Så "svenskt" är svenskt kött
De svenska naturbetesmarkerna används inte i den utsträckning som skulle kunna ske. Istället importeras foder från andra delar av världen vilket gör att den biologiska mångfalden i det svenska odlingslandskapet minskar. (Foto: Maria Hellström, Epoch Times)


Idag utfodras djur med stora mängder importerad soja istället för som tidigare utfodra med vall och fodermedel som producerats i Sverige. Importen får konsekvenser för vår miljö.

Ökad djuruppfödning med soja som importerats som foder, leder till ett ensidigt odlingssystem i Sverige med ett fåtal grödor som gör att variationen i odlingslandskapet minskar. Uppfödning av svin och fjäderfä, vilka är de djurslag som kräver mest proteinfoder, sker utan bete.

Studier i Västra Götaland visar att det är fullt möjligt att ersätta importerad soja med raps, ärtor och åkerbönor. Det skulle innebära fördelar för miljön både regionalt och globalt. De största vinsterna för miljön skulle enligt studier fås vid förändring av innehållet i foder till grisar.

Produktionens bidrag till klimatförändringarna skulle minska med 13 procent, användningen av fossila bränslen med 14 procent och övergödningen med 11 procent.

Mängden bekämpningsmedel skulle enligt beräkningar minska med 20 procent om Sverige ställer om till lokal produktion av balj- och oljeväxter jämfört med hur odlingen sker idag.

Analyser visar att vårraps är den lönsammaste proteingrödan. Ärtor och höstraps visar sämre lönsamhet. Om man även tar hänsyn till de positiva växtföljdseffekterna, vilka ger högre skördar året efter att behovet av jordbearbetning minskar och att användningen av bekämpningsmedel minskar, blir ärtor och höstraps mer lönsamt.

Behovet av baljväxter och balanserad växtföljd, att olika grödor odlas från år till år i en viss följd, minskade när konstgödsel blev tillgängligt på 1950-talet. Transporten av livsmedel ökade också under den här tiden och protein till foder, som till exempel soja, kunde köpas billigare från andra länder. Det svenska lantbruket förändrades och gårdarna kunde specialisera sig på antingen djurhållning eller växtodling.

Eftersom gårdarna har specialiserat sig skapas gödsel på gårdar med djur, medan den skulle behövas på gårdar med växtodling. Det innebär att finns en svag koppling mellan platser där gödsel uppkommer och arealer där gödseln behöver spridas. Detta skapar problem med övergödning.


Raps är både en bra och möjlig ersättare till soja i djurfoder till svenska djur. Här rapsfält i full blom.  (Foto: Norbert Millauer / AFP)

Raps är både en bra och möjlig ersättare till soja i djurfoder till svenska djur. Här rapsfält i full blom. (Foto: Norbert Millauer / AFP)

För att uppnå ett hållbart lantbruk i Sverige behöver det finnas djur som betar och att deras gödsel kan återföras till åkrarna, för att nästa gröda ska få näring. Behovet av konstgödsel och bekämpningsmedel kan minskas genom att odlingen av spannmål varieras med vall som klöver och gräs, baljväxter som åkerbönor och ärtor eller oljeväxter som raps.

Fram till 1945 var det svenska jordbruket nästan självförsörjande. Gårdarna hade både växtodling och djur och odlade själva det protein i form av baljväxter som djuren skulle äta. Baljväxterna var en viktig del i odlingssystemet, de gjorde jorden bördig genom att kväverika skörderesterna brukades ner i jorden. De bidrog på så sätt till att man fick goda skördar av andra grödor som spannmål, vilka odlades efter baljväxterna.

Soja är mycket bra ur fodersynpunkt för den ger hög tillväxt eller mjölkproduktion. Soja används främst som proteinfodermedel i mjölkproduktion och köttproduktion av gris och kyckling.

Under 2007 registrerade jordbruksverket att cirka 37 000 ton användes i foder till grisar, 83000 ton till kycklingar och 110 000 ton till kor. En fjärdedel av den areal som totalt krävs för att försörja den svenska djurproduktionen finns idag i andra länder.