Namnet Jack Kevorkian är är synonymt med det kontroversiella ämnet dödshjälp. I denna dramadokumentär får vi följa Kevorkians kamp för att få dödshjälp erkänd som en laglig handling. I huvudrollen ser vi skådespelaresset Al Pacino, som inte blir äldre, han blir bara bättre.

Filmen börjar runt 1990 då Kevorkian började med dödshjälp. Vi får följa honom på hans konsultationer med tänkbara kandidater och de motgångar han stötte på när han menade sig hjälpa sina patienter. Det är mycket fokuserat på själva sakfrågan om det är rätt eller fel. Eftersom filmen berättas från Kevorkians vinkel, verkar det som att man vill säga att det är rätt. Vi får se folk som lider och ber honom om hjälp. Det visar sig även att han har sina personliga motiv, då hans mor dog en både ovärdig och smärtsam död, och det fanns inte någon där som kunde hjälpa henne.

Om man för ett ögonblick bortser från det laddade ämnet i sig och tittar på själva hantverket, är det mycket bra. Det finns inte så mycket utrymme att röra sig, då detta faktiskt är en dramadokumentär, vilket gör att man tvingas hålla sig inom ramen för vad som faktiskt hände. Detta tycker jag, som menar att film är en kreativ konstform, är en smula tråkigt. Men sedan är dramadokumentären inte heller min favoritgenre. Detta är en TV-film, vilket alltså betyder mindre budget och oftast även mindre prestige. Trots detta, är det veteranen Levinson som har regisserat. Och han känns definitivt som rätt person för jobbet. Han har tidigare bland annat tagit upp kontroversiella ämnen som sexövergrepp i ”Sleepers” (USA, 1996) och ”Skamgrepp” (”Disclosure”, USA, 1994). Han ryggar inte för att visa sådant som är obehagligt att titta på om han tycker att det fyller en funktion. Nu menar jag inte våldssekvenser och sådant. Jag syftar mer på scener där människor bokstavligt talat ber om att få dö. Och detta är en dramadokumentär, vilket ger dessa scener extra tyngd. 

Skådespelarensemblen är superb. Pacino är, som alltid, utmärkt i sin roll. Man är mest van vid att se honom som en mäktig man med pondus. Här spelar han en idealistisk, och minst sagt osexig, gubbe med stora glasögon och gräslig klädsmak. Och han gör det så övertygande att man har svårt att förstå att detta är samma man som exempelvis spelade den karismatiske Vincent Hanna i ”Heat” (Michael Mann, USA, 1995). En roll i en TV-film kanske inte smäller lika högt som en roll i en stor actionfilm med hög budget. Men om man drar hem både en Emmy och en Golden Globe, som Pacino gjorde för just denna roll, så smäller det fortfarande ganska högt. Susan Sarandon har en liten och lågmäld roll som Kevorkians vän Janet Good. Sarandon bevisar, än en gång, att det inte alltid är de stormiga känslorna som gör de bästa rollprestationerna. Den relativt okända Brenda Vaccaro ser vi som Kevorkians syster. Vaccaro är nästan lika bra som Pacino i vissa scener. 

Dödshjälp är utan tvekan en mycket kontroversiell fråga. I samhällsdebatten presenteras argument för och emot, de bygger på känslor och fakta, liksom etiskt-moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel: till exempel om människan har rätt att agera Gud och styra över liv och död. Eftersom filmen till största delen berättas från Kevorkians vinkel, får man därför lättare att se saker och ting från hans vinkel. Om dödshjälp är rätt eller fel måste varje människa ta ställning till själv. I slutändan är detta en film. Och dessa ska inte vara objektiva; en spelfilm måste ha en vinkel. Annars blir den fruktansvärt tråkig att titta på. Och det är inte denna.