Samarbete - modellen för svensk utrikespolitik
Jan Eliasson talade utrikespolitik mitt i valrörelsen, inför publiken på Lunds universitet. (foto: Epoch Times)


Sverige har haft ett anseende som en betydande aktör på den utrikespolitiska arenan. Namn som Dag Hammarskjöld, Olof Palme, Carl Bildt, Anna Lindh och nu senast Jan Eliasson är måhända mer kända utomlands än i Sverige, för den internationella delen av sitt politiska arbete.  Men i valrörelsen har utrikespolitiken en undanskymd plats. Dock inte när utrikesminister Jan Eliasson talade på Lunds studentförenings och utrikespolitiska föreningens första höstföreläsning i torsdags.

Frågan som arrangörerna ställde till den förre ordföranden i FN:s generalsförsamling var vilken utrikespolitisk roll Sverige kan spela och om utrikespolitiken spelar någon roll i den svenska valdebatten.

På den senare frågan svarade han, uppenbarligen inte helt övertygad:

Ja. Jag hoppas det.

Han utvecklade resonemanget med att förr,  på till exempel Gunnar Strängs tid, så fanns det en tydlig uppdelning mellan inrikespolitiska och utrikespolitiska frågor. Så enkelt är det inte längre. Frågor som miljö, mänskliga rättigheter, smittsamma sjukdomar, internationell brottslighet, och inte minst migrationen, kan inte ett land kan lösa isolerat från andra.

Att de utrikespolitiska frågorna inte uppmärksammas i valdebatten tror han beror på att det finns en viss enighet om dem. Men under ytan menar han det är stora skillnader, bland annat i synen på bistånd och Natomedlemskap, och förde ett kort partipolitiskt resonemang om det, för att strax återgå till de internationella frågorna.

Som nyligen avgången ordförande i FN:s generalförsamling erkänner Eliasson att FN:s status fått sig några törnar de senaste åren. Hanteringen av Irakkriget och olja  för matprogrammet fick mycket kritik i USA och det skadade generalsekreteraren Kofi Annans ställning. Och han skäms över FN:s agerande i Darfur-konflikten.

Det är angeläget att säkerhetsrådet tvingar Sudan att släppa in internationella styrkor. Om inte så står vi inför en Rwandaliknande situation.

Som utrikesminister är han beredd att sända dit svenska styrkor.

Han är helt övertygad om att Sverige är ett land att räkna med i utrikespolitiken, framförallt genom sitt medlemskap i en rad gemenskaper på olika nivåer: Norden, Norden/Baltikum, EU och FN.

Ska vi vara med i dessa klubbar måste vi också påverka dessa kretsar och bygga allianser kring de viktiga frågorna.

Därför tycker Eliasson också att det nordiska samarbetet är ”en pärla” som han vill utveckla, och betonar vikten av vara en aktiv deltagare i den internationella politiken.

Han tycker det är viktigt att ställa krav i det internationella samarbetet, till exempel på dem som får bistånd av Sverige. Det är att visa de länderna respekt, vilket är tvärtemot hur Sverige betedde sig på 1970-1980-talen.

Vad det gäller relationen till Kina, vars handelsminister Bo Xilai i dagarna är på officiellt besök i Sverige, sade Eliasson att han tog upp frågan om mänskliga rättigheter med Kinas utrikesminister Li Zhaoxing vid sitt besök i Peking i juli.

Bo Xilai, som i fredags polisanmäldes i Stockholm, misstänkt för tortyr, medhjälp till mord och människorov under sin tid som guvernör i Liaoningsprovinsen, känd för omfattande förföljelse av Falun Gong-utövare, träffade under Sverigebesöket bland annat näringsminister Thomas Östros och kungen.

Utrikesministern sade att han hade ”instruerat våra representanter att framföra Sveriges ståndpunkt”, utan att närmare redogöra för vilken den är i sammanhanget.

På Epoch Times fråga om det görs något konkret för de mänskliga rättigheterna i Kina svarade Eliasson att UD engagerar sig i enskilda fall, men ville inte gå in på några detaljer.