Den svenska regissören Mikael Håfström imponerade stort på Hollywood med ”Ondskan” (Sverige/Danmark, 2003) och fick chansen att göra filmer i USA, där möjligheterna är större att både göra större och fler filmer än det är i Sverige. Detta är hans tredje amerikanska film. Jag var tveksam när jag läste igenom sammanfattningen av handlingen; det är inte det lättaste att göra en bra spionfilm, särskilt för någon som är obekant med genren. Men Håfström överraskar positivt med denna snåriga spionhistoria med en internationell rollista. 

Filmen utspelar sig i Shanghai tiden strax innan japanerna bombade Pearl Harbor. Den amerikanska spionen Paul Soames (Cusack) beger sig till den kinesiska staden för att hjälpa sin vän, Conner (Morgan, en skådespelare som har gjort det till ett signum att dö och lämna sörjande efter sig). Väl framme upptäcker Soames att hans vän blivit mördad. När han börjar utreda sin väns död, upptäcker han att Conner varit något stort på spåren. Snart är Soames inblandad i en konflikt mellan japanerna och kineserna. Mitt i allt står Anna Lin-Tang (Li), en vacker kvinna som verkar kunna få vilken man som helst på fall.

Mikael Håfström (f. Lund, 1960) gjorde sin första amerikanska film 2005. Filmen heter ”Derailed” (USA/Storbritannien) och är en ganska kass thriller om otrohet och utpressning. Det kändes lite som ett test för Håfström, för att se om han kunde klara av en amerikansk produktion. Trots att den var ganska kass, drog den in mer än dubbla sin budget på 22 miljoner dollar (blygsam budget för en amerikansk film), vilket gjorde att han antagligen hade lite mer möjligheter att välja sitt nästa projekt. Han valde att göra ”1408” (USA, 2007), som i mitt tycke är en av senare års bästa Stephen King-filmatiseringar. Och även om jag tycker att ”1408” var riktigt bra, måste jag säga att ”Shanghai” är hans bästa film hittills.

Håfström har haft en riktigt förstklassig internationell rollista att jobba med. Cusack, som även hade huvudrollen i ”1408”, är den enda amerikanen i en större roll; Li är från Kina, Yun-Fat är från Hong Kong, Watanabe är från Japan och Potente är från Tyskland. I och med att alla dessutom spelar sin respektive nationaliteter (även om Yun-Fat spelar kines medan han egentligen kommer från Hong Kong, vilket inte är riktigt samma sak) får deras roller lite extra trovärdighet. Alla gör bra insatser. Bäst är dock Watanabe och Yun-Fat, som spelar hårdföra män som plågas av relationen till sina kvinnor. 

Det är, som sagt, inte det lättaste att göra en bra spionfilm; antingen är det för långsamt och fokuslöst, som i ”Spy Game” (Tony Scott, Tyskland/USA/Japan/Frankrike, 2001), eller så blir det bara action-pannkaka av alltihopa, som i ”Quantum of Solace” (Marc Forster, USA/Storbritannien, 2008). Men Håfström lyckas faktiskt. Filmen är fylld av hemliga möten, mystiska figurer och kvinnor som stjäl mäns hjärtan. Visst blir det snårigt emellanåt, men i slutändan klarnar allt. Med så mycket uppbyggnad som finns i denna film, förväntade jag mig lite av ett antiklimax på slutet. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att slutet snarare lyfter filmen lite till. Inte för att den behöver det. Håfström känns som en riktigt stabil regissör och jag kommer att hålla ögonen på honom i framtiden. För fortsätter han så här, vill jag inte missa en enda av hans kommande filmer.