Original-Rambo ger inga enkla svar
Sylvester Stallone möter sina fans vid premiären för den senaste filmen, "Rambo" i Tokyo den 8 maj, 2008. (Foto: AFP/Toshifumi Kitamura)


  • Titel: First Blood
  • Produktionsår: 1982
  • Produktionsland: USA
  • Alternativa titlar: Rambo: First Blood/ Rambo
  • Regi: Ted Kotcheff
  • Medverkande: Sylvester Stallone, Brian Dennehy, Richard Crenna, David Caruso m fl.
  • Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja

    Rambo, spelad av Sylvester Stallone, är en kultikon. Karaktärens namn är numera synonymt med oövervinneliga enmansarméer. Denna status uppnådde han, skulle jag vilja säga, genom uppföljarna, som är vida underlägsna originalet, vilken är en blandning mellan psykologiskt drama och modern myt i stil med de gamla westernfilmerna.

    Till skillnad från uppföljarna, som handlar om Rambo som en neanderthalliknande krigare, har den första filmen en intressant historia att berätta. John Rambo, nyligen hemkommen från Vietnamkriget, kommer till en liten stad i staten Oregon i nordvästra USA. Efter att ha upptäckt att han är den sista överlevande från sin enhet, driver han omkring mållöst. Det är då han stöter på Will Teasle (Dennehy), en småstadssheriff som inte vill se ”patrask” som honom i sin lugna lilla stad. Efter att, omedvetet, ha provocerat sheriffen, blir Rambo gripen. I häktet behandlas han illa av biträdena och kämpar, nästan reflexmässigt tillbaka, varpå han jagas ut ur den lilla staden upp i skogen.

    En kompis, som pluggar till sjuksköterska, fick se ett klipp från filmen i en av sina kurser, som ett exempel på en psykiskt sjuk människa som mår dåligt. I Rambos fall handlar det om att den råa behandlingen han får av biträdena, vilket påminner honom om hans traumatiska upplevelser i kriget. Filmen tar alltså upp det faktum att många män kom hem från Vietnamkriget med emotionella ärr. Eftersom kriget inte ansågs vara lika nobelt som till exempel andra världskriget, togs de inte heller hand om ordentligt när de kom tillbaka. Rambo fungerar alltså som ett sorts exempel på hur illa veteranerna behandlades. Hans reaktion blir till slut att kämpa tillbaka, vilket effektivt illustrerar hur dåligt han mår. Det faktum att han inte ens har klart för sig vad han kämpar mot, understryker bara detta faktum.

    När överste Trautman (Crenna), Rambos före detta befäl, gör entré, bjuds vi dessutom på ett snyggt homage till den gamla westernlegenden. Precis som de gamla westernlegenderna, byggs det, genom Trautman, upp en myt kring Rambo. En myt som senare besannades ordentligt genom uppföljarna. I denna film får vi dock bara ett smakprov på myten. Detta tycker jag fungerar bättre, eftersom myter är som bäst när de förblir just myter. Trautman bjuder på riktigt saftiga repliker i stil med:

    ”Om ni ska gå efter honom med tvåhundra män, se då till att ta med ett rejält lager med liksäckar”,

    ”First Blood” är en film som problematiserar utan att ge svar. Till skillnad från många actionfilmer, uppföljarna inkluderat, bjuder den inte på några enkla begrepp i stil med gott mot ont. Rambo är inte en hjälte och sheriffen är inte en skurk; de är bara två män som inte förstår varandra. Det är denna oförståelse som eskalerar till ett mindre krig. Det är inte förrän i slutet som Rambo uttalar hur dåligt han mår. Det är, enligt mig, detta som är den absoluta höjdpunkten i Stallones karriär. Aldrig, tidigare eller senare, har han varit så bra som han är då. Och då räknar jag med ”Rocky” (John G. Avildsen, USA, 1976). Håll även utkik efter David Caruso, Horatio Caine i ”CSI: Miami” (Ann Donahue, Carol Mendelsohn & Anthony E. Zuiker,USA, 2002-), i en tidig roll.