Rysslands ohälsosamma utrikespolitik kommer att slå tillbaka
Pro-ryska aktivister samlades med Vladimir Putins bild på en flagga, på Röda torget i Moskva den 18 mars 2014, för att fira övertagandet av Krim. Putin har på alla sätt försökt rättfärdiga införlivandet av Krim. (Foto: Dmitry Serebryakov / AFP / Getty Images)


Situationen i östra Ukraina har blivit allt mera våldsam och besvärlig. Bland andra har USA meddelat fler sanktioner mot Vladimir Putins ”inre krets”, men få bedömare kan tänka sig att Ryssland kommer att tona ner sitt beteende.

Ryssland fortsätter i den ukrainska krisen att leka med internationell rätt och talet om ”ryska intressen” är oroande att höra från en stormakt som vill hävda sin rätt.

Detta är vad Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade i en intervju med Russia Today den 23 april: ”Om våra intressen, våra legitima intressen, om ryssarnas intressen har blivit direkt attackerade, som skedde i Sydossetien … Kan jag inte se något annat sätt än att svara helt i enlighet med internationell rätt.”

Lavrovs uttalande var en giftig blandning av ”etnicism” och realism (vi kan kalla det etnorealism), inte helt olikt 1930-talets variant som slutade i regelrätt barbari. De ”intressen” han beskrev bygger på ett etniskt anspråk; han talar om ”ryssarnas intressen” inte Rysslands intresse. Detta är en utmaning.

Minst tre stora västerländska misstag har bidragit till den nuvarande krisen: en begränsad insats för att tillmötesgå den ryska oron över sin europeiska säkerhet, uppmuntran till rysk kontroll över fredsstyrkorna i Moldavien, Georgien och Tadzjikistan, att gång på gång förlåta Rysslands agerande, bland annat beslagtagandet av angränsande områden.

Det var därför det georgiska parlamentets talesman Davit Usupashvili hävdade i Bryssel i april att utan Nato skulle rysk aggression kunna sudda ut Georgien på världskartan.

Lavrov är en exemplarisk utövare av realpolitik, men på Putins instruktioner följer han nu en mer radikal linje. Den är mycket känslomässigt laddad och innehåller flera centrala begrepp som motiverar det radikala omritandet av den euroasiatiska kartan.

Hur selektivt definierad etnicitet må vara så utgör den ofta grund för territoriella anspråk. Stater har rätt att bevilja medborgarskap till personer med samma etnicitet eller som talar samma språk även om de bor utomlands, trots att landet de bor i inte samtycker.

Oavsett hur selektivt definierat ett självbestämmande är, har det prioritet över statens suveränitet; och Ryssland anser sig ha rätt att använda ”alla tillgängliga medel”, som Putin uttryckte det, att skydda ryssar i vilken som helst stat.

Denna världsbild innebär framtida instabilitet i Rysslands relationer med grannländerna.

Den nya policyn innebär inte att alla Rysslands grannar är lika sårbara, eller att alla ryssar som är bosatta utanför Ryssland skulle vilja återsluta sig till hemlandet.

Ryssar i Estland, som lever inom EU, kan känna helt annorlunda, än ryssar i östra Ukraina; den ryska diasporan i Azerbajdzjan har inte likadan och är inte lika stor som diasporan i norra Kazakstan; och av flera skäl är det osannolikt att Ryssland intervenerar i Baltikum som det gjorde i Tadzjikistan.

Trots denna asymmetri, vilket antyder att Rysslands territoriella ambitioner är begränsade, finns det ett tjugo år gammalt mönster sedan 1991, där Ryssland annekterat före detta sovjetiska territorier. Detta började med Transnistrien som ligger i östra Moldavien vid gränsen mot Ukraina, Abchazien vid nordöstra hörnet av Svarta havet, och Sydossetien på 1990-talet, som ledde fram till 2008 års krig, det ryska erkännandet av Abchazien och Sydossetiens självständighet.

Västvärlden borde därför inte ha blivit förvånad över händelserna i Ukraina. Under de senaste två decennierna har Rysslands strävanden mot en regional makt välvilligt förbisetts.

Idag hävdar dessa kvasi stater runt Ryssland sin suveränitet, men de är till syvende och sist instrument för en alltmer självsäker rysk policy av opportunistisk expansion i svaga grannländer.

I intervjun den 23 april varnade Lavrov ukrainare att det sydossetiska scenariot skulle kunna upprepas i Ukraina.

Prejudikatet ser ut ungefär så här: med oordning och en intern uppdelning i ett grannland, uppmuntrar Ryssland de pro-ryska separatiströrelserna bland ”diasporan” (Edinstvo i Moldavien, Soiuz i Abchazien, och ”Donetsk Republiken” i östra Ukraina).

Ryskdominerat fredsbevarande, gemensamma kontrollkommissioner, ryska militära baser, arrenden och avtal innebär en kris och ett hot mot ryssar eller ryska medborgare som motiverar ett fullskaligt ingripande för att få till ett erkännande av en självständighet eller en annektering.

Även om Väst förväntas protestera högljutt sker ingen verklig uppbackning av motståndet mot interventionen.

Men det finns ett fjärde element, som så småningom kommer att undergräva Rysslands ambitioner och bli en kvarnsten runt Putins hals.

Studenter i riket har länge pekat på expansionens kostnader. Ryssland har en svag ekonomi; BNP-tillväxten är på tillbakagång och korruptionen är endemisk.

Dessa revanschistiska insatser erbjuder endast tillfällig lindring. På kort sikt kommer landets demokrater att lida medan Ryssland skryter om sina segrar, men de nyförvärvade territorierna har ett högt pris. Sedan 2008 har 27 miljarder rubel försvunnit spårlöst i Sydossetien, det minsta landet bland förvärven; Krim är 40 gånger så stort, med cirka två miljoner invånare.

Brottslighet, korruption och smuggling kommer inom kort att fläcka dessa segrar. De kommer att sluta som instrument i händerna på Putins motståndare, som kommer att fördöma ledarens dårskaper inför medborgare som är rasande på grund av den ekonomiska stagnationen. Denna expansion in i svaga grannländer visar inte bara ihåligheten i Rysslands modernisering och tillväxt – de påskyndar faktiskt landets ekonomiska och politiska tillbakagång.

Stephen Jones arbetar inte för, är inte konsult hos, eller äger några aktier i, får inte finansiering från något företag eller någon organisation som skulle ha nytta av den här artikeln, och har inga andra relevanta anknytningar.

Denna artikel publicerades ursprungligen på The Conversation. Läs den ursprungliga artikeln.

Översatt från engelska.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens opinion och återspeglar inte nödvändigtvis åsikterna hos Epoch Times.