För närvarande verkar de grindvalar som senast strandade i Puponga, Nya Zeeland vara i säkerhet ute till havs. Men den lokala miljövårdsavdelningen, Department of Conservation (DOC) och valskyddsorganisation Project Jonah kommer att fortsätta övervaka situationen.
Den 20 januari strandade 24 grindvalar på en strand på den nordvästra spetsen vid Nya Zeelands sydö. Ingen av valarna överlevde, enligt Project Jonah. Tio valar var redan döda när DOC anlände och de resterande 14 valarna måste avlivas eftersom de inte kunde räddas.
Två veckor senare spolades minst 70 valar upp på stranden igen. Debbie Neale skogvaktare i Golden Bays Area DOC (lokala miljövårdsavdelning) gissar att de kommer från samma flock. De flesta valarna följde med tidvattnet ut igen, men några dog.
Följande dag rapporterade projekt Jonah att 41 valar återigen hade strandat och skickade ut ett brådskande anrop till volontärerna för att hjälpa valarna tillbaka till havet.
Claire Webster och Kyle Mulinder är två volontärer som svarade på anropet.
Claire Websters berättelse
(Foto: Diana Hubert/The Epoch Times)
Claire Webster som är miljöutbildare i Golden Bay svarade på förfrågan om att hjälpa valarna båda gångerna, precis som hon gjort många gånger förut.
– Vid ett tillfälle tog jag hand om en riktigt stor dräktig hona och varje gång jag slutade röra henne och prata med henne blev hon upprörd, jag satt med henne i ungefär två timmar innan hon lugnade ner sig. Om jag reste mig började hon skaka och ropa och andningsfrekvensen ökade.
Deras andedräkt luktar väldigt levande, inte illa utan en blandning av jord och fisklukt. De har vackra mörka vänliga ögon som ser på en ibland och blundar ibland.
Folk sjöng för dem och en kille spelade flöjt. Jag såg människor som skanderade och andra som bad.
Valar har vackra röster – genom blåshålet – och när de är i vattnet pratar alla, om du lyssnar på dem under vattnet låter det verkligen högt. När de är strandade låter det sorgligt som om de är rädda och har ont. Valbebisarna gråter mycket och det skär i mitt hjärta. Vi försöker flytta dem nära de vuxna så de kan få tröst.
När tidvattnet är ute får man gräva runt dem och stötta upp dem, hälla vatten runt omkring dem och göra det så bekvämt som möjligt till exempel gräva ut under deras fenor så att de kan slappna av. Föreställ dig att ligga med ansiktet nedåt med armarna uppdragna bakom dig istället för att hänga ner. De måste hållas fuktiga och svala. Att lugna dem är det svåra. De flesta behöver lugnas mycket. En del valar gillar inte alls att man rör dem.
När tidvattnet kommer in blir man väldigt blöt för man måste hjälpa dem att hålla blåshålet ovanför ytan. Om de sitter fast för nära varandra och inte kan komma på rätt köl kommer de att drunkna, de kämpar för sina liv – det är hemskt att bevittna. Det är så lite vi kan göra för att hjälpa dem eftersom de är så stora men ändå så bräckliga!
Andra har fastnat på sidan, vi kan räta upp dem men man måste hålla i dem tills de hittar balansen igen. Att gunga dem försiktigt kan hjälpa när de flyter. Ungarna kan simma först i det grundare vattnet så de simmar runt och kollar alla, väldigt gulligt.
När alla kan flyta så pratar alla med varandra och de som har svårast hålls upp av de andra, mycket rörande att se. Sedan gör vi en mänsklig mur för att försöka att sakta knuffa ihop dem och sedan ut på djupare vatten. Eftersom tidvattnet är enormt här så har vi cirka en kilometers promenad tillbaka genom vattnet till land när vi är klara.
Kyle Mulinders berättelse
För Kyle Mulinder, som är havskajaks-guide var det första gången han deltog i en val räddning.
– Vi började gå ut vid soluppgången 06:30 De låg ungefär 900 meter ut på en ändlös strand. När vi började gå mot dem var vi alla glada. Men när vi kom nära och hörde de första blåsljuden och jag såg en stjärtfena, då slog verkligheten mig rakt i ansiktet. Det var som en busskrasch med massor av skrikande barn överallt. Jag kunde höra dem kommunicera med varandra. Det var DOC-personal där som berättade för oss vad vi skulle göra. Jag fick ett par valar och satte igång.
– Jag fick lägga filtar över dem, men inte över ryggfenan och blåshålet, för att skydda dem från solen och hålla dem fuktiga. Jag hällde hinkar med vatten över dem också men inte över blåshålet.
Först försökte de flytta på sig när jag kom nära, men sedan kände jag att de förstod att jag försökte hjälpa dem och då lugnade de ner sig.
De kändes väldigt hårda när jag rörde vid dem, inte alls som jag hade trott. Det kändes som mjuk plast. En del verkade gråta med tårar som rann från deras ögon. Och alla var såriga efter att de knuffats omkring. Det var väldigt hjärtskärande – men mycket kraftfullt.
Där fanns en hona med en unge som låg sida vid sida, det var känslomässigt väldigt svårt att gå fram till dem så det tog en liten stund. Jag hade mina två valar som jag tog hand om och jag kände en samhörighet med dem. De öppnade ögonen när jag pratade med dem och ibland svarade de med ljud för varje hink med vatten, som ett ”tack” eller som när man kliar någon på ryggen och den säger ”lite till vänster, ja precis där”.
När tidvattnet började komma in började alla människorna som var där prata med varandra och bli lite uppspelta, jag tror att valarna kunde känna energin och gjorde likadant.
(Foto: med tillstånd av Kyle Mulinder)
Vi tog av filtarna och de som inte hade våtdräkt fick gå därifrån. Vi måste försöka få några av valarna på rätt köl när vattnet började stiga runt omkring oss. En del låg på sidan och de kan drunkna om vattnet täcker deras blåshål.
Vi hjälpte ”våra” valar allt eftersom vattnet blev högre och högre tills de kunde flyta. Men några av dem kunde inte hålla sig upprätt eftersom de hade förlorat balansen så man fick hålla dem tills de hittade balansen igen och försiktigt gunga dem.
Vi flyttade ihop dem men måste fortfarande hålla dem uppe eftersom vattnet bara var midjedjupt och inte tillräckligt djupt för att simma i än.
Sedan hände det magiska när alla var tillsammans, volontärer, personal från DOC och folk från projekt Jonah. Vi var tillsammans med våra valar och alla log och var glada när vi såg valarna flyta. Energin var hög. Sedan dök tio valar till upp som varit strandade längre ner och som hade räddats av ett annat team en halvtimme tidigare, de kom rakt emot oss och då blev våra valar upphetsade.
De simmade fram till varandra och man måste vara hjärtlös och gjord av stål om man inte blir starkt berörd av den synen. Alla stod stilla, ingen pratade, kanske var vi 40 personer. Det var en väldigt stark känsla.. Sedan började folk yahooa. Om man höll huvudet under vattnet kunde man höra alla valar yahooa där också.
Översatt från engelska:http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/50897/
