- Film: The Artist
- Produktionsår: 2011
- Produktionsland: Frankrike/Belgien
- Regi: Michel Hazanavicius
- Medverkande: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell m fl.
- Kommer ut: 120725
En av årets stora vinnare under Oscarsgalan var alltså denna stumfilm. Det kanske verkar lite underligt med en stumfilm i dessa dagar när många filmer som går på bio använder 3D-teknik, men filmen är så bra berättad och så snygg att man har svårt att tänka sig den på något annat sätt.
Filmen handlar om stumfilmsstjärnan George Valentin (Dujardin), vars popularitet dalar när han vägrar göra övergången till ljudfilmen. Istället börjar kvinnan han ”upptäckte”, Peppy Miller (Bejo), bli en superstjärna i det nya mediet.
Det är inte mycket mer handling än så. Men det behövs inte heller, kanske just på grund av att det är en stumfilm. Med tanke på att publiken vid det här laget är ovan vid stumfilmen, är det häpnadsväckande hur välberättad den här filmen är. Så det är inte konstigt att denna film vann en Oscar för bästa regi. Den var även nominerad för det snygga fotot men denna statyett missade den. Detta finner jag lite förvånande eftersom denna film verkligen ser ut som en stumfilm. Med detta menar jag att om man sade till mig att denna film var producerad 1925 och inte 2011, hade jag trott på det. Om det inte vore för John Goodman och James Cromwell, som man känner igen från Hollywood, vill säga. Lägg dessutom till att detta alltså är en fransk-belgisk produktion, och man måste bli ännu mer förundrad av det autentiska amerikanska 1920-talsutseendet.
Den här filmen för mina tankar till ”Singin’ in the Rain” (Stanley Donen & Gene Kelly, USA, 1952), som ju också handlade om den där tiden efter den första riktiga ljudfilmen, ”Jazzsångaren” (The Jazz Singer”, Alan Crosland, USA, 1927), då Hollywood gick över till ljudfilmen. Båda är lika välgjorda berättelser om hur det gick till och hur somliga stjärnor klarade övergången och andra inte. Filmvetaren i mig tycker detta tema är intressant. Av någon anledning får båda dessa filmer mig att känna mig lite nostalgisk. Kanske inte stumfilmen, som jag aldrig riktigt fattat tycke för egentligen, utan de gamla Hollywoodfilmerna. Jag tänker då främst på studiotiden i Hollywood, som gav oss filmer som var enkla med dagens mått mätt, men som ändå var långt mycket bättre än många av dagens filmer. Jag pratar då om filmer som ”Borta med vinden” (”Gone with the Wind”, Victor Fleming, George Cukor & Sam Wood, USA, 1939) och ”Casablanca” (Michael Curtiz, USA, 1942).
Man kanske känner sig skeptisk inför att se en stumfilm, men då tycker jag att man ska ge den här filmen en chans. För den är rolig, sorglig och spännande att se på, trots avsaknaden av repliker. Och den lilla hunden, som är George Valentins mest lojala kamrat, gör att den här filmen även kan ses av barn. En film för hela familjen helt enkelt.