Om Mandela för den rugbyintresserade
Aktörerna Morgan Feeman (t.v) och Matt Damon anländer till Beverly Hills den 3 december 2009 till premiären av deras film "Invictus" som Clint Eastwood regisserat. (Foto: AFP/Gabriel Bouys)


  • Titel: Invictus
  • Produktionsår: 2009
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Clint Eastwood
  • Medverkande: Morgan Freeman, Matt Damon, Tony Kgoroge, Patrick Mofokeng, Matt Stern, Julian Lewis Jones m fl.

Clint Eastwood är åttio år gammal och är fortfarande produktiv som regissör. De flesta av hans filmer på senare år har jag tyckt om, eftersom han är väldigt duktig på att berätta historier. ”Invictus” engagerar dock inte.

När Ben Affleck och Jennifer Lopez var ett populärt par gjorde de en film tillsammans. Filmen heter ”Gigli” (Martin Brest, USA, 2003) och anses av många vara en riktigt dålig film. ”Dum” är ett ord jag skulle använda för att beskriva filmen. Men filmen lyfts upp ett par minuter då Al Pacino medverkar. Detta betyder alltså att det borde räcka med en duktig skådespelare, eller regissör, för att lyfta en film. Detta är dock inte fallet med ”Invictus”. Det är inte en dålig film. Och skådespelarna är duktiga. Problemet är bara att historien som berättas inte är särskilt intressant.

Filmen utspelas kring tiden för världsmästerskapet i rugby, som ägde rum i Sydafrika 1995. Nelson Mandela, lågmält spelad av Morgan Freeman som fick en Oscarsnominering för sin insats, ser detta som sin chans för att ena det splittrade landet, som lider av motsättningar mellan vita och svarta. Till sin hjälp tar han Francois Pienaar, spelad av Matt Damon, som också fick en Oscarsnominering för sin insats. Vi får sedan följa rugbylagets väg genom mästerskapet och hur Mandela använder laget för att ena sitt land.

Visst låter det bra, och det kanske är en intressant historia. Men det känns som en väldigt händelsefattig film. För Eastwood går aldrig in på djupet; ska man göra en film om rasmotsättningar känns det ganska naturligt att göra en djupdykning. Detta sker dock aldrig. Och vi kommer heller aldrig särskilt nära karaktärerna.

I och för sig känns detta motiverat i Mandelas fall, eftersom det känns som Eastwood har velat skildra honom som mannen som aldrig verkar beröras av något. Å andra sidan är karaktärsutveckling en viktig del, kanske den allra viktigaste delen, i en film, och därför känns filmen, som sagt, en aning innehållslös. Om man inte är väldigt intresserad av rugby vill säga.