För flera år sedan läste jag en buddistisk kultiveringsberättelse som gjorde ett djupt intryck på mig. Den heter: ”Arhat Tulsidas och skorpionen”, och är skriven av Xiao Jin.
”En dag höll en Arhat, Tulsidas, på att tvätta sig i floden Ganges. Plötsligt såg han en skorpion som hade fångats av vågorna i floden. Skorpionen kämpade mödosamt med sina små ben för att kunna hålla sig flytande ovanför vattnet.
Tulsidas tyckte synd om skorpionen och fångade upp den ur vattnet med sin hand. Då stack plötsligt skorpionen Tulsidas på handen och hamnade i vattnet igen. Skorpionen fick återigen kämpa för sitt liv med sina små ben.
Tulsidas tog åter upp skorpionen med handen och blev på nytt stucken. Det hela upprepades tio gånger.
Då skrek en man som stod vid floden: ’Hej! Vad gör du för något? Jag har stått här och iakttagit hur du hela tiden försöker rädda den dumma skorpionen. Oavsett hur mycket den än skadar dig så ger du inte upp. Varför låter du inte bara honom dö?’
Tulsidas svarade: ’Broder, till och med vid sin död, vägrar den här skorpionen ändra på sin ursprungliga natur. Varför ska jag då ändra på min ursprungliga natur?’”**
Min första tanke efter att ha läst berättelsen, var att visa den för alla mina vänner och bekanta så att den kunde beröra dem lika mycket som den berörde mig. Jag blev alldeles varm i hjärtat av att läsa om barmhärtige Tulsidas, som trots att han blev stungen gång på gång, ändå inte lät den lille ettrige skorpionen dö. Jag trodde också, som den naiva idealist jag var på den tiden (och kanske fortfarande är) att den berättelsen kunde få andra att vilja bli bättre människor. Jag ville så gärna tro att när vi läste om den barmhärtige Tulsidas så skulle vi reflektera över vår egen innersta natur och komma till insikt om vi hade samma natur som Tulsidas eller som den stingande skorpionen. Upptäckte man då till sin förskräckelse att man mest liknade en skorpion så skulle man ändra på sig och sluta stingas!
För några dagar sedan så läste jag berättelsen igen, den gjorde mig lika varm i hjärtat som förut, men fick mig att inse att jag numera vet att det inte är en lätt sak att ändra på sin inre natur.
Det bekanta uttrycket ”det goda jag vill göra det gör jag inte, men det onda jag inte vill göra det gör jag”, beskriver med korta ord hur svårt det är att ändra sitt sinne och beteende. Speciellt svårt är det när egna intressen och ens anseende blir hotat.
Med viljekraft kan vi ändra på vårt yttre beteende men för att ändra på vår inre natur, själva hjärtat, krävs något helt annat. De gamle vise visste det här, det krävs kultivering. Kultivering är ju något som vi människor har ägnat oss åt i alla tider, med större eller mindre framgång. Kultveringsvägarna har varit många och skiftande. En människa kan plötsligt en dag känna en längtan efter en djupare inre förändring, en längtan efter att förädla sitt hjärta och bli en godare människa. Det underbara är att det inte är omöjligt, det vet jag vet av egen erfarenhet. Det sägs att när eleven är redo då uppenbarar sig läraren…
Susanne Larsson , Falun Gong-kultiverare sedan några år tillbaka