Temat på årets bokmässa i Göteborg som invigdes på torsdagen är tre länder ett språk. Föresträdare för tysk litteratur talade om litteraturutbytet mellan Sverige och Tyskland, Österrike, Schweiz.
I Sverige finns fördomar mot det tyska språket. Det anses vara ”tråkigt” och att ”tysk litteratur är långtråkig”, sade den litterära agenten Gudrun Hebel om svenskarnas förhållande till tyskan vid ett utbyte på bokmässan.
Men det fanns en tid då det tyska språket var stort, i skolorna var det vårt första främmande språk. När freden efter andra världskriget kom 1945, försvann emellertid tyskan för att ersättas med vinnarnas språk, engelskan.
Efter kriget översattes tyskspråkiga författare som skrivit om hur krigserfarenheterna hanterades, men efter det har ”tysk litteratur gått från att vara torftig till att bli ännu torftigare”, sade litteraturkritikern Jens Christian Brandt.
Medan tysk litteratur har blivit marginaliserad i Sverige är det tvärtom med svensk litteratur i de tysktalande länderna, där den fyller många behov som inte täcks av de tyska författarna, berättade journalisten och författaren Kristina Maidt-Zinke.
Hon anser att svenska författares skildringar av naturen och livet här i Sverige är mycket bra, för hon sade: ”Att läsa svensk litteratur är som att vara på semester”.
Den svenska litteraturen är lättläst, Marianne Fredrikssons böcker till exempel öppnade upp intresset för svensk litteratur i de tyskspråkiga länderna. Något sådant måste hända med den tyska litteraturen på den svenska marknaden, säger Maidt-Zinke.
– Det gäller att nå den breda publiken då kommer intresset för tysk litteratur. Det behövs stjärnor. Om en bok på tyska översätts till engelska, då kommer intresset, sade förläggaren Svante Weyler lite ironiskt.
Christian Brandt talade också om dagens situation där bokhandlarna har höga staplar med böcker skrivna av några få författare, de framgångsrika . ”Alla ska vi läsa samma böcker men det finns många små förlag numera”, sade han.
– När alla har läst boken kan vi tala med varandra om den, den fyller en social funktion, sade Svante Weyler.
Han avslutade diskussionen med att säga, angående tyska språket och den tyska litteraturen:
– Skicka barnen till Berlin, blir de inte entusiastiska då, är de hopplösa.