Scaramouche
Skådespelaren Mel Ferrer på en arkivbild från 1970. (Foto: Polfoto/AFP)


  • Titel: Scaramouche
  • Produktionsår: 1952
  • Produktionsland: USA
  • Regi: George Sidney
  • Medverkande: Stewart Granger, Eleanor Parker, Janet Leigh, Mel Ferrer m fl.
  • Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja (Import)

Så här runt jul och nyår är det matinéfilm som gäller, och då kan jag knappast tänka mig någon bättre film än ”Scaramouche”; ett riktigt fartfyllt äventyr med den karismatiske Stewart Granger i toppform.

Filmen utspelar sig under franska revolutionen, vilket alltså betyder att det är en kostymfilm. Men nu pratar vi inte om uppklädda stroppar som pratar uppstyltat om det politiska klimatet. Nej, vi pratar om uppklädda stroppar som fäktas!

Filmens huvudperson är Andre Moreau (Granger), en oäkting till en adelsman. Hans liv består av diverse upptåg och han tar inte mycket på allvar. Detta ändras dock när hans bästa vän mördas av Noel (Ferrer), en adelsman som ger uttryck för sin elitiska livsfilosofi med hjälp av sin värja. Ett hämndbegär storlek större uppstår, varpå äventyret är i full gång. Moreau jagas land och rike runt, men lyckas gömma sig bakom en teatermask. Rollfiguren är titelns Scaramouche, en skojare som är en del av ett kringresande teatersällskap.

Filmen har högt underhållningsvärde; förutom ett antal jaktscener och Grangers karismatiska spel som den uppstudsige Moreau, bjuds vi på ett antal fäktningsscener. Som filmvetare tycker jag det är intressant att Moreaus karaktärsutveckling återspeglas i hans skicklighet med värjan. För de flesta fäktningsscenerna är mellan Moreau och Noel. I början kan Moreau knappt hålla i värjan. Mot mitten av filmen har han blivit betydligt bättre, men har fortfarande ingen chans mot den skicklige Noel.

I slutuppgörelsen är de, så klart, jämlikar med värjan. Det kan vara värt att notera att man får mycket fäktning för pengarna; slutduellen uppges vara den längsta någonsin filmad (man får tänka på att, till skillnad från många andra filmer med fäktningsscener, korsklipps duellen inte med några andra scener).

Jag har sett få matinéäventyr som är så underhållande som ”Scaramouche”; den är ett lysande exempel på att man inte behöver stuntlinor och datoranimerade specialeffekter för att göra en fartfylld äventyrsfilm. Allt man behöver är, tydligen, Stewart Granger och Mel Ferrer.

Dessvärre har jag haft väldigt svårt att hitta ”Scaramouche” på DVD i Sverige. Den finns dock att få tag på som import. Dessa är dock ovanliga (jag sökte på tre svenska hemsidor och hittade den bara på en, då med ett pris på nära femhundra kronor). Därför rekommenderar jag att man beställer den via en utländsk hemsida, företrädelsevis en europeisk, så att man får den i rätt region (om man inte har en regionsfri DVD-spelare; mitt personliga exemplar är region 1, det vill säga från USA).