror att minnet sitter inuti hjärnan föreslår bevis att våra sinnen faktiskt existerar inom ett morfogenetiskt fält. (Photos.com)


Efter tiotals år av undersökningar kan vetenskapsmän fortfarande inte förklara varför inte någon del av hjärnan verkar ansvara för att lagra minne.

De flesta människor antar att vårt minne måste finnas någonstans inne i våra huvuden. Men trots försök så har medicinforskare inte kunnat bestämma vilket hjärnområde som faktiskt lagrar det vi minns. Skulle det kunna vara så att våra minnen faktiskt uppehåller sig i ett utrymme utanför vår fysiska struktur?

Biologen, författaren och forskaren Dr Rupert Sheldrake noterar att letandet efter sinnet har gått i två motsatta riktningar. Medan en majoritet av vetenskapsmännen har letat inuti skallen letar han utanför.

Enligt Sheldrake, författare till talrika vetenskapsböcker och -artiklar, finns inte minnet i någon gegografisk region i storhjärnan, utan i ett slags fält som omger och tränger igenom hjärnan. Under tiden så agerar hjärnan själv som en slags avkodare för det flöde av information som produceras av interaktionen mellan varje människa och dess omgivning.

I sin uppsats ”Sinne, minne och arketyp morfisk resonans och det kollektivt omedvetna” som publicerades i tidningen Psychological Perspectives, liknar Sheldrake hjärnan med en tv och ritar en analogi för att förklara hur sinnet och hjärnan interagerar.

”Om jag tog sönder din tv så att du inte kunde få in vissa kanaler, eller om jag gjorde tv:n afasisk genom att förstöra delen som rör ljudproduktionen så att du fortfarande kunde få bilder men inte kunde få ljud, så skulle det inte bevisa att ljudet eller bilderna var lagrade inne i tv:n.

Det skulle endast visa att jag hade påverkat inställningssystemet så att du inte längre kunde ta upp rätt signal. Lika lite bevisar minnesförlust pga hjärnskada att minne lagras inne i hjärnan. Faktiskt så är de flesta minnesförluster temporära: amnesi efter en hjärnskakning t ex är ofta tillfällig.

Återhämtning av minne är väldigt svårt att förklara med termer från konventionella teorier: om minnena har förstörts pga att minnesvävnaderna har förstörts, så borde de inte komma tillbaka igen; ändå gör de ofta det,” skriver han.

Sheldrake fortsätter, för att vidare motbevisa uppfattningen att minne förvaras i hjärnan, med referenser till avgörande experiment vilka han tror har misstolkats. Dessa experiment innefattar att få patienter att livligt erinra sig händelser från det förgångna när områden av deras storhjärna stimuleras elektriskt.

Medan de här forskarna drog slutsatsen att de stimulerade områdena måste korrespondera logiskt till det samlade minnet, erbjuder Sheldrake en annan syn när han åter igen gör ett besök i analogin om TV:n:

”Om jag stimulerade inställningskretsen på din TV och den hoppade till en annan kanal, skulle det inte bevisa att informationen fanns lagrad inne i inställningskretsen,” skriver han.

Men om nu minne inte finns i hjärnan, var håller det till då? Sheldrake följer uppfattningarna som tidigare biologer hade – han tror att alla organismer tillhör sin egen sorts formresonans – ett fält som existerar både inom och omkring en organism, vilket ger det instruktioner och form.

Som ett alternativ till den dominerande mekanist/reduktionism-förståelsen av biologi ser det morfogenetiska förhållningssättet organismer intimt sammanlänkade med sina motsvarande fält, de radar upp sig med det hopsamlade minnet som arten som helhet har erfarit i det förflutna.

Ändock blir de här fälten mer och mer specifika, de formar fält inuti fält, och varje sinne – t o m varje organ – har sin egen egen självresonans och unika historia, de stabiliserar organismen genom att ta del av erfarenhet från förr.

”Det avgörande konceptet med morfisk resonans är att liknande saker influerar liknande saker tvärs över både rum och tid,” skriver Sheldrake.

Ännu insisterar många neurofysiker på att undersöka ännu djupare in i storhjärnan för att hitta minnets plats. En av de mer välkända av de här forskarna var Karl Lashley, som visade att även efter att upp till 50% av en råttas hjärna hade skurits bort kunde råttan ändå minnas konsterna den hade blivit tränad att göra.

Underligt nog så verkade det inte göra någon skillnad vilken halva av hjärnan som var borttagen – vare sig de saknade höger eller vänster hjärnhalva så kunde gnagarna utföra de inlärda tricken som innan. Efterföljande forskare avslöjade liknande resultat för andra djur.

Föreställ dig det här:

Den holografiska teorin som uppkom från experiment som Lashleys, ponerar att minne uppehåller sig inte i en specifik reion av hjärnan utan istället i hjärnan som helhet. Med andra ord, liksom en holografisk bild är minne lagrat som ett störningsmönster genom hela hjärnan.

Emellertid har neurologer upptäckt att hjärnan inte är en statsik enhet, utan en dynamisk synaptisk massa i konstant flöde – alla kemiska och cellulära substanser interagerar och byter position på ett konstant sätt. Olikt en datordisk som har ett regelbundet, oföränderligt format som förutsägbart kommer att dra upp samma information som samlats till och med år tidigare är det svårt att försvara att ett minne skulle kunna förvaras och hämtas i storhjärnan vilken är i konstant förändring.

Men betingade som vi är att tro att all tanke är förvarad inne i våra huvuden verkar idén att minne skulle kunna vara influerat utifrån våra hjärnor först vara något förvirrande.

Sheldrake skriver i sin artikel ”Dela med av experiment”:

”När ni läser i den här uppsatsen åker ljusstrålar från sidan till era ögon och formar en inverterad bild på er näthinna. Denna bild detekteras av ljuskänsliga celler vilket får nervimpulser att gå upp längs synnerverna vilket leder till komplexa elektrokemiska aktivitetsmönster i hjärnan.

Allt det här har undersökts i detalj med neurofysiologins tekniker. Men nu kommer mysteriet. Ni blir på något sätt medvetna om bilden på sidan. Ni erfar den utanför er, framför ert ansikte. Men från en konventionell vetenskaplig synsätt är den här erfarenheten illusorisk. I verkligheten förväntas bilden att vara inuti dig, tillsammans med resten av din mentala aktivitet.”

Medan sökandet efter minne utmanar traditionell biologisk förståelse tror forskare som Sheldrake att den verkliga platsen där minne håller till kommer att hittas i icke-observabla rymddimensioner.

Den här idén är i linje med mer primala uppfattningar så som Jungs ”kollektiva omedvetna” eller taoistisk tänkande som ser människans sinne och själ som härkomna från olika källor, både inom och utom kroppen, inräknat de energiska influenserna från flertalet olika organ (förutom, så klart, hjärnan).

I det här synsättet agerar inte hjärnan förvaringsplats, eller ens sinnet själv, utan det fysiska sambandet som är nödvändigt för att relatera individen med dess morfiska fält.

 

Översatt från engelska: http://en.epochtimes.com/n2/science-technology/sheldrake-morphogenic-field-memory-lashley-collective-unconscious-3486.html