Alltsedan urminnes tider har månen haft rika innebörder för det kinesiska folket vars kalender, planteringssäsongen och livet, alla var knutna till månen. Det fanns också djupt liggande hemligheter kring månen i den forntida kinesiska kulturen som blev föremål för legender och poesi.
Enligt traditionen brukade kineserna ta sig till en hög kulle för att titta på den ljusa fullmånen eller helt enkelt öppna sina fönster och förundras över månens skönhet och skicka sina önskningar till den.
Genom historien har många dikter och sånger skrivits om månen och hösten, de är helt enkelt för många för att kunna räknas. Att skriva poesi var en konstform men även en filosofisk och andlig disciplin som var utbredd bland forskare, tjänstemän och kejsare. Inspirerade av den klara och ljusa månen har många bra dikter skrivits av gamla tiders poeter såväl som av nutidens poeter.
Även om man är ensam på höstfestivalen, trots att den är menad för att alla familjemedlemmar ska vara tillsammans enligt kinesisk sed, kan man ändå ha månen som sällskap. Den berömda kinesiska poeten Li Bai (701-762) från Tangdynastin skrev en dikt med titeln ”Dricka ensam med månen”, som ger uttryck för att mänskligheten är förlorad i illusionen och ensamheten men ändå längtar efter en förening med himlen. Dikten lyder:
Dricka ensam med månen
Ur en kanna vin bland blommorna,
drack jag ensam utan sällskap.
Jag höjde bägaren och frågade den klara månen,
ge mig min skugga så blir vi tre.
Månen kan inte förstå att jag dricker,
min skugga följer tyst efter dit jag går.
Månen följer temporärt med skuggan,
ta chansen och ha en glad stund.
Månskenet vandrar runt när jag sjunger,
skuggan svävar med när jag dansar.
Njuter av att vara vänner när jag är vaken,
vänskapen slutar när jag blir full.
Låt oss få behålla vänskapen för alltid,
vi möts igen i den vidsträckta himlen.
I nattens ljusa och klara månsken idag har vi någon djupare förståelse om månen? Vilka goda önskningar har vi för vänner, släktingar och varandra?