Rikedom i Västra Afrika
Cheikh Anta Diop, senegalesisk historiker och antropolog, ansedd som en av de största afrikanska historikerna under 1900-talet. (Foto: Wikipedia)


Den kanadensiska Epoch Times-korrespondenten Zoë Ackah tillbringar ett år på landsbygden i Ghana. Den här berättelsen är en del i en serie i vilken Zoë delar med sig av kulturkrockar och tankar om livet i en av västra Afrikas rikaste nationer.

Det är inte ovanligt med glanslösa bilder från Afrika av människor som bär saker på huvudet. Det kanske kommer som en överraskning för er att det även finns folk här som har hela små butiker upp på huvudet.

Varför inga foton? Inget medgivande. Varför inget medgivande? Efter några irrande ögonkast från flera av mina vänner berättade Ama för mig, ”de tror att du tänker skicka bilderna till din hemstad för att skratta åt oss och kalla oss för apor”.

”Oh”, sade jag och kände mig rätt skamsen. Min vän Marion inflikade, ”Ert folk kommer till kusten, tar några bilder av barn som klättrar i palmer och sen åker ni hem och säger, ‘Det här är Afrika.'”

Det är möjligt att läsare, vare sig man är svart, vit eller något annat — som så många andra som lär sig om Afrika från TV — tror att alla här är fattiga och täckta av flugor. Au contraire, det finns alltför många rika människor här. Galet rika, drypande av rikedom, och de lever ett liv i överflöd och lyx i ett tropiskt paradis. Låter jobbigt, eller hur?

Ni idealistiska eko-turister kommer inte att springa på dessa människor. De behöver inte er hjälp och finner inte era slitna jeans, feta hår eller svettiga överläpp tilldragande. Faktum är att de är trötta på den slappa stilen som vita turister har då de ”softar runt” i deras land.

Det har blivit ett så stort problem att Ghanas turist-hemsidor avsätter tre paragrafer för utläggningar om klädkoder: ”Det anses respektlöst att utföra … uppgifter i smutsiga, skrynkliga kläder”. Och fortsätter, ”… i vårt samhälle förväntar vi oss att ni uppvisar en acceptabel standard av klädnad och anständighet”.

En kvinna berättade för mig att en trevlig vit kille kom till hennes kyrka. ”Du skulle ha sett kläderna – hemska. Vår präst sydde något nytt åt honom”. Hennes ögon fylldes av medlidande. Han hade sagt till dem att han trodde att Afrika var fullt av vilda djur och smuts, så han packade inte ner någonting snyggt. Återigen skämdes jag.

Primitivt? Tänk om

Kanhända förvånar det er att under de 100 år av krig, när Europa var en blodig, fragmenterad leråker, bestod västra Afrika av ett blomstrande kungarike i samma storlek som Europa, med en enda kung. Ryktet säger att kungligheter här hade stycken av guld stora nog att binda fast en häst vid. De hade salt och diamanter också. De var en forntida världsmakt. Visste ni inte? Gå och upptäck vem Cheikh Anta Diop var!

Detta kungadöme kallades Ghana, och det är det kungariket som det lilla landet Ghana är döpt efter. Moderna Ghana är ett rikt land.

I dagens Ghana kallas den största monarken, ägaren av Kumasi (Ghanas andra största stad) för Asantehene. Han är rik som en oljeshejk och har den engelska drottningens telefonnummer som snabbval i sin telefon (vilket man kan förstå – hon har ju ett rum fullt av ghananskt guld som ju rättmätigen borde vara hans). Hur som helst, han har en fet plånbok och om du är släkt med honom, eller om han gillar dig kan du bli rik du med. Jag tänker ansöka om en intervju. Men sitt inte upp och vänta.

Förutom kungligheter – återvänder utlands-ghananer hem med stora högar av pengar för att dra sig tillbaka i sina fjorton-sovrums-herrgårdar med terrakottatak. Dessa människor kör antingen den senaste Mercedes, Range Rover eller Toyota. På motorvägen Accra här i Kusami flockas sprillans nya, glänsande rena stadsjeepar. Och bensin är inte billigare här.

Politiker i Ghana lever strax under kungligheterna. Det verkar som om till och med den obetydligaste ministern kan få poliseskort av sin sjubilars-kortege för att ta sig till affären på hörnet. De blockerar ständigt trafiken på motorvägen då de susar förbi med blinkande lampor och tjutande sirener. Det är inte ovanligt för en minister att ha fler än sju bilar, och alla är stadsjeepar eftersom de får ersättning för bensinen av staten. Enligt ryktet kan en minister här få så mycket som 5 000 dollar i månaden (ca 30 200 kr).

Är du en minister eller minister?

För ett par veckor sedan åkte jag till ett ställe där vi rika människor träffas—på bensinstationen. Där kan man köpa lyxvaror såsom smör och kanadensisk choklad (vilket var orsaken till att jag var där). Endast de som äger bilar har råd med de dyra sakerna i ”Shell-shoppen”. Knasigt, eller hur? Ok, jag avviker från ämnet.

Så, en man kommer till kassan med ett skrynklat kuvert fullt av sedelbuntar, fortfarande hopsatta med det lilla pappersbandet från banken. Jag säger nonchalant, ”Är du en minister?” medan han skalar av några sedlar från högen.

”Menar du om jag är Guds minister?” är hans svar. Självklart fattar jag att det bara finns två grupper som kan gå omkring i Ghana med stora sedelbuntar, regeringstjänstemän och präster.

Kyrkorna här är definitivt egennyttiga i sin törst efter finansiering. Karismatiska predikare som kallar sig själva för ”profeter” drar in enorma vinster, och ingen verkar förvänta sig någon Jesus-lik fattigdom. Det skulle vara ovärdigt. Men det är ett ämne för en annan artikel, det har blivit riktigt skandalöst.

Affärerna blomstrar här också, delvis för att folk är desperata efter bra grejer att köpa. Förutom lokalproducerade saker för ghananska ”medelsvensson” och Kina-tillverkat till de allra fattigaste, finns väldigt lite annat att tillgå i Kusami. Folk vill ha det finaste och de har råd med det. De är bara trötta på att resa utomlands två gånger om året för att få tag i det. Om man tar med sig något bra kan man sälja det för en rejäl vinst.

Varierade hushållsinkomster

Vi i Kusami har vårt Beverly Hills-område med stora herrgårdar på gigantiska marker, men det tillhör inte det vanligaste. Människor köper mark från de lokala ledarna och bygger. Detta resulterar i att de rika och fattiga lever sida vid sida.

Man ser samma tråkiga cementstaket runtom varje tomt, men när man öppnar grinden kan man antingen mötas av ett fält med kassava och ett litet omålat ungkarlshus, eller en dubbel tomt med en gigantisk herrgård och fem Mercedes parkerade på kullerstenstrottoaren där trädgårdspojken omsorgsfullt sitter och rensar ogräs.

Faktum är att för tio år sedan var herrgården ett ungkarlshus och en kassavagård bemannad av de fattiga släktingarna till markägaren. Markägaren, som var utomlands i USA, Storbritannien, Tyskland, Japan, Kanada eller var som helst, skickade hem pengar via Western union för att bygga på marken.

Vid tiden då det gigantiska huset nästan var klart, var det mesta av kassavan borta och markägaren kom hem med fickan full av pengar för att lägga den slutliga handen på bygget och få ut den sprillans nya stadsjeepen från hamnen i Tema.

Detta skapar en trevlig blandning i vårt lilla förortsområde, där de fattiga tillhandahåller varor och service till de mer välbärgade. Men det går åt båda hållen. Vi hade nyligen inget rinnande vatten i flera månader i vårt grannskap. Inga problem för oss rika — alla har vi brunnar.

Min granne Isaac som kom tillbaka hit för att pensionera sig efter 40 år utomlands, började sälja vatten från sin brunn för fyra cent per hink. Han kör en sprillans ny Mercedes stadsjeep, men att ta betalt för vatten verkar ge honom något att göra hela dagen — samla in mynt.

Håll utkik efter min nästa artikel. Jag är inte färdig med det här ämnet. Vi går djupare in på livsstilen hos Kusamis rika och berömda!

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-4-8/68776.html