Mitt i vintern, innan snön smält och svalorna återkommit, blommar plommonträden i det karga landskapet, omfamnar den hårda vintern och påminner människor om att våren kommer. Här firas livets vitalitet, uthållighet genom svårigheter och hopp om livets återhämtning.

Kina har under en lång tid i historien använt och njutit av plommonträdet och dess blomma. Plommonfrukten har använts i matlagning i över 3 000 år, och plommonblommorna har livat upp trädgårdar och hem i över 2 000 år. Under 400-talet började prinsessor och hovdamer använda plommonblommor i dekorationer, och detta bidrog till att göra blomman populär.

Mei-plommon (梅), eller Prunus Mume, är en plommonart som har sitt ursprung i sydvästra Kina. I över 3 000 år har plommonträden planterats i Kina, även i norra Kina där vintern är kallare. Från Kina har växten sedan spridit sig till Sydkorea, Japan (där de kallas ume-plommon) och senare till andra länder som prydnadsväxt. Plommonträdet blommar på bar kvist, innan bladen kommer ut under våren.

Lotusblomman är alltid ren

Plommonblomman har normalt fem kronblad, i ett eller flera skikt, och bär vanligtvis färgerna röd-rosa, vita och gula. Den röd-rosa sorten används ofta under det kinesiska nyåret i slutet av januari och början av februari.

Viktig kulturell symbol

Plommonblomman har varit en viktig symbol i den kinesiska kulturen. Som en “vinterns vän” är den ett levande exempel på värdet av uthållighet, att livet i slutändan övervinner tidens skiftningar. Plommonblommans doft “kommer från bitterheten och kylan” som det kinesiska ordspråket säger. Själar härdas i djupet av upplevelser, växer i inre styrka och orubbligt mod.

Att förena kultur och natur har varit en viktig del i kinesisk tradition där naturens element förkroppsligar viktiga kulturella värden. Plommonträdet (mei) tillsammans med orkidén, bambun och krysantemum, kallades de “fyra ädla” växterna av de forntida kineserna på grund av sina ädla egenskaper, såsom renhet (orkidé), uppriktighet (bambu), och ödmjukhet (krysantemum).

Zhu Xi, en känd konfuciansk lärd man från Songdynastin, gav plommonträdet fyra dygder: den stora potentialen i knoppen, välstånd i blomman, harmoni i frukten, och riktigheten i dess mognad, vilka alla förkroppsligar himlens (qian) egenskaper enligt I Ching (易經) eller Förvandlingarnas bok. Kineser ser även de fem blombladen som en symbol för de fem välsignelserna: långt liv, välstånd, hälsa, dygd och bra boende.

Snart börjar tuppens år

Plommonblommans betydelse i dikter och måleri

Plommonblomman har spelat en stor roll i dikter och målningar sedan Tangdynastin och nådde en topp under Songdynastin. Under de lärdes och artisternas pensel har plommonblommans anda firats.

För poeten Lin Bu, som levde under Songdynastin var blomman mer en vän och själsfrände än en symbol. Hans berömda verser om plommonblomman har överförts vidare i generationer:

Alla blommar har vissnat, du blommar ensam,

en brännpunkt i den lilla trädgårdens landskap.

Delikata grenverk kastar skuggor över det klara grunda vattnet;

hemlig doft stiger med lätthet i skymningens månljus.

En annan poet från Songdynastin, Lu du, är också känd för sina dikter om plommonblomman. I ”Ode till Plommonblomman” beskriver han:

Jag brukade rida en häst för att besöka västra Chengdu,

berusad av den söta doften från plommonblomster.

Doften fortsatte i tio kilometer,

från Qingyangs palats till den gula flodens bäck.

Poeten uttryckte en önskan av att förenas med plommonblomman:

Hur kan jag förvandla min kropp till miljoner delar,

var och en njutandes av plommonträdets blomning.

Su Dongpo, ännu en prisad poet från Songdynastin, är troligtvis ansvarig för den konststil som fokuserar på att porträttera naturens inre anda, snarare än dess yttre former. Han sade; ”Plommonets skönhet går bortom fruktens sura smak”. Hans idé om att gå bortom det fysiska påverkades djupt av målningar av plommonblommor, särskilt genom stilen ”plommon i bläck”, där endast svart bläck användes för att måla plommonträdet och dess blomster.

Shi Zhongren, skaparen av sidenmåleristilen ”plommon i bläck”, var en munk under Songdynastin. Den ädla naturen hos plommonblomman kräver, enligt kinesisk visdom, att en konstnär som målar av blomman måste vara ädel. Shi kultiverade en inre medvetenhet som är viktig för hans konst. Hans målningar ansågs vara ”ordlös poesi”.

”En målning av plommon kräver plommonets nobless; konstnärens renhet följer den hos plommonblomman”, sade Wang Mian från Yuandynastin, som efterföljde Shi i konstarten ”plommon i bläck” måleri. Till skillnad från Shi-stilen med endast några grenar och plommonblommor, målade Wang många grenar och plommonblommor, där han uttryckte ärlighet och entusiasm. Wang levde i avskildhet, där han planterade tusentals plommonträd runt sin bostad som kallades “Plommonblommans hus”. Hans dikt om plommonblomman har likheter med hans eget liv:

Belägen i skogen, med is och snö,

inte blanda sig med damm från persika- och päronblommor.

Plötsligt framträder doften en natt,

sprider sig till himmel och jord, frambringar våren till hela landet.

Sedan Tangdynastin har varje generation av poeter och konstnärer njutit av de kända konstnärernas dikter om och målningar av plommonblomman.

Shen Yun är ”toppklass” tyckte erfaren balettinstruktör

Idag för Shen Yun Performing Arts plommonblomman till scenen genom klassisk kinesisk dans och prisar dess renhet, skönhet och tålamod. I själva verket kan hela Shen Yuns föreställning symboliseras genom plommonblomman: Trots lidande, umbäranden, och förlust av den kinesiska kulturen är hoppet evigt och förnyelsen inte långt borta.