En framgångsrik kinesisk filmregissör blir insnärjd i en brutal diktators propagandaintriger. Regissören för ett rikt och privilegierat liv, men förlorar allt när diktatorns politiska motståndare anklagar honom för att ha brutit mot landets familjeplaneringslag.
Om det här var ett manus som skulle bli en film hade det kanske intresserat den man som ofta kallas Kinas största regissör. Problemet är bara att den mannen, Zhang Yimou, nu lever mitt i detta scenario.
Zhang, precis som stjärnor inom underhållningsbranschen i Kina såväl som andra länder, tycktes ha levt på ett annat plan än vanliga dödliga, där de vanliga reglerna inte gäller.
Han var känd för att ha haft det ena förhållandet efter det andra med vackra skådespelerskor, vilket i vissa fall ledde till giftermål och ibland till barn. Zhang är hittills far till sju barn, med fyra olika kvinnor.
Inom Kinas filmindustri skulle Zhangs beteende ses som snedsprång snarare än överträdelser, om det överhuvudtaget skulle ha kommenterats.
Men under förra veckan började Kinas statligt styrda press att kommentera. Man hävdade att man hade hittat poster på internet där Zhang anklagades för att ha brutit mot Kinas strikta ettbarnspolitik, som om dessa poster hade behövts för att konstatera dessa synnerligen välkända fakta.
Den kinesiska pressen är som en vältränad vakthund. Den skäller på order, och inte innan dess. När historien plötsligt dök upp i tidningarna tvingades Zhang att inse att hans gamla kontakter i partitoppen nu vändes emot honom.
Zhangs inledde sin karriär som någon som verkade vilja hålla sig borta från rättrogenheten och maktpolitiken inom det Kinesiska kommunistpartiet.
Hans första film, ”Det röda fältet”, hyllades genast som ett mästerverk, och kritiker noterade att det, liksom hans två följande filmer, utspelades i det förkommunistiska Kina. Det faktum att Zhang till att börja med inte kunde få dem visade i Kina gjorde att han i väst fick något av en dissidentstämpel på sig.
Det förändrades med ”Hero” från 2002. Vad som på ytan var en kampsportsfilm i Zhangs överdådiga visuella stil argumenterade för individens underordning under staten. När Zhang hittade sin politiska röst, så var det som en tjänare av totalitarismen.
2006 släppte Zhang ”Den gyllene blommans förbannelse”, vilken var lika delar kampsportsaction och kostymdrama. Den utspelar sig under Tangdynastins senare år, och ger sig ut för att visa upp ruttenheten under den vackra ytan på vad som allmänt anses som den kinesiska civilisationens höjdpunkt.
För den inhemska publiken var denna till synes inkonsekventa film ett seriöst steg in på propagandans område: ett försök att misskreditera de som håller upp Kinas traditionella kultur som överlägsen den som kommunistpartiet har infört.
När Zhang valdes ut till att göra reklamfilmer för Pekings ansökan om OS 2008 blev ingen förvånad. Vid det laget var Zhang en del av Kinas kulturetablissemang, som så klart intimt hänger samman med partiet.
Öppningsceremonin till OS 2008 hänförde publiken, på samma sätt som exempelvis ”Hero”. Men mer skarpögda kritiker såg i den en oroande hyllning till totalitarism, en kinesisk variant av Leni Riefenstahl.
I en intervju med Southern Weekend sade Zhang senare om sin öppningsceremoni: ”Jag skojar ofta med folk och säger att uppträdandet är näst bäst i världen, när det gäller människorna. Bäst är Nordkorea. De kan få sina uppträdanden så enhetliga! Den sortens enhetlighet ger skönhet. Vi kineser kan också.”
Zhangs åkallande av den estetiska njutningen i enhetlighet var framtagen med särskilt en åskådare i åtanke.
Shanxibaserade frilansskribenten Du Guangda gick rakt på sak i en intervju med RFA: ”Zhang Yimou kan nå långt. Han hör till Jiangs fraktion. Hans film ”Hero” gjordes för att backa upp Jiang Zemin, det vill säga rättfärdiga hans förföljelse av Falun Gong. Vem vågar utmana någon som har så starka personer bakom sig? Även om de visste så kunde familjeplaneringsutskottet inte göra något.
Jiang Zemin var officiellt den kinesiska regimens högsta ledare från 1993 till 2002. Bakom kulisserna fortsatte han att utöva makt genom att hans folk satt på nyckelpositioner inom ledarskapet under hela den tid som hans efterträdare Hu Jintao styrde partiet.
Det Jiang är mest känd för är den kampanj han satte igång för att utplåna den andliga metoden Falun Gong. Nyligen publicerades en artikel i en fastlandskinesisk tidskrift som tidigare skulle ha varit otänkbar, där den brutala tortyr och hjärntvätt som använts mot Falun Gong-utövare beskrevs.
Under Jiangs tid vid ledningen blev Falun Gong-utövare också den främsta källan till organ för Kinas plötsligt uppblommande transplantationsindustri.
Zhang Yimou kanske aldrig avsåg att bli någon som försvarade tortyr och organskörd, men han försvarade Jiang Zemin. Han är en konstnär som tidigare hävdade att han inte brydde sig om politik, men som nu har fått inte bara smutsiga händer, utan även blodiga.
Zhang Yimous främsta beskyddare kan nu inte hjälpa honom. Olika historier i media på senare tid har beskrivit hur Jiang förlorar mer makt för varje dag som går.
Jiangs ekonomiska rådgivare sedan länge, Liu Tienan, fick just sparken. Han är den senaste av Jiangs trogna tjänstemän som har fallit i den långsamma utrensningen som den nuvarande partiledaren Xi Jinping har genomfört.
Ett 20 år gammalt förgiftningsfall har också tagits upp. Det gäller högskolestudenten Zhu Ling, vars förra rumskamrat, som misstänktes för förgiftningen, slapp undan för att hennes far hade kontakter med Jiang Zemin.
Regimens officiella medier, som alltså plötsligt har upptäckt att Zhang Yimou har sju barn, gör nu även narr av Jiang Zemins älskarinna, Song Zuying.
Enligt Kinas statliga medier kommer Zhang Yimou att få böta upp till motsvarande 170 miljoner svenska kronor. Bönder har tidigare misshandlats så att de har blivit sterila för att de har vågat skaffa ett andra barn. Det återstår att se vad som händer med Zhang.
Som en prisbelönt internationell filmregissör och medlem av den politiskt rådgivande konferensen borde Zhang vara osårbar.
Men det är precis anledningen till att man ger sig på honom. Man vill sända ett budskap: Om Zhang Yimou kan fås på fall så är ingen säker.
Zhang kan knappast klaga om han nu slängs under hjulet på den totalitära stat som han har förhärligat. Som han sade till New York Times i en intervju förra året: ”Utlänningar tror att jag har privilegier bara för att jag gjorde öppningsceremonin till OS. Men det är inte alls så. Alla är lika inför censuren.”
I och med att Zhang Yimou lämnar scenen så vet Jiang Zemin att hans tur kommer allt närmre.
Översatt av Sophia Fang. Skriven på engelska av Stephen Gregory.
Översatt från engelska
