Ögonen kan inte göra en sak i sänder
Upptäckterna kan vara relevanta för de utmaningar som läkare och flygplatspersonal ställs inför vid undersökning av delvis överlappande föremål, genom röntgen och säkerhetsskannrar, och där konturerna suddas ut av olika nyanser eller klarhet. (Foto: Shutterstock)


Även när vi måste fokusera på bara en dimension av ett föremål – såsom färg, struktur eller ljusintensitet – kan våra ögon inte undvika att fokusera på flera, enligt forskarna.

Studien, som publicerats i tidskriften ”Current Biology”, påvisar förmågan hos vårt synsystem att integrera flera komponenter av ett föremål samtidigt som man betonar svårigheten vi har att fokusera på en särskild aspekt av det.

– Också när vi vill och behöver fokusera på en dimension av saker vi möter varje dag, som till exempel strukturen på en katts päls snarare än dess ljushet, har vi svårt att göra det på grund av att våra ögon vill överblicka flera egenskaper på samma gång, förklarar författaren Michael Landy, professor i psykologi på New York University.

– Även om dess ljusa päls ofta kan användas som hjälp vid igenkänning så skulle det, om den delvis befinner sig i skugga och delvis i solljus, vara bäst att ignorera ljusintensiteten och använda en annan dimension, som struktur eller färg. Men vi har märkt att att när en visuell uppgift blir svår  kan människor inte ignorera en visuell dimension även om det försämrar prestationen.

Landy och studiens huvudförfattare, Toni Saarela, gästforskare på University of Pennsylvanias psykologiinstitution, påpekar att upptäckterna visar svårigheterna som läkare och flygplatspersonal ställs inför vid undersökning av delvis överlappande föremål, genom röntgen och säkerhetsskannrar, och där konturerna suddas ut av olika nyanser eller klarhet.

Hjälp eller distraktion?

Tidigare studier har visat att människans synsystem samtidigt kan bearbeta flera egenskaper hos ett enskilt föremål. I allmänhet är detta fördelaktigt då det gör det möjligt för oss att kombinera dessa bedömningar (av klarhet, nyans, struktur) för att mer effektivt identifiera ett objekt. Men hur fungerar det när vi behöver titta på bara en aspekt hos ett objekt? Kan vi blockera komponenter som inte är relevanta för vår undersökning?

Landys och Saarelas studie fokuserade på selektiv uppmärksamhet på specifika aspekter av ett objekt, som dess färg eller struktur.

I en serie experiment försökte forskarna avgöra under vilka omständigheter vår förmåga att redogöra för flera aspekter hos ett föremål hjälpte till att känna igen föremålet och under vilka omständigheter den här förmågan blev en distraktion.

I ett experiment visades försökspersoner en serie av enskilda bokstäver på en datorskärm och tillfrågades om de kunde identifiera bokstaven. Bokstäverna skiljde sig från den omgivande bakgrunden avseende färg, struktur, ljusstyrka eller kombinationer av två av dessa dimensioner.

Genom att nyttja föremålens olika visuella egenskaper lyckades försökspersonerna i det här experimentet identifiera bokstäverna, och gjorde ännu bättre ifrån sig när två dimensioner fanns tillgängliga (det vill säga färg och struktur), vilket understryker fördelarna med att kunna göra flera saker samtidigt visuellt.

Kunde inte ignorera

I ett andra experiment gavs försökspersonerna en något annorlunda identifieringsuppgift. Den här gången ombads de identifiera en bokstav definierad av en dimension, såsom ljusstyrka (det vill säga en ljus bokstav på en mörkare bakgrund), och samtidigt ignorera en andra dimension (till exempel variationer i struktur).

Variationen i struktur gav ibland konturerna av samma bokstav, men indikerade ofta en helt annan bokstav. Försökspersonerna var oförmögna att helt ignorera den andra dimensionen, och återgav lika ofta den genom struktur definierade bokstaven som de ombetts ignorera, som de återgav den genom ljusstyrka definierade bokstaven.

Forskarna drog slutsatsen att resultaten visar att vår förmåga att kombinera dimensioner för att förbättra identifieringen av ett föremål hindrar oss från att ignorera en dimension när detta är vad uppgiften kräver.

National Institutes of Health och Swiss National Science Foundation hjälpte till i arbetet.

James Devitt är ställföreträdande chef för medierelationer på NYU. Artikeln har tidigare publicerats på Futurity.org under Creative Commons Erkännande 4.0.

Översatt från engelska.