Tätt samman på en liten gräsplätt i centrala Stockholm står ett femtontal tält uppställda under en presenning. Först ser man dem knappt i mörkret den här duggiga novemberkvällen. Det är tyst. Några plakat med röda bokstäver ramar in tältplatsen. ”Vakna” står det på ett av dem. ”Stoppa skuldslaveriet” på ett annat. Det är Occupy Stockholm som har bosatt sig här.
I drygt en månad har de bott i det lilla grönområdet vid Brunkebergstorg: Philip, Paul och sammanlagt omkring 10 till 15 andra personer. Paul har just varit och köpt en stor, röd overall för att klara novembervädret. De slår sig ned runt bordet i den vita tältpaviljongen tillsammans med ytterligare två unga män. En strålkastare lyser upp platsen. Då och då kommer andra ockupanter förbi, sätter sig en liten stund och avviker efter några minuter.
– För mig är det här en global demonstration mot korruption inom systemet. Sekundärt är det mot systemet i sig, säger Philip Salander som är 24 år och basketspelare.
De berättar att olika sorters människor kommer till demonstrationen. Människor av olika nationaliteter och med olika yrken. Occupy-rörelsen är inte organiserad utan består av självständiga individer, är de noga med att påpeka; det som en person säger får den personen stå för.
Dess huvudsakliga mål är enligt rörelsen att ”förena och engagera genom diskussion och kreativa uttryck”. Vidare säger de att de vill förändra sin frustration och ilska till en kraft för positiv förändring.
Gemensamt för dem som sitter i tältpaviljongen är att de de har en kritisk inställning till USA och drar en skarp gräns mellan ”vi” och ”dem”, där ”vi” är den stora massan och ”de” är bankägare och storföretagare.
Vad är det då som driver just dem att genomföra den här ockupationen?
– Hopp, säger en av dem genast.
– Frustration, säger en annan.
Philip Salander och Paul. (Foto: Susanne Willgren, Epoch Times)
– Som det är nu är det korrupta storföretag och särintressen som styr den globala politiken. Jag vill återställa logiken och demokratin, det ska inte vara något fuffens och inga hemligheter, säger Philip Salander.
Han skulle gärna vilja ha närmare kontakt med ockupanter i övriga världen, som det är nu har de inget direkt utbyte med varandra. Det händer dock att det kommer någon till lägret från exempelvis Occupy London och berättar om vad som händer där.
Han ser ockupationen som ett strategiskt medium som kan användas till att bilda opinion, ge en tankeställare och väcka existensiella frågor, och att rörelsen befinner sig i början av en process.
– Man måste förändra sig själv först och främst. Sluta ljuga för dig själv, utbilda dig, ifrågasätt dina egna rutiner, säger han.
En av killarna, som inte vill uppge sitt namn, anser att människor fungerar lite som slavar.
– Människor jobbar inte för att de tycker det är roligt, de jobbar för att de måste, men jobben är helt meningslösa och inte till nytta för individen.
Men är till exempel en sjuksköterskas arbete meningslöst?
– En sjuksköterska, nej, om hon gör det av en genuin vilja att hjälpa människor är det ju meningsfullt. Men många jobb har ingen innebörd. Inom tillverkningsindustrin till exempel.
Han skulle helst vilja se någon form av direktdemokrati, att besluten fattades närmare folket. Han anser att människor måste lära sig att skilja på rätt och fel och inte bara acceptera det som händer i samhället utan att reflektera över det.
Den lilla gruppen skingras senare i mörkret, var och en åt sitt håll.
Occupy Stockholm bildades med inspiration av den ”arabiska våren”, protesterna i Spanien, Grekland och på Wall Street i New York. Occupy-rörelsens slogan är ”We are the 99%” (vi är de 99 procenten), vilket syftar på att rörelsen anser sig företräda den stora massan.
