Organstölderna fortsätter i Kina
Falungongutövare dramatiserar en scen där organ stjäls och säljs i kommersiellt syfte. Artikelförfattaren David Kilgour menar att organstölder fortfarande pågår i Kina.


En stor fråga som partiledaren och presidenten Xi Jinping undvek under sitt besök i Vita huset förra veckan var om han ska stoppa organstölder från samvetsfångar som falungongutövare, kristna, tibetaner och uigurer över hela Kina.

Den andra besökaren i Washington – den mycket omtyckte påven Franciskus – ställde sig för ett år sedan bakom uttalandet att ”handel med organ är omoraliskt och ett brott mot mänskligheten”. Detta skedde efter ett möte med Roms borgmästare Ignazio Marino och andra transplantationskirurger.

Doktor Torsten Trey från den internationella organisationen Doctors Against Forced Organ Harvesting (DAFOH) betonar att Pekings löfte i slutet av 2014 att man skulle sluta skörda organ från avrättade fångar, inte innefattade samvetsfångar. Denna grupp har sällan dömts för något brott, utan har vanligen skickats på tvångsarbete i upp till tre år med bara en underskrift från polisen. Tveklöst utgör de mer än hälften av offren. Ingen partitjänsteman har någonsin erkänt att organ tas från den här gruppen fångar.

”Doktor Enver Tohti vittnade för engelska läkare att han som kirurg i juni 1995 tvingades ta ut lever och njurar ur en avrättad uigurisk fånge – innan mannen i fråga ens hade hunnit dö.”

Man började skörda organ i Kina på 80-talet. ”Donatorer” var personer som dömts för något av de otaliga brott som kan ge dödsstraff, och mottagarna var andra kineser. 1984 gav sig säkerhetsministeriet ut för att reglera den här marknaden, och gjorde klart att användning av den här sortens organ måste hållas ”strikt hemligt”. Det här påbudet gäller fortfarande.

På 90-talet blev politiska fångar från den svårt förföljda folkgruppen uigurer en ny källa till organ. Doktor Enver Tohti vittnade för engelska läkare att han som kirurg i juni 1995 tvingades ta ut lever och njurar ur en avrättad uigurisk fånge – innan mannen i fråga ens hade hunnit dö.

I slutet av 90-talet utövade enligt partiets egna beräkningar mellan 70 och 100 miljoner kineser meditationsmetoden falungong.

”Organtransplantationerna i Kina ökade exponentiellt efter 2001.”

2001, efter att partichefen Jiang Zemin hade inlett den fortfarande pågående förföljelsen av falungong i hela landet, började man ta deras organ, mot deras vilja. Somliga såldes till ”organturister” från utlandet till höga priser.

Organtransplantationerna i Kina ökade exponentiellt efter 2001. Sjukhus började göra reklam på internet med väntetider på bara några veckor för att få vitala organ. Hjärtpatienter fick veta exakt när deras nya hjärta skulle finnas tillgängligt – något som är omöjligt om det inte handlar om en på förhand schemalagd avrättning. 2006 hävdade partistaten att det fanns över 600 ”kapabla” transplantationscentrum över hela Kina.

Tavla som föreställer hur organ tas från en levande falungongutövare. Tiotusentals människor kan ha dödats i hemlighet av den kinesiska staten för sina organs skull, enligt undersökningar. (Minghui.org)

Boken ”The Slaughter” av Ethan Gutmann är ett noggrant researchat dokument över partiets förtryck, tortyr och mord , bevittnat av människor som överlevt, men även av en del avhoppare. Han sätter effektivt in förföljelsen av falungongutövare, tibetaner, uigurer och kristna i ett sammanhang, och konstaterar att falungong är den grupp som ännu idag förföljs med störst brutalitet och konsekvens.

Författaren ger mycket utrymme till spekulation kring varför Peking skulle riskera så mycket, inklusive internationell upprördhet, för att i hemlighet mörda stora grupper ur sin egen befolkning.

Vi läser om vittnen som genomgick läkarundersökningar i tvångsarbetsläger, fängelser och illegala häkten, som uppenbart handlade om att vävnadsmatcha deras organ. Gutmann lägger mycket till den bevisning som David Matas, jag själv och andra har samlat om falungong genom att dokumentera liknande brott mot uigurer, tibetaner och kristna.

”Organ från 65 000 falungongutövare och 2 000-4 000 uigurer, tibetaner och kristna ‘skördades’ bara mellan åren 2000 och 2008.”

Han förklarar hur han kommer fram till sin ”bästa uppskattning” att organ från 65 000 falungongutövare och 2 000-4 000 uigurer, tibetaner och kristna ”skördades” bara mellan åren 2000 och 2008. Inga ”donatorer” överlever i Kina, eftersom alla vitala organ tas ut.

Precis som många av oss, respekterar Gutmann den pågående kampanjen från DAFOH för att stoppa organstölder och handel med organ i Kina. Liksom oss är han också gravt besviken på vad vissa andra organisationer, som Världshälsoorganisationen (WHO) och The Transplantation Society (TTS) har åstadkommit för att avskaffa den här hanteringen.

TTS skapades för att förse transplantationskirurger över hela världen med etiskt ledarskap. Nyligen besökte tre TTS-ledare Kina, och förmedlade intrycket att transplantationer numera försiggår etiskt över hela landet. Detta skedde trots Pekings transplantationspolitik under de tre senaste decennierna, och att man bara besökte sex av de 165 licensierade transplantationscentrumen i landet. De flesta observatörer menar dock att den extremt lönsamma handeln med stulna organ kommer att fortgå ”som vanligt” i Kina tills dess att pressen från omvärlden blir ännu starkare.

I det här läget skulle resten av den demokratiska världen kunna följa i Israels och Taiwans fotspår och införa lagstiftning som gör det brottsligt för landets medborgare att köpa stulna organ, var som helst i världen.

David Kilgour är advokat, och satt i det kanadensiska parlamentet i nästan 27 år, bland annat som utrikesminister för Asien och Stilla Havet. Han har skrivit flera böcker, och tillsammans med David Matas skrev han boken ”Bloody Harvest: The Killing of Falun Gong for their Organs”.