Martin är 25 år och lever i Sverige efter att ha flytt från Xinjiang i Kina för tre och ett halvt år sedan. Tre gånger har han fått avslag på sin asylansökan av de svenska myndigheterna och nu har han tvingats gå under jorden.
– Jag kommer att sättas i fängelse, bli torterad och förnedrad om jag skickas tillbaka till Kina. Eller så kommer jag utsättas för kroppsstraff. Det är det hemskaste. Man vill inte tänka på det, säger Martin.
Kroppsstraff innebär till exempel att man får stå stilla i vatten med armarna uppbundna i flera dagar, eller att man får stickor instoppade i könsorganet.
Innan Martin flydde till Sverige var han aktiv inom en hemlig ungdomsorganisation i Xinjiang. De brukade dela ut information om mänskliga rättigheter, demokrati och uigurernas situation till folk. De hade även böcker från utlandet, liksom cd- och dvd-skivor.
En dag blev hans gruppledare fängslad utan förvarning av myndigheterna. Enligt Martin fanns ingen särskild anledning till gripandet. När han kom hem till gruppledarens hustru satt hon bara och grät. Martin fick veta per telefon av sin far att två poliser varit och letat även efter honom. Hans bror skjutsade honom direkt till den nordliga staden Gulja och därefter flydde han till Sverige.
Här i Sverige har Martin deltagit Sverigekommitténs uiguriska utbildningsförening där han fungerat som hemspråkslärare. Innan asylavslaget läste han på folkhögskola, men nu tvingas han läsa kursen på distans. Han hoppas att han till slut ska få tillstånd att stanna i Sverige och då vill han fortsätta sina studier samt fortsätta jobba för uigurernas frihet och rättigheter.
Epoch Times träffar Martin då han närvarar vid ett seminarium med Rebiya Kadeer – en framstående uigurisk kvinna som numera bor i USA och ägnar sig åt att kämpa för uigurernas rättigheter. Rebiya ses ibland som uigurernas motsvarighet till tibetanernas Dalai Lama.
ET: Vad betyder Rebiya Kadeer för dig?
– Rebiya kallas för uigurernas moder. Hon har offrat mycket för oss – sin frihet, sin förmögenhet och sin familj.
ET: Hur ser du på OS i Peking?
– Jag hoppas att Sverige ska bojkotta invigningen av OS. Vi kan inte kräva att idrottarna stannar hemma, men politikerna kan bojkotta invigningen.
Elmi Warsame och Mariam Malmsten Jack är båda klasskamrater till Martin. Sedan asylavslaget den 11 april har de gjort allt de kunnat för att få Martin att stanna kvar.
– Vi har ordnat demonstrationer och samlar in namnunderskrifter. För oss finns det inte att han åker tillbaka, säger Mariam.
”Martin” heter egentligen någonting annat.
