Under de mer än 100 dagar från hennes mans försvinnande tillsammans med Malaysia Airlines flyg 370 har Zhang Qians värld kollapsat. Hon slutade sitt jobb, sover sällan och föredrar att inte gå ut, utom till buddhistiska tempel där hon har hittat lite tröst.
– I templet kan jag tala från mitt hjärta till min man, sade Zhang, 28, på sitt senaste besök till Andliga ljusets tempel (Temple of Spiritual Light) i de västra bergen i Peking.
Hon bröt ihop i snyftningar innan hon fortsatte.
– Jag tror att han kan höra mig … Jag har så mycket att berätta för honom, det finns så mycket jag inte har sagt. Jag hoppas Buddha kommer att bära dessa ord till honom och tar honom tillbaka hem.
En stor del av världen har gått vidare efter det frenetiska intresset för det mystiska försvunna planet den 8 mars, men anhöriga till de 239 saknade personerna kan inte. Satellitdata visar att planet gick ner i ett avlägset område i södra Indiska oceanen långt från något land. Eftersom planet försvann utan spår klamrar sig många fast vid en glimt av hopp – dock en svag sådan – att deras nära och kära fortfarande kan vara vid liv.
– Det kan vara min fantasi, men tänk om han en dag skickar nödraketer och han blir räddad, och det kommer att vara slutet på det här? sade Zhang.
Hennes man var bland de 153 kineserna på planet. Kinesiska kulturen lägger en särskilt stor vikt vid att hitta och se resterna av personerna som man tror vara döda innan den riktiga sorgen och processen att gå vidare kan börja.
Frånvaron av bevis på de döda har gjort ett avslut svårfångat för alla anhöriga, sade Lawrence Palinkas, professor i socialt arbete vid University of Southern California.
– När det inte finns några fysiska bevis för döden är det lättare att stanna kvar i ett förnekande under en mycket längre tid. De som inte har accepterat möjligheten att planet kraschade och alla ombord blev förlorade, förlitar sig då på släkt och vänner för att behålla tron på att familjen fortfarande är i livet, eller att hoppet fortfarande är livskraftigt tills resterna hittas, sade han.
Liu Weijie klängde sig vid hustruns flygbiljett för en resa till USA i slutet av maj i mer än två månader, trots att hon var bland passagerare på flyget 370. De skulle gå till sin sons examensceremoni. Han lämnade tillbaka biljetten tre dagar före resan och avbröt sin egen resa också.
I meddelanden som skickades till en mobiltelefonblogg, bad Liu sin fru om ursäkt för att inte ha tillåtit henne att besöka deras son tidigare. "Jag beklagar verkligen att jag inte lät dig besöka din son under det kinesiska nyåret. Nu har det gått nio månader sedan du senast såg din son", skrev han.
"Känslan av hjälplöshet, känslan av maktlöshet och smärta har inte lättat utan bara förvärrats medan tiden går”, sade Liu i en intervju. "Varje semester eller betydelsefull dag har blivit outhärdlig. Jag vill inte höra något om dem."
Många av de kinesiska släktingarna har varit ovilliga att prata om sina saknade anhöriga för att undvika varje antydan om att de är borta för gott och för att hålla fokus på att hitta det saknade planet, även om de har blivit något mer benägna att tala om det nu. De säger att deras tro på att deras nära och kära lever fortfarande hjälper dem att komma upp på morgonen och ta hand om sina familjer.
– Med hans bilder på väggarna tycker jag inte att han är borta, och att se honom på bilderna har gett mig styrkan att göra mitt bästa för att ta hand om våra små barn innan han återvänder, sade Zhang Ying, vars make också var ombord på flyget 370.
Samtidigt är det hjärtskärande för henne att vara utan den man som hissade sitt barn över huvudet på helgutflykterna och som somnade medan han höll hennes lilla hand. Zhang sade att hon inte längre kan producera mjölk för sin dotter, och att hennes svärmor har förlorat hörseln för att ha gråtit så mycket.
Cheng Liping, vars man var på planet, kallade det saknade planet "ett dödligt slag som har vänt upp och ned på hela min värld." Hennes hjärta värkte när hennes 6-årige son kallade en främling för "pappa" när denne gick ut ur en bil i deras bostadsområde i Peking.
Liksom Zhang Qian går hon sällan ut. Hon slutade sitt arbete som kontorist och stänger sig inne i hemmet.
– Jag går inte ut längre eftersom jag där ute ser skuggan av min man och mig tillsammans, sade Zhang.
Zhang träffade Wang Houbin för nästan nio år sedan i Peking under deras första år på college. Wang var på plan 370 på väg hem efter att ha arbetat på en konstutställning i Kuala Lumpur.
– Jag är rädd för att gå ut. Jag pratar inte längre, sade Zhang, som bara går ut för att träffa andra släktingar till passagerare på flyg 370 och för att besöka templen.
– Jag brukade sova mycket, men jag har tillbringat många nätter utan att stänga mina ögon, inte ens med hjälp av sömntabletter.
Hennes föräldrar har flyttat till henne men ibland ger hon utlopp för sin sorg och frustration vilket går ut över dem.
– Jag tappar humöret inför min pappa och mamma för att jag inte kan hjälpa det, sade hon, med tårar rullande ner hennes tunna kinder vid omnämnandet av Wang.
Hon finner tröst i buddhistiska tempel trots att hon inte var religiös innan planet försvann.
– Jag trodde inte på detta tidigare, men nu ber jag helhjärtat för att min man skall komma tillbaka, sade hon.
Zhang har också nyligen återvänt till hotellets festvåning där anhöriga och journalister informerades om utvecklingen i början av sökandet. Dessa genomgångar var ofta fullsatta men de har upphört för flera veckor sedan.
– Det är så tomt, inte ens en stol, sade hon stående i mitten av rummet.
– Precis som hjärtat på oss anhöriga. Det finns ingenting, och vi har ingenting.
Översatt från engelska
