Regimen slår till mot strejkande arbetare efter oroligheter, del 1
Hundratals arbetare på Honda i Foshan, Guangdongprovinsen, strejkade den 17 maj. (Foto från Epoch Times arkiv)


En våg av strejker i kinesiska fabriker på senare tid har satt ljuset på bristen på verkliga rättigheter för kinesiska arbetare såväl som andra orättvisor i det kinesiska samhället. Som ett svar på detta lanserar regimen en ”slå till hårt”-kampanj.

Enligt kinaanalytiker är den senaste vågen av strejker en reflektion av bubblande socialt missnöje som kommer från social ojämlikhet, orättvisor och stigande inflation. Många av de stejkande arbetarna kräver inte bara höjda löner utan även oberoende fackföreningar.

Om strejkerna blir allvarligare kan Kinas position som världens fabrik hotas liksom i förlängningen kommunistregimens legitimitet och  överlevnad. Experter menar dock att det inte kommer fungera att möta arbetarnas krav med våld.

Den 13 juni meddelade det kinesiska ministeriet för allmän säkerhet att man kommer driva en sju månader lång ”slå till hårt”-kampanj för att ”slå ner på våldsbrott som allvarligt påverkar allmänhetens känsla av säkerhet” medan Kina genomgår ekonomiska och sociala förändringar.

Xu Yimin, som arbetar för migrantarbetares rättigheter i Jilinprovinsen, uppmanade på sin blogg till inrättandet av oberoende fackföreningar, och menar att självmorden på Foxconn och vågen av strejker i hela Kina huvudsakligen kommer sig av att ”arbetarna saknar röst, rättigheter och möjlighet att uttrycka sig”:

I ett inslag den 24 juni berättade tv-stationen NTDTV om hur migrantarbetare i nordöstra Jilinprovinsen ansökt hos myndigheterna att få bilda sin egen fackförening men fick avslag.

Vid samma tid kom en rapport från samlingsorganet för de enda tillåtna, statskontrollerade fackföreningarna i Kina, All-China Federation of Trade Unions, där man varnade för att unga migrantarbetare i allt högre grad ställer krav på staten, en utveckling som man kallade för ”ett test av landets stabilitet”.

Kinas statskontrollerade fackföreningar ställer sig typiskt på företagsledningens och lokala partipampars sida och representerar egentligen inte arbetarna. Så medan det på ytan kan tyckas som om regimen tillåtit den senaste tidens strejker var det bara i företag med utländska ägare som det tilläts.

Den största fördel som regimen kan vinna på att tillåta strejker är en bättre internationell image för sitt politiska system. Protester på multinationella företag kan få det att se ut som om regimen ändrat sin politik av repression mot alla grundläggande mänskliga rättigheter.

Bland de dussintals fabriker där strejker ägde rum i maj kan två nämnas som exempel på väldigt olika resultat: Den japanskägda Hondafabriken i Foshan i Guangdongprovinsen och den kinesiskägda bomullsproducenten i Pingdingshan i Henanprovinsen.

Hondaarbetarna vann till slut och fick löneförhöjningar, medan de strejkande arbetarna i Pingdingshan blev brutalt attackerade av mellan 2000 och 3000 poliser den 1 juni.

Arbetare på båda företagen anklagade dock de regeringstrogna fackföreningarna för att motarbeta de strejkande arbetarna.

– Fackföreningarna är värre än maffian, sade arbetare vud fabriken i Pingdingshan till Asia Weekly.

Arbetare vid Hondafabriken sade att den lokala fackföreningen tog arbetarnas pengar med försökte stoppa strejken med våld. På grund av detta krävde arbetarna att den existerande lokala fackföreningen skulle ombildas och nya företrädare väljas.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/38112/