Paraplyrörelsen bortrensad från Hongkongs gator men kampen fortsätter
Prodemokratiska demonstranter, och pan-demokratiska politiker håller en sittstrejk vid Admiralty i Hongkong, den 11 december 2014.(Poon Zai Shu/Epoch Times)


Demokratiprotesterna i Hongkong, Paraplyrörelsen, får nu sägas vara över, i och med att polis, domstolsbiträden och byggarbetare den 11 december började rensa bort demonstranternas tältläger i stadens centrum. Det markerar slutet på en rörelse som tog oväntade vändningar och vars efterspel och betydelse för staden återstår att se.

Det var tusentals poliser och byggarbetare som kallats in för att ta bort barrikader, tält och andra föremål från de vägar runt Hongkongs regeringshögkvarter som tjänat som proteströrelsens bas de senaste tio veckorna. Polistalesmän hade upprepat att man tänkte använda så mycket våld som krävdes. Det var en känsla av slutgiltighet i uttalandet.

Även demonstranterna verkade känna att slutet var nära. Tal av studentledare under de senaste dagarna har präglats av ursäkter för att man misslyckats att nå sina mål, reflektioner över vad som gick fel och löften om att kampen går vidare. De började montera ner huvudscenen, som hade en professionell ljudanläggning och där det hållits många entusiastiska stormöten och allsånger.

Andra agerade snabbt för att bevara så mycket de kunde av de konstverk som skapats spontant runt platsen sedan i oktober, inklusive att försiktigt ta ner de tusentals post-it-lappar som utgjorde den så kallade Lennonväggen.

Trots att protesterna helt uppenbart misslyckades med att nå målet om verklig allmän rösträtt i Hongkong så råder det ingen tvekan om att Paraplyrörelsen har förändrat staden permanent.

Betydelsen av protesterna för de unga är än så länge svår att bedöma, enligt observatörer, men det finns ingen tvekan om att Paraplyrörelsen har förändrat hur protester ser ut och genomförs i Hongkong för all framtid.

– Ett stort antal ungdomar har deltagit i ockupationen, och också blivit slagna av polisen, sade Ho-Fung Hong, docent i sociologi vid Johns Hopkins-universitetet i USA, som har skrivit en bok om kinesiska proteströrelser.

Under de årliga protestmassmötena den 4 juni och 1 juli är demonstranterna vanligen väluppfostrade. De håller sig inom avspärrningarna och gör som polisen säger.

– Ingen bryter polisens linje, men efter den här erfarenheten av ockupationen har polisens image blivit allvarligt skadad. För de här unga människorna tror jag i långa loppet inte att de kommer att anse att det är nödvändigt att lyda polisen längre, sade Hong.

Oplanerad inledning

”Occupy Central”, som den planerade masskampanjen med civil olydnad i Hongkong kallades, var inte tänkt att utvecklas på det sätt den gjorde.

Gruppen ”Occupy Central With Peace and Love”, som bestod av två juridiklärare och en pastor, hade en mycket enkel plan: Ett par hundra personer skulle samlas i Central, Hongkongs finanscentrum, och vänta tills de blev gripna.

I den planen fanns definitivt inte med det som senare kom att utmärka rörelsen i början av oktober: flera kilometer väg runt regeringshögkvarteret blockerad av tonåringar och unga vuxna som delade ut frukt, spelade på sina telefoner och satt och hängde, medan en hel rad talare lade ut texten om betydelsen av demokrati och skillnaden mellan det kinesiska fastlandet och Hongkong.

Den märkliga form protesterna tog var redan från början ett resultat av en serie misstag från Hongkongregeringens sida. Dessa lyckades förvandla en församling med gymnasiestudenter som lektionsstrejkade i en park till en vildvuxen rörelse som ockuperade en 12-filig genomfartsled genom hjärtat av Hongkong.

Vägarna, Harcourt Road och Connaught Road, döptes om till Umbrella Square (Paraplytorget) av demonstranterna, som använde dem för massmöten, och senare byggde upp ett sofistikerat läger där.

Studentgrupperna, som Scholarism (en gymnasieorganisation) och Hong Kong Federation of Students (som förenar politiskt aktiva högskole- och universitetsstudenter) inledde en lektionsstrejk i ett område med gräsplaner och bänkar som kallas Tamar Park.

Efter att de kastats ut från Tamar Park (för att en regeringstrogen grupp skulle fira Folkrepubliken Kinas nationaldag den 1 oktober) flyttade de till ett stenlagt område utanför regeringshögkvarteret.

Den 26 september eskalerade det hela till att man tog över ”Civic Square”, ett område framför regeringskontoren som tidigare var öppet för allmänheten. Det var Joshua Wong, den karismatiske ledaren för Scholarism, som krävde att folket skulle ta tillbaka det.

Han greps och satt över 40 timmar i förvar, vilket gjorde demonstranterna argare. De tog över broarna som kopplar samman tunnelbanan med regeringshögkvarteret, och medan protesterna eskalerade söndagen den 28 september började polisen skjuta tårgas. Det förändrade allt.

– Så fort jag hörde talas om tårgasen kom jag ut. Varför angrep de studenterna med tårgas? sade 44-årige N.L. Chung, som arbetar som sekreterare på ett gymnasium i en intervju vid Admiralty förra månaden.

Hon var ett typiskt fall av en individ som omedelbart politiserades av polisens ingripande.

Många berättade hur de blev väldigt upprörda när de såg bilder av unga, obeväpnade demonstranter som besköts med pepparsprej och tårgas.

– Vi är icke-politiska allihop. Vi kunde inte bry oss mindre om vad som händer. Men det är vår medborgerliga plikt att skydda de sårbara, sade Ed Lau, en av demonstranterna som ledde försvaret av den ockuperade zonens ”östfront”.

23-årige Charlez Kwan, som jobbar som idrottstränare på deltid, var där den 27 och 28 december.

– Jag var väldigt arg. Vad hade studenterna? Paraplyer. Plastfolie. Jag var rasande.

– Polisen var så korkad. De kunde ha etablerat en linje och sakta tyckt bort folk, men de sköt in tårgas i folkmassan och sen stod de bara där, tillade han.

Tiotusentals eller ännu fler reagerade så här, och då inleddes ockupationen.

De som inte visste så mycket om demokratikampen lärde sig så sakteligen. Till och med de som inte stannade på plats fick flygblad eller nåddes av dörrknackande studenter och daglig nyhetsrapportering om ockupationen.

Lovar att fortsätta

Att tälten plockas bort och att studenterna jagas bort markerar slutet på ockupationen av den huvudsakliga protestplatsen i praktiken, och med den själva Paraplyrörelsen.

Organisatörerna erkänner öppet att deras mål är avlägsna.

”Vad gäller medborgerlig medvetenhet om politik så har vi gjort stora framsteg”, sade Alex Chow, generalsekreterare för Hong Kong Federation of Students i en intervju på protestplatsen som twittrades vidare av åskådare. ”Vad gäller konkreta framsteg, så har vi så klart inte gjort några alls.”

Men demonstranter och observatörer menar att motståndet mot myndigheterna i Hongkong kommer att fortsätta. ”Ni rensar bara bort ett läger… ni kan inte rensa bort idén!!!” stod det skrivet med färgkritor på vägen.

På en banderoll som hängde från barrikaderna stod: ”Det här är bara början.”

Klockan 9.47, när byggarbetare och polis gjorde sig redo att montera ner lägret, kastade demonstranterna hundratals små gula papperslappar i luften. Till vänster var en bild på ett paraply. Till höger stod, i tjocka versaler: ”Vi kommer tillbaka.”