Sånger som ingen hör – Ethan Gutmanns nyårshälsning till det kinesiska folket

För mig ger sig det kinesiska nyåret vanligen till känna med en sedan länge bortglömd sång. De första tonerna – som jag ofta av en slump hör på gatan – fungerar som en emotionell snubbeltråd. För ett ögonblick förvandlas främlingar till medpassagerare på en andlöst spännande resa. Jag vet därför inget bättre sätt att uttrycka mina nyårshälsningar till kineser runt om i världen än att berätta en historia om människor som sjunger tillsammans under extremt svåra omständigheter. Följande berättelse fick jag höra i Bangkok av en av fem religiösa flyktingar från Kina:

Medan hon satt i fängelse hade hon hela tiden en tanke i sinnet: kommer världen någonsin att få veta vad som hände här?

Dörrarna till den inburade balkongen i kvinnofängelset i Heizuizi hade inte varit öppna på ett år, men en oemotståndlig, nästan retande känsla svepte genom fängelseavdelningen medan en varm eftermiddagsvind blåste in efter de kraftiga snöfallen 2004. Vakterna kollade sina klockor, låste upp de tunga stålportarna och öppnade upp dem. Strimmor av solljus lyste upp betonggolven och alla fångarna i de sju cellerna klev samtidigt ut. För omväxlings skull var alla tillsammans. Alla de religiösa fångarna, många med ärr från elchockerna i ansiktet, sida vid sida med de tungt kriminella – huvudsakligen narkomaner och prostituerade – som dagligen stod för den rutinmässiga bestraffningen.

Alla kommer ihåg hur tyst det var. Alla bara andades in luften som om man kunde insupa delar av oceaner och stepper och Himalaya. Bortom cellerna och vakttornen rullade stora moln fram över horisonten, och även gräsplättar och små vita blommor tycktes vinka mot himlen.

Spontant, i början mjukt, började en ung religiös fånge sjunga en andlig hymn i en fyllig falsett. Normalt skulle de hårda kriminella stoppa henne och få henne att inta en position med armarna rakt ut vid en sådan överträdelse. Men när de nu tittade ut på en värld de inte kunde nå stod de kriminella och lyssnade tankfullt medan de religiösa fångarna i de andra cellerna började sjunga med. Och när de kom till refrängen växte den unga religiösa fångens röst och vibrerade…

”Kommer långt bortifrån, om och om igen, jag kommer för dig, jag kommer för dig…”

…och de hårda kriminella började sjunga med. Först trevande, sedan högt, med stort engagemang. Och när refrängen närmade sig igen…

”… jag kommer med kärlek till dig.”

… började de gråta. Alla gjorde det. I alla de sju cellerna.

Sedan sade vakterna, ”Okej, okej, gå tillbaka in.” Och alla gjorde det. Och vakterna låste stålportarna och öppnade dem aldrig mer igen.

Jag träffade nyligen en av kvinnorna som berättade historien för mig. Jing Tian bor i Vancouver med sin man (som också suttit fängslad för sin tros skull). Istället för att dröja oss kvar vid det förflutna firade vi i en varm, trång och bullrig restaurang där vi åt tallrik efter tallrik med lamm och skämtade tills min mage smärtade. Men Jing sade en allvarlig sak som fastnade i huvudet på mig. När hon var i fängelset hade hon hela tiden en tanke i sinnet: kommer världen någonsin att få veta vad som hände där?

De som sjunger sånger som ingen kan höra kan med rätta ställa den frågan. Men Jing är inte full av bitterhet. Jing är full av hopp. Som kvinnorna i de sju cellerna, om än bara för ett ögonblick. Så låt oss pausa, från vår kokande gryta, våra skämt, vår politik och våra skillnader, och låt oss höra deras sång, och, om bara för ett ögonblick, på nytt bekräfta att vi inför nyåret kanske inte är främlingar alls.

Ethan Gutmann är författare till boken ”The Slaughter”.

Översatt från engelska.