S-ledare vågar inte säga ja
(Foto: AFP/ Gerard Cerles)


Sveriges största parti ska välja ny ledare. En person som sannolikt kan bli statsminister.

Men var är kandidaterna? Varför säger alla nej eller mumlar i skägget?

Ett svar är: Mona Sahlin. När Ingvar Carlsson avgick 1994 sade hon ja. Det blev Göran Persson – som sagt nej. Effekten är att nu vågar ingen säga ja och de som säger nej blir inte trodda.

Följaktligen har den person som sagt nej flest gånger – Margot Wallström – starkast stöd i partiet.

Ett normalt kännetecken på en ledare är att personen vill leda och inte skäms för det. Traditionen inom socialdemokratin är en annan.

– Det är så stort att det är få som känner att de vill vara kandidater. Man tar på sig det här uppdraget när man lyfts fram av andra, förklarar valberedningens ordförande Lena Hjelm-Wallén för TT.

Enligt liberala Dagens Nyheter mystifierar ”kurragömmaleken” politiken för vanliga människor. Socialdemokraternas egen partitidning, Aktuellt i politiken, talar om processens ”alla orimliga inslag” och att valproceduren i sig bör få högsta prioritet vid ordinarie kongress 2009.

Men socialdemokraten och professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld håller inte med om att processen skulle hota demokratin.

– Få nomineringsprocesser för ett partiledarskap har väl omgärdats av så mycket medieuppmärksamhet och öppen diskussion som denna, säger han till TT.

Att vara partiledare för socialdemokraterna är en i det närmaste omänsklig uppgift, med avseende på arbetsbörda, offentlighet och påfrestningar för familjelivet, framhåller han och tror att många av de tänkbara kandidaterna uppriktigt tvivlar av de skälen.

– Det är snarare uppdraget som söker kandidaten, än kandidaten som söker uppdraget, säger han.

Professorskollegan Marie Demker framhåller partiets karaktär av folkrörelse.

– Makten och legitimiteten ska komma underifrån i SAP och därför vore det förmätet att gå ut själv och säga att man vill bli ledare, säger hon.

I många andra europeiska systerpartier är processen en helt annan. I Frankrike anmäler ett antal kandidater sig, deltar i debatter och deklarerar var de står. Sedan väljer partimedlemmarna.

– Partimedlemmarna vet vem de röstar på och vilka åsikter de har. Den som väljs får hög legitimitet. Valproceduren skapar brett och stort intresse och ökad aktivitet, säger Olle Svenning, socialdemokratisk ledarskribent på Aftonbladet.

En fördel med den svenska modellen, enligt Svenning, är att den inte river upp personkonflikter. Det blir lättare för kandidaterna att samarbeta efter valet.