Paradisön med den mörka historien


Ön Pitcairn med sina palmträd som reser sig ur Stilla havets lugna blåa vatten tycks vara ett paradis på jorden.

Den i Hollywoodfilmer romantiserade ön var en koloni som etablerades av Fletcher Christian och myteristerna på skeppet Bounty efter att man kastat kapten Bligh överbord 1789.

Sedan dess har ön dragit till sig sökare från hela världen. Ön ligger nästan 500 mil från närmaste sjukhus, snabbköp och telefonkiosk. Öborna har bara kontakt med omvärlden via post och kommunikationsradio.

Det finns inga bilar och ingen valuta. Invånarna, som till största delen är ättlingar till myteristerna, skjuter ner brödfrukter från träden med pistoler och täljer kopior av Bounty och säljer till de skepp som då och då passerar.

Men bakom de vänliga leendena hos de 47 invånarna finns en mörk hemlighet.

2004 dömdes sex män – en tredjedel av öns manliga befolkning, inklusive Pitcairns borgmästare Steve Christian, ättling i nedstigande led till Fletcher Christian – under engelsk lag för 33 sexualbrott, varav vissa skedde för 40 år sedan.

Rättegångarna avslöjade att öborna under många generationer hade haft en kultur av våldtäkt, otrohet och övergrepp mot barn, varav vissa bara var fem år.

Pitcairn är en av de sista kvarvarande brittiska kolonierna och utredare från England startade en 18 månader lång undersökning som skulle visa sig vara en av de mest komplexa och kostsamma i den brittiska rättshistorien. Utredarna Rob Vinson och Peter George kom nyligen med på drottningens nyårshederslista.

Utredarna fann att varje kvinna, född och uppvuxen på Pitcairn, hade någon form av upplevelse av sexuellt övergrepp. Många sade att det skulle vara omöjligt att hitta en flicka över tolv års ålder på ön som inte hade varit utsatt för sexuella övergrepp.

Men under polisutredningen sade ögonvittnen på ön att öborna inte trodde att det de gjorde var fel utan hävdade att det var en del av deras kultur.

När rättegången hölls tog den australiska författaren Colleen McCullough, som är gift med Bounty-ättlingen Ric Robinson, parti för Pitcairn-borna och menade att ”det är polynesiskt att inviga flickor vid tolv års ålder”.

Man tror att besättningen på Bounty gjorde myteri efter att ha fått smak på hedonismen på Tahiti på deras resa. Besättningen, som helt och hållet bestod av män, tvingades vänta i sex månader på Tahiti innan stormarna gav sig. Under denna tid provade de på den djupt rotade sexuella kulturen.

Den brittiske upptäcktsresanden kapten Cook skrev i sin skildring av Tahiti att han bevittnade en ceremoni där ”en ung kille, drygt 180 cm lång, offentligt genomförde ”Venus rättigheter” på en liten flicka som var 11-12 år”.

Lite dryg två år efter att besättningen seglat iväg gjorde de myteri och satte kurs tillbaka till Tahiti för att hämta kvinnor. Sjömännen, under Fletcher Christians ledning, och kvinnorna steg i land nio månader senare på den lilla ön Pitcairn där de kände att de skulle vara i säkerhet från den brittiska flottans vrede.

Över 200 år efteråt och med ringa kontakt med omvärlden hade dock öborna utvecklat en degenererad sexuell kultur där våldtäkt, otrohet och övergrepp mot barn var utbrett.

Kulturen började uppdagas 1996 då Dennis McGookin och Peter George, två utredare från polisen i Kent, besökte ön efter anklagelser mot Shawn Christian, son till Pitcairns guvernör Steve Christian, om att han skulle ha våldtagit en elvaåring.

Fallet körde fast när Shawn hävdade att umgänget skett i samtycke och visade upp kärleksbrev som bevis.

Utredarna, som var de första brittiska poliser som någonsin satt sin fot i kolonin, ansåg att rättssystemet där var mycket outvecklat och inte kunde hantera så allvarliga brott. Vid den tiden tyckte knappast Pitcairn att de lydde under brittisk lag och de hade aldrig sett en advokat eller domare.

Utredarna gav myndigheterna rådet att tillsätta en polis på ön, men tjänstemännen ryggade för kostnaden. Istället gick de med på att skicka en polis från Kent, Gail Cox, för en 90-dagars träningsperiod vartannat år.

Vid hennes andra besök, 1999, konfronterades Cox med anklagelser om att Shawn Christian och hans bror Randy hade våldtagit en elvaårig flicka.

Informationen nådde London och utredarna kom tillbaka. Denna gång var det Rob Vinson som gjorde Peter George sällskap. Till en början gick det dock trögt i utredningen då bröderna förnekade anklagelserna och då man inte lyckades hitta några ledtrådar.

Precis när de var på väg att ge sig av bestämde de sig för att intervjua en vän till de anklagade som bodde i Auckland på Nya Zeeland.

Hon sade att hon inte visste något om fallet men när utredarna skulle gå nämnde hon nästan i förbifarten att hon själv hade våldtagits när hon var tio år. Hon blev senare huvudvittne i fallet och försedde utredarna med en nästan oändlig mängd ledtrådar. Det var då övergreppskulturen uppdagades.

”Hon berättade för oss att det skulle vara svårt att hitta någon flicka som vid tolv års ålder inte hade gått igenom en sådan erfarenhet. Varenda flicka på Pitcairn som vi pratade med och som var född och uppvuxen på ön beskrev någon form av övergrepp”, sade utredaren Vinson.

”När vi frågade ut vittnena gav de oss allt fler ledtrådar och det blev allt större. Det var rena snöbollseffekten.”

Utredarna från Kent fick hjälp av en kvinnlig polis från Nya Zeeland och sökte upp alla kvinnor som hade blivit myndiga på Pitcairn de senaste 40 åren. 24 av dem gick med på att lämna redogörelser.

Poliserna fick fram över 100 anklagelser mot 31 män om sexuella övergrepp. Fyra av männen var döda. Fler än 30 av fallen kunde definieras som våldtäkt under brittisk lag. Samtliga hade skett mot flickor som var minderåriga när övergreppen skedde.

En brittisk socialarbetare som besökte ön år 2000 skildrade ett samhälle som var djupt skakat av utredningen. Hon grävde djupare i kulturen på ön och avslöjade ett sätt att leva där sex genomsyrade allting.

Hon beskrev ett samhälle där sexlekar och övergrepp under barndomen hörde till vardagen, liksom tonårsgraviditeter och aborter.

Denna kultur var något som Storbritannien hade träffat på förut. Dokumentation från riksrådet, som har hand om Storbritanniens koloniala tillgångar, visar kommunikation från början av 1900-talet som tar upp frågan om den ”moraliska degenereringen” på ön.

Enligt tidskriften Vanity Fair, som avslöjade dokumentationen, skrev en pastor på ön under andra världskriget till regeringen om att prostitution och otrohet var “mycket vanligt”, och att unga män inte strävade efter så mycket annat än att ”inviga” unga flickor.

Utredaren Vinson dementerar emellertid kraftfullt att dessa seder skulle vara en del av någon kultur på jorden.

– De tror att de kan styra sig själva och skapa sina egna beteenderegler. Människor utanför ön vet inte hur det är där. De säger att det är en del av den polynesiska kulturen men vi pratar inte om lite sex med minderåriga, vi pratar om systematiska och extremt allvarliga övergrepp mot barn, sade han.

– Det är inte en del av någon kultur. Många människor som gjorde detta har levt på fastlandet och är välberesta. De kommer tillbaka och tror att de kan fortsätta. Detta var inte något kulturellt, det var att människor trodde att de kunde göra som de ville och komma undan med det.

Han säger att rättegången var en av de mest komplexa och kostsamma i brittisk historia. Utrikesdepartementet hävdade att kostnaden uppgick till sju miljoner pund (knappt 90 miljoner kronor) men detta sägs vara en försiktig uppskattning. Utredarna, som flög fram och tillbaka till ön under den 18 månader långa utredningen, kritiserades för de stora kostnaderna.

Men Vinson höll inte med:

”En del människor har sagt att rättegångarna var för dyra. Men vilket pris kan man sätta på rättvisan? Tänk om vi såg dessa grymma övergrepp mot barnen och sade att det var för svårt eller för dyrt att hantera? Vad skulle folk då säga?”

Utredningen drog ut på tiden på grund av ”förhalningstaktiker” från Pitcairnborna, som Vinson kallade det. Som ett resultat blev många offer rädda för att vittna i domstolen.

När rättegången till slut ägde rum i september 2004 vittnade bara sju av de 24 kvinnor som lämnat redogörelser till polisen.

De rättsliga åtgärderna ägde rum på Pitcairn – vars befolkning nästan hade fördubblats genom invasionen av brittiska byråkrater, poliser och socialarbetare.

Offrens vittnesmål översändes från Nya Zeeland. En 38-åring sade att hon hade blivit våldtagen av öbon Terry Young när hon var tolv år gammal och att övergreppen hade pågått tills hon var 15.

Vid rättegången sade kvinnan: ”Efter ett tag slutade jag säga nej. Det var meningslöst att säga nej. Så jag bara låg där och lät honom få det överstökat. Ju snabbare han gjorde det, desto snabbare kom jag därifrån.”

En annan kvinna vittnade mot öns borgmästare Steve Christian och sade att han våldtog henne när hon var 11 och han var 13.

Hon sade: ”Det verkade vara det normala sättet att leva på Pitcairn, att flickorna behandlas som om de vore sexleksaker.”

”Männen kunde göra vad de ville med dem. Vem skulle ha trott på mig istället för dem? De satte reglerna själva”.

Steve Christians son Randy var skyldig till några av de mest brutala våldtäktsfallen.

En flicka sade att Randy och Shawn hade satt munkavle på henne och utfört gruppvåldtäkt på henne när de var 21 respektive 20 år, och hon bara 11 år.

Men med tidens gång sade hon att hon började få känslor för Randy och skrev kärleksbrev till honom. Hon sade: ”Jag var förvirrad. Det var som om han hade två sidor. En fin och vänskaplig kille och samtidigt en annan person som gjorde dessa hemska saker mot mig.”

Efter att domen förkunnats i oktober 2004 har många av huvudpersonerna, däribland Steve Christian, fortfarande inte bett om ursäkt utan har insisterat på att det är en del av deras kultur.

Herbert Ford, chef på Pitcairn Islands Study Centre i Angwin, Kalifornien, besökte Pitcairn senast i september.

Han sade att öbornas liv hade vänts upp och ned. ”Över tre fjärdedelar av befolkningen tycker att detta har tagit alldeles för stora proportioner. De känner att de lagar som har gällt på Pitcairn under lång tid skulle ha varit tillräckliga för att hantera de här problemen. De känner att de inte har något att säga till om alls.”

”Dessa människor är ättlingar till polynesiska kvinnor och brittiska sjömän. Genom åren har det varit tidiga sexlekar och överenskommet sex på ön. Om man tittar på dokumentationen över födslar på ön märker man att en stor andel av barnen på ön är utomäktenskapliga.”

”Detta har pågått under många år. Invånarna på Pitcairn skulle inte ha gett det hela samma vikt som omvärlden när det gäller frågan om rätt eller fel.”

Han tillade att det funnits ett stort antal utomstående på ön som har agerat som en ”avskräckande kraft” för att stoppa barnövergreppen.

”Guvernören har tagit många socialarbetare till ön för att få ordning i deras sinnen, men människorna tycker inte de behöver få ordning på något.”

”Beträffande sex är öborna ganska korrekta nu. Huruvida situationen kommer att fortsätta förbättras eller om de kommer att återfalla till tidigare beteende när denna personal försvinner är något jag funderar mycket på.”

Psykologen Charles Fortt sade att förekomsten av övergrepp på barn kan ha uppstått på grund av avsaknaden av poliser, vilket ledde till en situation liknande den på ön i William Goldings roman Flugornas herre.

”Ju mer isolerat ett samhälle är och ju mindre reglerat det är från regering och polismakt, desto fler möjligheter finns det för vuxna att utnyttja barn som sexobjekt och komma undan med det. När denna process får fotfäste efter en viss tidsperiod så blir det till norm”, sade han.

Utredaren Vinson ondgjorde sig över det faktum att vissa människor på Pitcairn fortfarande inte ville gå vidare.

”Om de hade vänt om och bett om ursäkt för vad de gjort så skulle Pitcairn kunna gå vidare och inta sin plats i världen. Men vänner och familjer till de dömda försöker fortfarande prata bort det som ägde rum och säger att det bara var lite minderårigt sex och att de inte skulle behöva lyda under det brittiska rättssystemet på lilla Pitcairn. Men ingen har talat för offren. Dessa rättegångar har gett dem en röst.”

Översatt från version