Pandorum


  • Titel: Pandorum
  • Produktionsår: 2009
  • Produktionsland: USA/Tyskland
  • Regi: Christian Alvart
  • Medverkande: Ben Foster, Dennis Quaid, Cam Gigandet, Antje Traue, Cung Le, Eddie Rouse m fl.
  • Kommer ut: 100219
  • Notering: Datumet gäller för importutgåvan, som alltså inte har svensk text.

Det är sällan man ser riktigt bra skräckfilmer. Detta beror på att de allra flesta filmer inom genren inte är särskilt läskiga, för att använda ett banalt ord. Denna film är dock ett undantag. Så är du lättskrämd, rekommenderar jag att du ser denna film med alla lampor tända. 

En av de, i mitt tycke, bästa skräckfilmerna är “Alien” (Ridley Scott, USA/Storbritannien, 1979). Scott utnyttjar isolering och klaustrofobi för att skrämma slag på publiken. Och detta i sig är läskigt nog. Lägg till ett monster som sällan syns i bild och du har ett recept på en riktigt bra skräckfilm. I “Pandorum” utnyttjar Alvart samma grepp. 

Besättningsmedlemmarna Payton(Quaid) och Bower(Foster) vaknar ur en lång hypersömn(=science fiction-begrepp för lång sömn som gör att besättningsmedlemmar kan färdas långt utan att åldras). En sidoeffekt av hypersömnen är att de har minnesförlust till en början. De kommer inte ihåg sitt uppdrag och de upptäcker dessutom att de har vaknat för tidigt.  Deras skepp är dessutom på drift i rymden. Trots att de inte kommer ihåg vilka de är, måste de jobba tillsammans för att få igång skeppets motorer. Snart upptäcker de dock att de inte är ensamma om att vara vakna, vilket de egentligen borde vara. 

Miljöerna i filmen är mörka och har en klaustrofobisk atmosfär. Känslan av att vara isolerad förhöjs av det faktum att huvudkaraktärerna har minnesförlust. De är tvungna att ställa sig själv frågor som “Vem kan jag lita på?” och, vilket är ännu mer oroande, “Vad är mitt uppdrag och vad är mitt slutmål?” 

Dennis Quaid har haft många udda, och dåliga roller de senaste tio åren, varav den sämsta är i “G.I. Joe: The Rise of Cobra” (Stephen Sommers, USA/Tjeckien, 2009); det verkar nästan alltid som att han precis har nyktrat till från ett riktigt fylleslag. Som tur är, funkar detta väldigt bra för honom i “Pandorum”, då han ju precis har vaknat från en flerårig sömn. Den andra huvudrollen innehas av Ben Foster, som är en av mina favoriter bland skådespelare födda på 80-talet. Och precis som i alla andra filmer jag sett honom i, är han riktigt bra i denna film. Det är första gången jag ser honom i en renodlad hjälteroll och han klarar av denna roll över förväntan. Och med Foster i hjälterollen bjuds vi på ett finkornigt spel, vilket är skönt som omväxling till alla bombastiska actionfilmer.

Denna film bevisar att de bra skräckfilmernas tid inte är över. Den drar in åskådaren i en mörk mardröm redan från första bildrutan. Och denna mardröm håller i sig nästan hela filmen. För de av oss som gillar filosofisk science fiction finns det en hel del att hämta i “Pandorum”. Och detta förstör inte den kusliga stämningen i filmen. Tvärtom, det tillför till den. Detta är sannerligen en film som ses bäst med släckta lampor. Frågan är bara om man vågar göra det.