Översvämningarna i Kina kan vara tecken på värre problem
Chongqing är en av de kinesiska städer som drabbats av extrem nederbörd i år. (Foto: Epoch Times arkiv)


De översvämningar som nu drabbar Kina kan ha att göra med landets strategi för ekonomisk utveckling, där BNP-tillväxt prioriteras på miljöns bekostnad, enligt experter som Epoch Times talat med.

Sydvästra Kina drabbades av svår torka under det första halvåret och lider nu av översvämningar, liksom tre av fyra kinesiska provinser. Översvämningarna är de värsta sedan 2000.

Vattenresursexperter tror att torka och översvämningar hänger ihop och att båda orsakas av vattenförlust och jorderosion, vilket leder till att den ekologiska balansen rubbas.

Redan räknas de bekräftade och potentiella dödsfallen i tusental och det kraftiga regnet tros fortsätta, vilket sätter mer press på reservoarer och andra översvämningskontrollsprojekt enligt prognoser från Kinas nationella högkvarter för hantering av översvämningar och torka.

Wang Weiluo, en markplaneringsexpert, har publicerat en mängd artiklar om Kinas vattenresursfrågor under de senaste decennierna och är en ledande auktoritet på området. Han betonar att överutvecklingen av floder i olika projekt, ensidig strävan efter BNP-tillväxt, förstörelse av urskog och särskilt förstörelsen av den tibetanska högplatån (som han ser som Kinas ”vattentorn”) är de största bidragande faktorerna till landets problem med torka och översvämningar.

– Vatten är avgörande för den ekonomiska utvecklingen. Idag utgör den flaskhals som vattenresursproblemen i Kina blivit den svåraste frågan att lösa när det gäller Kinas ekonomiska utveckling, sade Wang i sin intervju med Epoch Times.

Ett projekt av verkligt kommunistiska proportioner skapades av partiets vetenskapsakademi i ett försök att lösa frågan. Det presenterades av partimedlemmen He Zuoxiu vid den nationella folkkongressen och syftar till att överföra vatten från söder till norr, vilket är tänkt att ”gjuta liv i den kinesiska nationen” och fördubbla mängden jordbruksmark.

Kinas framtid ligger i dess vatten, men efter torkan i sydväst under det första halvåret av 2010 noterar många att vattenresurserna inte räcker till.

– Den kinesiska nationen har hamnat i en mycket farlig situation. Inget vatten och därmed inget jordbruk, sade Wang.

Norra Kina drabbades av svår torka 2009, något som det gigantiska och inte ännu helt genomförda överföringsprojektet mellan norr och söder var tänkt att lösa. Man avser leda vatten från de övre, mellanliggande och nedre delarna av Yangtzefloden för att möta utvecklingskraven i nordvästra och norra Kina.

Som ett resultat av torkan har Yangtzes vattenresurser skattats kraftigt. Vattenresursexperter vänder nu blicken mot vatten från den tibetanska högplatån.

Men den tibetanska högplatån är inte heller någon lösning, säger Wang.

– Den värsta ekosystemförstörelsen i Kina kan vara den som sker på den tibetanska högplatån, säger Wang, som menar att ”Kinas vattentorn” har förstörts av regimens tillväxtpolitik.

Under förevändning av vad man kallar för att ”utveckla Tibet” skickar regimen ämbetsmän som tillhör den kinesiska majoritetsfolkgruppen Han och som levt hela sina liv i andra delar av Kina på uppdrag som löper över ett par år. Som ett resultat bryr sig dessa bara om kortsiktiga framgångar för att göra karriär.

De genvägar man tar för ekonomisk tillväxt innebär dock döden för den tibetanska prärien. Skadliga aktiviteter inkluderar guld- och jadebrytning och storskaligt skördande av ingredienser till traditionell kinesisk medicin och inhemska växter, som till exempel Nostoc flagelliforme, en mossa som används i hälsokost.

Enligt Wang har regimens ämbetsmän delat upp betesmarkerna i landlotter och tvingat de tibetanska herdarna att hyra marken, vilket inte alls fungerar med deras traditionella livsstil.

Wang förklarade att djuren normalt instinktivt betar av de späda skotten, men inte ger sig på rötterna, vilket inte skadar betesmarkerna. Man flyttar sig därefter till platser där det finns nya skott. Året därpå återvänder hjordarna till samma plats och nya skott väntar dem.

Med det nya systemet där herdarna tvingas hålla sig till en plats kommer djuren att bli tvungna att ge sig på rötterna när de ätit alla skott. Detta leder oundvikligen till ökenspridning.

Den tibetanska grässtäppen var tidigare så tjock att råttor inte ens klarade av att gräva hålor i den, men nu är råttor en dominerande art. Allt eftersom gräset tunnas ut har grundvattennivån sjunkit.

– De hankinesiska ämbetsmännens policy om att hjordarna måste hålla sig stationära har misslyckats flera gånger i historien och rentav lett till att dynastier kollapsat, exempelvis Handynastin, sade Wang.

Wang tror att efter sådan storskalig skada är det nära nog omöjligt att återställa den tibetanska högplatån i ursprungligt skick. Det beror bland annat på att det kalla klimatet gör att växternas växtcykler är extra långa.

Under tiden fortsätter regeringens utvecklingsprojekt utan några tecken på att stanna av. Man bygger vattenkraftverk vilket allvarligt reducerar vattenresurserna. Experter säger att inte mer än 15 procent av en flods volym generellt bör utnyttjas, och att 5 procent är idealiskt. Enligt Wang är dock många kinesiska floder utnyttjade till 100 procent, det vill säga att reservoarernas kapacitet har nått flodens flödeskapacitet.

Gula floden, som enligt detta sätt att räkna används till mer än 100 procent har helt torkat ut i vissa delar. När floden torkar ut släpper man vanligen ut en liten mängd vatten från reservoarerna för att på artificiell väg upprätthålla flödet.

Liaohefloden i nordöstra Kina och Haihefloden nära Peking är andra exempel. I fallet med Haihe, så rinner den inte ens ut i havet längre, utan saltvatten rinner ofta tillbaka uppströms. Yongdingfloden som också ligger nära Peking har orkat ut på grund av överanvändning.

Floder har en självrenande förmåga, enligt Wang, men reservoarer förstör detta.

Han illustrerade Kinas flodproblem med följande exempel:

– Som alla vet renar njurarna människokroppen. Om man säljer sina njurar för pengar är det ju precis som vinsten man får från vattenkraftstationer. När man förlorat ett renande organ måste man köpa en dialysmaskin som renar blodet. Den här situationen liknar de filtreringsanläggningar man nu behövt bygga på floderna.

I den kinesiska kontexten görs allt detta i jakt på ökad BNP.

– Någon med en frisk njure behöver ingen dialysmaskin, så därmed ökar han inte BNP. Om han i stället säljer sin njure producerar detta BNP och så köper han en dialysmaskin och BNP ökar ytterligare. Den kinesiska regeringens sätt att beräkna saker och ting skiljer sig från andra länders, sade Wang.

 

http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/40958/