Pekings besatthet av makt tar död på NGO:er


Nyligen visade Peking upp dess ”excellenta” skicklighet att lösa politiska problem på ett icke-politiskt sätt då man stängde ner Open Consultation Initiative (OCI), en NGO (icke-statlig organisation). På kinesiska heter det Gongmeng.

Trots att OCI inte hade någon politisk agenda utan snarare hade som mål att skydda det allmänna intresset – som till exempel att representera appelanter och skriva några rapporter som fokuserar på problem i Kina – har Peking anklagat organisationen för ”skattefusk” som det inte finns bevis på, vilket tvingat ägaren att stoppa hyreskontraktet till OCI:s kontor.

Ovanstående är emellertid inte ett isolerat fall. Ytterligare ett exempel är en nyligen stängd gemenskapswebbsida www.tecn.cn som fokuserade på undervisning och utbildning, och som har stöd från flera hundra välkända kinesiska akademiker.

Av Pekings attityd mot NGO:er att bedöma tänker det inte sluta nu och fler NGO:er kommer att bli offer.

Under de senaste tio åren
har kinesiska regeringsorgan, universitet och forskningsinstitut tagit emot ekonomiskt stöd från länder utanför Kina. På grund av att Peking fortfarande hade politiskt självförtroende vid den tiden, betraktades inte sådana samarbeten något som kunde påverka ”statens säkerhet”. Om utländska samarbetspartner ville komma in i Kina fanns det inget annat sätt förutom att hitta en kinesisk samarbetspartner.

Sedan 2006 har Peking emellertid blivit oroat när det gäller utländska NGO:er i Kina. Det finns två orsaker till detta. Det skedde över 10 000 massincidenter i Kina varje år samt att man fruktar ”färgrevolution” så som det skedde i länderna i den forna Sovjetunionen. Peking oroar sig för att krafter inom och utanför Kina kommer att samarbeta för att få till stånd ett regimskifte. Man har därför bytt fokus för att förhindra att ett sådant äger rum.

Tidigare kunde NGO:e
r operera inom miljöskydd och AIDS-förebyggande. Men sedan ovanstående politik har ändrats har deras uttrymme (vilket gäller utländska och lokalbaserade) ytterligare marginaliserats.

I augusti 2006 publicerade Study Times, som tillhör partiskolan för kommunistpartiets centralkommitté, en artikel för att alienera utländska NGO:er. Chinanews publicerade också en artikel med titeln: ”Några utländska NGO:er skadar den politiska stabiliteten”.

Artikeln introducerade vid den tiden omkring 1000 utländska NGO:er som redan hade etablerat samarbete i Kina och vars påverkan i landet inte kunde ignoreras. Artikeln summerade också fyra ”dåliga influenser” som utländska NGO:er kunde ha i Kina: att hota den nationella säkerheten, skada Kinas politiska stabilitet, uppmuntra till korruption och påverka utländskt inflytande i Kina.

Trots att artikeln inte nämnde gräsrotsorganisationer var det inte på grund av att författaren ignorerade dem. Det var för att NGO:er från andra länder är relaterade till diplomati; och diplomati är ingen liten sak.

Vad gäller vårt eget lands gräsrotsorganisationers existens eller icke-existens, är de blott under kontroll av regeringen. Det finns inget behov av att starta en separat mediekampanj innan man slår ner på dem. Den 6 juli 2007 listades Civil Magazine som en olaglig publikation av administrationen för press, publicering och radio och television i Guangzhous kommun. Och magasinet stängdes ned, som en källa avslöjade, just på grund av att det bidrog till en informationsplattform för NGO:er. Ungefär vid samma tid tvingades China Development Brief (CDB), en kinesisk publikation med säte i Peking under en utländsk NGO, att stänga ned.

CDB överlevde i Kina i 11 år, och dess utgivare, Nick Young, har alltid hävdat att man är den ”kinesiska regeringens goda vän”. På grund av detta hade hans överlevnadsförmåga i Kina också betraktats som en uppskattad erfarenhet av många utländska NGO:er. Nedstängning av CDB har sänt chockvågor genom hela det internationalla samfundet, framför allt andra NGO:er. Jämfört med CDB skapade Civil Magazines död i tystnad en stark kontrast.

Hur många NGO:er
slutade att operera de åren som följde? Utomstående har inte en chans att ta reda på det. Det har emellertid gradvist publicerats att NGO:er är förbjudna att engagera sig i arbete med samhällsservice. Den 16 maj 2008 etablerades mer än 100 oberoende organisationer i Kina för att tillsammans få till stånd ett NGO-baserat kontor för att hjälpa jordbävningsoffer och lindra katastrofen i Sichuan effektivare. Dess operation stoppades 10 dagar efter att ha de flera gånger blivit förhörda av polisen. Den 31 maj när ytterligare ett center för jordbävningsdrabbade etablerades av inhemska NGO:er och internationella dito meddelade de också att man var tvungen att sluta med dess operationer.

Fram tills nu har dock inte kinesiska NGO:ernas mardröm tagit slut. Ta bara en titt på hur Peking betraktar NGO:er och du kommer att förstå varför. Den tidigare regimledaren Jiang Zemins förslag av att – ”medan vi härdar ut med ekonomiska reformer och stärker ekonomin och kulturella utbyten med utlänska länder, måste vi hålla ögonen öppna och förhindra opponerande krafters penetration och subversiva aktiviteter” – är fortfarande ett motto. Peking betraktar vilken som helst icke-statlig organisation som anammar koncept rörande mänskliga rättigheter i allmänhetens tjänst som ett viktigt verktyg som används av USA för att lansera ”färgrevolution”.

Några artiklar har skrivits baserade på regimens instruktioner vilka gjorde modiga och påfallande uttalanden. Dessa artiklar hävdade att USA-baserade NGO:er lanserar ”färgrevolution” genom följande tre sorters aktiviteter: 1. Att skjuta in pengar till NGO:er i olika länder för att engagera sig i anti-regeringsaktiviteter. 2. Att penetrera medier och sociala läroinstitut för att påverka regeringens politik på hög nivå. 3. Att bjuda in olika människor för att besöka utländska länder för att bygga upp det elitistiska pro-västerländska nätvärket i samhället.

Den verkliga orsaken till att Peking är emot NGO:er beror på strävan efter maktmonopol. För många år sedan tog det kinesiska kommunistpartiet makten genom att dra fördel av alla möjliga kryphål som fanns i Nationalpartiet (Kuomintang). Regimen har således bra erfarenhet när det gäller att förhindra icke-statliga organisationer från att komma fram och få makt. Man har investerat mycket arbetskraft och resurser för att kväva alla instabila element i dess linda.

Vad gäller monopol över makten verkar kommunistregimen långt överstigt vilken som helst totalitär regim. Nazityskland brukade ha all dess makt i sina händer, men de kontrollerade aldrig fullt ut religioner. Det är endast i en kommunistregim som regeringen kontrollerar politik, ekonomi, kultur och militären; och den sekulära makten kontrollerar också ”Guds värld” genom att sätta upp olika regeringsorgan för att bevaka religiösa anhängare. Utifrån detta kan vi säga att kommunistpartiets kultur helt enkelt inte tolerar att dela makten med någon som helst social maktgruppering.

I början var orsakan till att NGO:er kunde få fotfäste i Kina regimens förtroende i Kinas ”ekonomiska mirakel”. Nu när det ekonomiska miraklet håller på att brista, arbetslösheten stiger, det sociala motståndet ökar, ständiga uppror i Tibet och Xinjiang samt att regimens inkomst dramatiskt har sänkts, har regimens politiska förtroende också försvagats. Och den har blivit mindre tolerant mot alla NGO:er som har med mänskliga rättigheter eller samhällsservice att göra.

Texten är ursprungligen publicerad på BBC:s kolumn om kinesiska kommentarer om Kina.

He Qinglian är välkänd författare och ekonom. Hon bor för närvarande i USA.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/21118/