Searching for Sugar man fick Oscar som bästa dokumentär
Daniel Day-Lewis som vann en Oscarsstatyett för bästa manliga huvudroll (t.v) poserar tillsammans med Oscarsvinnarna för bästa kvinnliga huvudroll, Jennifer Lawrence, för bästa kvinnliga biroll, Anne Hathaway och för bästa manliga biroll, Christoph Waltz under den 85:e årliga Oscarsgalan i Hollywood. (Foto: AFP/ Joe Klamar)


Vinnarna av årets Oscarstatyetter är utsedda. Tre svenskar gick hem från Dolby Theatre i Los Angeles med gyllene priser. Malik Bendjelloul har redan tidigare fått många utmärkelser för den gripande filmen ”Searching for Sugar man” om den i Amerika bortglömde musikern Sixto Rodriguez, som visade sig vara världsberömd i Sydafrika. Överst på prishyllan kan Bendjelloul nu ställa statyetten för bästa dokumentär. Per Hallberg och Paul NJ Ottosson belönades för bästa ljudmixning i filmen ”Zero dark thirty” som handlar om USA:s jakt på Usama bin Ladin. *

I övrigt var det ingen film som dominerade. Istället spreds statyetterna ut ganska så jämnt. Som vanligt fanns det, enligt mig, både värdiga och ovärdiga vinnare.

Gladast blev jag nog av att ”Lincoln” (Steven Spielberg, USA, 2012) inte kammade hem så många statyetter; tråkigare film får man leta efter. Den vann två av tolv möjliga. Daniel Day-Lewis vann för bästa manliga huvudroll. Han anses av många vara en av tidernas bästa skådespelare. Och visst är han duktig.

Amerikanerna lägger stor vikt vid att skådespelare som spelar historiska karaktärer ska vara så trogna den verkliga personen som möjligt. Detta gör att det handlar mer om efterapning än om tolkning. Själv tyckte jag att Denzel Washington i ”Flight” (Robert Zemeckis, USA, 2012) gjorde årets bästa rolltolkning.

”Argo” (Ben Affleck, USA, 2012) som, liksom ”Lincoln”, är en historisk film som hyllar USA:s politiska beslut. Den vann tre Oscarstatyetter, bland annat för bästa film. Jag tyckte ”Argo” var en ganska trist film, men jag andade ändå ut en lättnadens suck när den vann, eftersom det betydde att ”Lincoln” snuvades på detta pris (ja, så tråkig tycker jag att den är).

En av kvällens, för mig, minst överraskande priser var när ”Life of Pi” (Ang Lee, USA/Taiwan, 2012) vann statyetten för bästa cinematografi (foto). Detta är kanske inget pris som lekmannen bryr sig särskilt mycket om, men se filmen, så kommer ni att förstå varför jag nämner detta pris. ”Life of Pi” vann även pris för bästa regi. Även om jag höll tummarna för ”Silver Linings Playbook” (David O. Russell, USA, 2012), känns det rättvist att Lee får erkännande för sin insats.

En av mina personliga favoriter, ”Beasts of the Southern Wild” (Benh Zeitlin, USA, 2012) fick gå lottlös från galan. Nioåriga Quevenzhané Wallis, som var nominerad för bästa kvinnliga huvudroll, tog sin förlust med värdighet.

Jennifer Lawrence plockade hem den enda statyetten för ”Silver Linings Playbook”, för bästa kvinnliga huvudroll. Även om jag hoppades på att Wallis skulle vinna denna kategori, var jag glad för att Lawrence såg till att vinna en statyett för den underbara filmen ”Silver Linings Playbook”.

Jag hade hoppats att Robert De Niro skulle vinna en Oscar för bästa manliga biroll, för sin roll som den tvångsneurotiske pappan i ”Silver Linings Playbook”. Men jag kan bara inte bli besviken när Christoph Waltz vann i denna kategori för sin roll som den tyske tandläkaren och prisjägaren i ”Django Unchained” (Quentin Tarantino, USA, 2012).

Tarantinos filmer är värda alla priser de får och jag har varit ett stort fan av Tarantino ända sedan jag såg ”Pulp Fiction” (USA, 1994). Därför stod jag nästan och hoppade i soffan av glädje när Tarantino vann i kategorin bästa originalmanus; värdigare vinnare får man leta efter.

I min artikel inför galan sade jag att jag skulle äta upp min artikel om Anne Hathaway vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin ”insats” i ”Les Misérables” (Tom Hooper, USA/Storbritannien, 2012). Hon vann.

Så under natten och morgonen fick jag lära mig två saker. För det första lärde jag mig att det är möjligt att vinna en Oscar genom att se bajsnödig ut. För det andra lärde jag mig att det inte är så farligt att äta upp sina egna ord om man blandar vatten och papper i en mixer och sedan gör gröt av det.

* Första stycket är skrivet av Epoch Times redaktion. Resten av artikeln är skriven av filmskribent Andreas Ziegler och ger uttryck för hans åsikter.