Pekings ”mormödrar” – en armé av frivilliga angivare
Kinesiska frivilliga övervakare vandrar runt i Peking. Dessa äldre damer utgör ett slags angivararmé för kommunistpartiet. (Skärmdump från Weibo)


I Kinas huvudstad Peking är gamla damer, ”mormödrar”, som går omkring i röda kepsar en vanlig syn numera. Dessa gamla damer jobbar frivilligt i partiets tjänst, men de utgör också angivare till diktaturens säkerhetstjänst. Systemet har dock hittills inte fått fäste utanför huvudstaden.

Precis som det nätverk av angivare som fanns över hela Östtyskland innan murens fall, så utgör gamla damer en stor del av de ”frivilliga ordningsarbetare” som vandrar omkring i Peking. De mobiliseras av partiets säkerhetsapparat, och deras arbetsuppgifter inkluderar sådant som patrullering, muntlig propaganda, att vakta byggnader och bemanna kontrollpunkter.

Det här avslöjades i en artikel i statliga Beijing Youth Daily nyligen, där det här övervakningssystemet – som få utanför Kina känner till – avhandlades.

”Mormödrarna” utgör omkring 70 procent av volontärerna i Xicheng-distriktet i Peking, enligt distriktets biträdande partisekreterare, Wang Jing.

Resten är enligt Wang parkeringsvakter, brandsoldater, säkerhetsvakter och lokalvårdare, enligt Beijing Youth Daily.

Ögon och öron

Inte olikt hur det var i Östtyskland, med dess ökända säkerhetstjänst Stasi, så fungerar de här frivilliga övervakarna även som angivare, som inte bara upprätthåller ordningen, utan också tipsar partiet om andra medborgares politiska åsikter.

Innan Tyskland återförenades 1989 använde sig kommunistregimen där av hundratusentals professionella och inofficiella angivare för att bevaka befolkningen.

”Om det inte är så mycket annat som händer kan [volontärerna] titta närmre på någons privatliv, förhoppningsvis gräva fram lite komprometterande saker om dem och rapportera det till myndigheterna”, sade Li Hongkuan, tidigare redaktör för nyhetsbrevet VIP Reference, som rapporterade om korruption och sociala frågor i Kina.

Li, som intervjuades av Radio Free Asia, sade att sådant här var vanligt under kulturrevolutionen på 60- och 70-talet, som ett sätt att samla in information som kunde användas mot personer i den politiska kampen. Det är dock inget som bör användas i ett samhälle som ger sig ut för att ha lagstyre, sade han.

”I ett samhälle som verkligen styrs av lagar skulle det vara svårt att få tillåtelse att göra det här. Åtta eller nio fall av tio som de här volontärerna rapporterar kan vara falskt alarm. Det som de håller på med orsakar en hel del obehag för andra”, sade Li.

Ibland får volontärerna ersättning för det arbete de utför. Enligt Beijing Youth Dailys artikel betalades motsvarande omkring 800 000 kronor ut mellan januari och april i år, till 753 frivilliga övervakare.

De här ordningsvolontärerna är en vanlig syn i Peking, där varje distrikt och härad har sin egen volontärgrupp för offentlig säkerhet. Vanligtvis har de röda märken och kepsar, men klär sig  i övrigt civilt. De bär runt på små handböcker med instruktioner om sju sorters människor, tre olika föremål och tre sorters händelser som de omedelbart ska rapportera till polisen. (Artikeln specificerade inte de här kategorierna närmre, men av erfarenhet vet man att förföljda grupper, som till exempel politiska dissidenter och Falun Gong-utövare ofta drabbas av de här volontärernas aktivitet.)

Men trots att man har gjort det attraktivt för de här offentliga angivarna, så har volontärsystemet bara gått riktigt bra i vissa distrikt i Peking, och det har inte fungerat på andra platser, berättade en kinesisk webbskribent vid namn Liu för RFA.

”De kinesiska myndigheterna försökte utöka det nationellt, i Peking och andra städer, men det har visat sig svårt”, sade Liu. ”I Xicheng- och Chaoyang-distrikten i Peking finns det många partitjänstemän. Kanske är den politiska medvetenheten relativt hög där, så folk gillar att spionera på varandra.”