Online-bönder: Gammal tradition, modern teknologi
Grisar är trevliga djur som är lätta att ha att göra med, säger grisbonden Per Jonsson. (Foto: Tina Stafrén)


Nu kan svenskar virtuellt gå omkring på en bondgård och välja grödor. Nej, det är inte Farmville. Det är Min Farm – ett pilotprojekt online som kopplar lokala bönder direkt till sina kunder.

De stora jättarnas anonyma produktion, som konkurrerar ut småbönderna, är något som man försöker tackla på olika sätt i Sverige. Det är vanligt att man i matbutiken ser förpackningar med små historier på, något om gården som produkten kommer ifrån. Detta gör man för att skapa en känsla av närhet för kunden.

Närhet till kunden är just vad Min Farm åstadkommer med sin plattform.

Den personliga kontakten mellan kund och bonde är centralt i projektet. Kunden vet precis var maten kommer ifrån och vad djuren har ätit. Oftast ser man inte nätshopping som en social aktivitet, men projektet möjliggör för bönderna och kunderna att träffas ansikte mot ansikte. Man kan åka och hälsa på på bondgården om man vill.

Kunderna som använder Min Farm vet vem som producerat deras mat – som förr i tiden men nu med modern teknik.

– Man ser att den sociala aspekten av det här är viktigt från båda hållen. Känslan av gemenskap och att vara tillsammans är viktig, det är lätt att underskatta det, sade Petter Hanberger som är med och bygger upp projektet.

Helgen innan kom
de första kunderna ut och hälsade på på en av gårdarna.

– Det har varit väldigt mycket förberedelser så det är fascinerande att äntligen se det hela komma igång på riktigt.

Idén till Min Farm föddes för ett drygt år sedan av irländaren Stephen Lynam som har en liten stuga utanför Umeå i Västerbottens län. Han odlar egen mat och försöker att leva lite som man gjorde förr i tiden, med självhushållning.

Han började se
sig omkring i området för att ta reda på om han kunde hyra ett lamm eller höns till stugan av någon bonde. I den kommunikationen började han se att många av bönderna han pratade med hade ett stort intresse av att komma närmare konsumenten.

Med Lynams bakgrund inom IT kanske man skulle kunna förenkla ett system genom att använda modern teknik för att förmedla direktkontakt med kunden.

Petter Hanberger, som jobbar med reklam och design, hoppade snart på tåget och så satte det igång. De har börjat i liten skala med tio kunder och åtta bönder, men redan nu finns planer på att vidareutveckla projektet i andra delar av landet.

Kundkretsen är blandad men många barnfamiljer har kontaktat projektet, och även äldre.

– För en person i 70-75-årsåldern är det fascinerande att se att det liknar hur det var när de var yngre. Det här projektet tar tillbaka den aspekten av det. Många av de äldre som är med ser det, sade Hanberger.

En av kunderna, Eva Alfredsson, ville veta var maten kommer ifrån. Hon tror att fler och fler kommer att följa det som hon tror är en växande trend att ha direktkontakt med producenten.

– Jag blev själv förvånad över min entusiasm. Jag tror att det i grunden handlar om att vara del av ett sammanhang, om att veta var maten kommer ifrån, sade Alfredsson, som jobbar med tillväxtanalys under näringsdepartementet.

Hon sade att det handlar om att ”ha en relation till dem som producerat maten, ett ömsesidigt beroende”.

Alfredsson uppskattar att hushållet för närvarande kan beställa runt 10 procent av maten från Min Farm. För närvarande kan man beställa nöt-, fläsk- och lammkött, ägg, virke, honung, potatis, mjöl och gryn via nätverket.

Det som kan bli problematiskt är de glesa leveranserna. Ägg kan man få levererat en gång i månaden, men produkter som potatis och säd levereras vid skördetid och då gäller det att ha plats att förvara stora mängder mat.

Alfredsson tycker att initiativet är ett steg mot en hållbar utveckling.

– Som jag ser det handlar det om att vi håller på att misslyckas med att vända samhället i en hållbar riktning på riktigt, på en politisk nivå, både nationellt och internationellt. Man klarar inte av att ta de beslut som krävs. Då dyker det upp mängder av lösningar underifrån, kanske inte helt optimala, kanske suboptimala. Folk tar utvecklingen i sina egna händer.

Det är främst av djuretiska skäl som hon tycker att initiativet är bra, men hon ser det också som ett sätt att stödja lokala bönder som värnarom  kvalitet och djurhållning, som har svårt att konkurrera med lågprisproduktion.

En av bönderna som deltar i projektet är grisbonden Per Jonsson, som tillsammans med sin bror tog över föräldrarnas gård 2008. Gården har gått i arv sedan 1849 då deras morfars farfar köpte den. Bröderna driver en träfirma vid sidan av jordbruket för att få det att gå runt, men drömmen är att kunna leva på grisarna, säger Jonsson.

Framöver hoppas han på att de ska kunna ha ett slakteri bredvid gården, och chark. De funderar även på att låta kunderna komma till gården och tillverka egen korv.

– Vi hade varit inne på samma idé själva innan, det är bara det att han som startade projektet är mycket bättre på datorer. Man ska ju göra det man är bra på. Vi har djur och det är vi bättre på.

Än så länge gör projektet inte så stor skillnad. Jonsson har sålt till privatkunder och slaktat själv sedan 2008 och har sålt allting själv. Nu får de hjälp med marknadsföringen så att de kan lägga tid på annat.

Utan mellanhänder får de bättre betalt för sina råvaror och folk blir lite mer medvetna om vad de äter. Det är en stor fördel, tycker Jonsson. Han tror att det finns en marknad för det här.

– För de små som oss, för att överleva måste man hitta andra vägar. Man kan inte göra stora bulkprodukter och sälja jättemycket till lågt pris, vi kan ju inte konkurrera med utlandet när vi har helt andra djurskyddslagar, prismässigt sett.