loadingUSA:s president Obama lyssnar när Hu Jintao talar i Vita huset den 19 januari. När Hu kommenterade mänskliga rättigheter i Kina gjorde han för en kinesisk ledare den ovanliga kommentaren att "mycket" återstår att göra, men betonade att han inte delade Obamas uppfattning att grundläggande mänskliga rättigheter var "universella." (Foto: Mandel Ngan / Getty Images)
USA:s president Obama lyssnar när Hu Jintao talar i Vita huset den 19 januari. När Hu kommenterade mänskliga rättigheter i Kina gjorde han för en kinesisk ledare den ovanliga kommentaren att "mycket" återstår att göra, men betonade att han inte delade Obamas uppfattning att grundläggande mänskliga rättigheter var "universella." (Foto: Mandel Ngan / Getty Images)
Utrikes

Retorik i centrum på Obamas och Hus presskonferens

Matthew Robertson, Epoch Times

Under veckan fram till presskonferensen hade administrationens kabinettssekreterare, den ena efter den andra, haft tydliga förhoppningar om en förändring i Kinas hållning i viktiga frågor. På presskonferensen ville man knappt kännas vid dessa förslag om en ny hållning mellan USA och Kina.

Den kanske mest intressanta delen av presskonferensen var att se journalister pressa Hu Jintao om mänskliga rättigheter under det kommunistiska styret i Kina. Det sätt som Hu svarade på frågorna, genom att inte alls ta itu med dem, var en bra fingervisning om hur konferensen gick som helhet.

– Sådana här saker är alltid ganska enformiga och bleka, sade Dean Cheng från Heritage Foundations Asien Studies Center i en telefonintervju om toppmötets presskonferens.

– Om du går dit utan tydligt mål och utan någon styrning, då får du förmodligen tillbaka något som kommer att sakna lite styrning och är lite enformigt.

Den en timme långa presskonferensen började med förberedda uttalanden från båda sidor. Båda förstod den andres åsikter och var eniga om att samarbete är viktigt, och bekräftade att det kinesisk-amerikanska förhållandet är av yttersta vikt. Under hela diskussionen upprepades dessa idéer ständigt på olika sätt.

Men när det kom till de nyckelfrågor som Clinton, Locke och Geithner hade bearbetat förra veckan: mänskliga rättigheter, den undervärderade yuanen, skyddandet av immateriella rättigheter, Nordkorea, Kinas respekt för internationella navigeringsregler, att Kina blir mer som en marknadsekonomi, att upphöra med merkantila affärsmetoder, o.s.v., då fanns där inga tunga åtaganden.

Frågan om mänskliga rättigheter togs upp två gånger, första gången hade ordförande Hu uppenbarligen missat frågan. Han sade att Kina var för mänskliga rättigheter och att landet har gjort ”enorma framsteg som allmänt erkänts uti världen”. För alla som följer den frågan var naturligtvis båda dessa uttalanden givetvis osanna.

Inga utfästelser gjordes om Nordkorea, eller om sjöfarten, valutamanipulationen, det marknadsekonomiska problemet, problemet med de merkantila affärsmetoderna, eller problemet med immateriella stölder.

Ordföranden gjorde utfästelsen att amerikanska företag inte längre ska diskrimineras när det gäller att konkurrera om kinesiska offentliga upphandlingar, men att genomförandet inom detta område kommer utan tvekan att bli svårt. I Kina, där korruption är allmänt utbredd, tilldelas många sådana kontrakt statligt ägda företag eller företag som ger mutor till tillsynsmyndigheter. Kommunistpartiets övergripande mål är inhemsk stabilitet, så det är oklart hur en etablerad företagskultur av detta slag, som låter många i partiet leva mycket bekvämt, ska kunna så lätt avbrytas.

Ordförande Hu hade tydligt informerats om administrationens tidigare uttalanden. Han hänvisade till tanken att, som Clinton uttryckte det:

– När man är i samma båt, måste man ro i samma riktning … annars kommer vi att orsaka kaos och strömvirvlar vilka kan komma att påverka många utanför våra gränser.

Men främst bjöds åskådarna på en uppräkning av positiva känslor om USA och Kina. Vid vissa tillfällen kunde man ha bytt president Obamas inlägg mot ordförande Hus och ingen skulle ha märkt någon skillnad.

Vid ett tillfälle sade president Obama: ”Jag tror absolut att Kinas fredliga uppgång är bra för världen”, som ändrades senare till: ”Och till sist, Kinas uppgång är potentiellt bra för världen.”

Det andra uttalandet var berättigat efter talet om att Kina: ”har fungerat som en ansvarstagande aktör på världsscenen”, ”har sett till att massförstörelsevapen inte faller i händerna på terrorister eller skurkstater” och ”hjälpt fattigare länder i Asien eller i Afrika att vidareutvecklas.”

Men ser man efter i handlingarna verkar det som om det kinesiska kommunistpartiet har varit ansvarigt för spridning av kärnvapen och andra vapen till extremist- eller skurkstater, där de med största sannolikhet kan falla i händerna på terrorister, och vad som verkar vara hjälp till fattiga länder är ofta det motsatta.

Denna skillnad mellan retorik och verklighet kan bara lösas med tiden.

– Toppmöten är för det mesta nästan som kabuki (en typ av stiliserad japansk teater, övers. anm.). Eller som att gå och se på ännu en produktion av Gilbert och Sullivan. Alla kan texterna och alla kan melodierna, säger Dean Cheng av Heritage Foundation.

Frågan är, menar Cheng, om mötet om sex månader, från och med nu, kommer att ha medfört någon märkbar förändring i Kinas politik.

– Den verkliga beviset blir hur slutresultatet ser ut när allt det här är över efter att alla flaggor plockats bort, kommer USA att hålla kineserna ansvariga?

– Kommer de att vara konsekventa om det, kommer de att vara uthålliga angående det, kommer de att stå fast vid det?”

Översatt från engelska:

Mest lästa

Rekommenderat

loadingUSA:s president Obama lyssnar när Hu Jintao talar i Vita huset den 19 januari. När Hu kommenterade mänskliga rättigheter i Kina gjorde han för en kinesisk ledare den ovanliga kommentaren att "mycket" återstår att göra, men betonade att han inte delade Obamas uppfattning att grundläggande mänskliga rättigheter var "universella." (Foto: Mandel Ngan / Getty Images)
USA:s president Obama lyssnar när Hu Jintao talar i Vita huset den 19 januari. När Hu kommenterade mänskliga rättigheter i Kina gjorde han för en kinesisk ledare den ovanliga kommentaren att "mycket" återstår att göra, men betonade att han inte delade Obamas uppfattning att grundläggande mänskliga rättigheter var "universella." (Foto: Mandel Ngan / Getty Images)
Utrikes

Retorik i centrum på Obamas och Hus presskonferens

Matthew Robertson, Epoch Times

Under veckan fram till presskonferensen hade administrationens kabinettssekreterare, den ena efter den andra, haft tydliga förhoppningar om en förändring i Kinas hållning i viktiga frågor. På presskonferensen ville man knappt kännas vid dessa förslag om en ny hållning mellan USA och Kina.

Den kanske mest intressanta delen av presskonferensen var att se journalister pressa Hu Jintao om mänskliga rättigheter under det kommunistiska styret i Kina. Det sätt som Hu svarade på frågorna, genom att inte alls ta itu med dem, var en bra fingervisning om hur konferensen gick som helhet.

– Sådana här saker är alltid ganska enformiga och bleka, sade Dean Cheng från Heritage Foundations Asien Studies Center i en telefonintervju om toppmötets presskonferens.

– Om du går dit utan tydligt mål och utan någon styrning, då får du förmodligen tillbaka något som kommer att sakna lite styrning och är lite enformigt.

Den en timme långa presskonferensen började med förberedda uttalanden från båda sidor. Båda förstod den andres åsikter och var eniga om att samarbete är viktigt, och bekräftade att det kinesisk-amerikanska förhållandet är av yttersta vikt. Under hela diskussionen upprepades dessa idéer ständigt på olika sätt.

Men när det kom till de nyckelfrågor som Clinton, Locke och Geithner hade bearbetat förra veckan: mänskliga rättigheter, den undervärderade yuanen, skyddandet av immateriella rättigheter, Nordkorea, Kinas respekt för internationella navigeringsregler, att Kina blir mer som en marknadsekonomi, att upphöra med merkantila affärsmetoder, o.s.v., då fanns där inga tunga åtaganden.

Frågan om mänskliga rättigheter togs upp två gånger, första gången hade ordförande Hu uppenbarligen missat frågan. Han sade att Kina var för mänskliga rättigheter och att landet har gjort ”enorma framsteg som allmänt erkänts uti världen”. För alla som följer den frågan var naturligtvis båda dessa uttalanden givetvis osanna.

Inga utfästelser gjordes om Nordkorea, eller om sjöfarten, valutamanipulationen, det marknadsekonomiska problemet, problemet med de merkantila affärsmetoderna, eller problemet med immateriella stölder.

Ordföranden gjorde utfästelsen att amerikanska företag inte längre ska diskrimineras när det gäller att konkurrera om kinesiska offentliga upphandlingar, men att genomförandet inom detta område kommer utan tvekan att bli svårt. I Kina, där korruption är allmänt utbredd, tilldelas många sådana kontrakt statligt ägda företag eller företag som ger mutor till tillsynsmyndigheter. Kommunistpartiets övergripande mål är inhemsk stabilitet, så det är oklart hur en etablerad företagskultur av detta slag, som låter många i partiet leva mycket bekvämt, ska kunna så lätt avbrytas.

Ordförande Hu hade tydligt informerats om administrationens tidigare uttalanden. Han hänvisade till tanken att, som Clinton uttryckte det:

– När man är i samma båt, måste man ro i samma riktning … annars kommer vi att orsaka kaos och strömvirvlar vilka kan komma att påverka många utanför våra gränser.

Men främst bjöds åskådarna på en uppräkning av positiva känslor om USA och Kina. Vid vissa tillfällen kunde man ha bytt president Obamas inlägg mot ordförande Hus och ingen skulle ha märkt någon skillnad.

Vid ett tillfälle sade president Obama: ”Jag tror absolut att Kinas fredliga uppgång är bra för världen”, som ändrades senare till: ”Och till sist, Kinas uppgång är potentiellt bra för världen.”

Det andra uttalandet var berättigat efter talet om att Kina: ”har fungerat som en ansvarstagande aktör på världsscenen”, ”har sett till att massförstörelsevapen inte faller i händerna på terrorister eller skurkstater” och ”hjälpt fattigare länder i Asien eller i Afrika att vidareutvecklas.”

Men ser man efter i handlingarna verkar det som om det kinesiska kommunistpartiet har varit ansvarigt för spridning av kärnvapen och andra vapen till extremist- eller skurkstater, där de med största sannolikhet kan falla i händerna på terrorister, och vad som verkar vara hjälp till fattiga länder är ofta det motsatta.

Denna skillnad mellan retorik och verklighet kan bara lösas med tiden.

– Toppmöten är för det mesta nästan som kabuki (en typ av stiliserad japansk teater, övers. anm.). Eller som att gå och se på ännu en produktion av Gilbert och Sullivan. Alla kan texterna och alla kan melodierna, säger Dean Cheng av Heritage Foundation.

Frågan är, menar Cheng, om mötet om sex månader, från och med nu, kommer att ha medfört någon märkbar förändring i Kinas politik.

– Den verkliga beviset blir hur slutresultatet ser ut när allt det här är över efter att alla flaggor plockats bort, kommer USA att hålla kineserna ansvariga?

– Kommer de att vara konsekventa om det, kommer de att vara uthålliga angående det, kommer de att stå fast vid det?”

Översatt från engelska:

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024