Nytt perspektiv på matlagning i Ghana
Ama Bohemaa visar hur denna smarta lilla konservburksugn används till bakning över en träkolsbrasa under söndagen i Kumasi, Ghana. (Foto: Zoe Ackah/ Epoch Times)


Epoch Times kanadensiska reporter Zoe Ackah tillbringar ett år på Ghanas landsbygd. Den här artikeln är en del i en serie, i vilken Zoe delar med sig av sin kulturchock och sina tankar om livet i ett av Västafrikas mest välmående länder.

Människor måste äta. Men min tid här i Ghana har hjälpt mig att förstå hur stora bemödanden ätandet en gång i tiden krävde, innan den bekväma kulturen tog över för oss i västvärlden.

Det första som slog mig när jag anlände hit förra året i maj, bortsett från den förskräckande bristen på rinnande vatten, var bristen på kylskåp. För många ghananer är kylskåpet en lyx som man inte har så stor användning av.

Du förstår, en gång föreslog jag naivt att vi skulle gå och inhandla våra matingredienser tidigt på morgonen för att spara tid senare på dagen.

– Åh, nej, man kan inte få tag på mat nu, fick jag till svar.

– Varför då? frågade jag.

– För att den är fortfarande på lantbruket.

Det stämmer. Medan vi talades vid hade kassavan just grävts upp ur marken, kossorna hade precis slaktats och var och en av dem var på väg till marknaden. Så färsk mat blir helt enkelt inte skämd. Verkligt färsk mat smakar underbart, och jag håller på att vänja mig vid det. Jag erkänner att jag köpte en kyl ändå. Jag önskar bara att mina barn kunde lära sig att stänga kylskåpsdörren.

Som en lägereld… på nåt vis…

Spisar är liksom kylskåp ingenting för vanligt folk här. Gasspisen med brännare är ett verktyg för eliten. De flesta lagar sin mat över en kruka med kol, en liten barbecue laddad med träkol som värmer en enda kastrull.

Mitt första försök med kolkrukan väckte munterhet. Jag kunde inte få fyr på den. Jag staplade träkol, men för att få fart på elden behövs lite tändvirke – vanligtvis några stickor man huggit med macheten och ingrediensen som är viktig till allt: en bit svart plastpåse som får tändvirket att brinna.



Ama Boahemaa, Elizabeth Ackah och hennes mormor Esi Nyamekye stöter ”fufu”. Morteln är tillverkad av en hård stubbe. Den väger mellan 5 och 7,5 kilo. (Zoe Ackah/ Epoch Times)

Vilken underbar tanke: bränd plast över en av världens största kolmonoxidkällor. Först avböjde jag plastpåsen och försökte med papper, inte så framgångsrikt och till alla åskådares nöje. Jag gav upp och använde påsen, men privat dränkte jag det hela i fotogen och tände på genom att slänga på en tändsticka, skapande ett svampmoln vid sidan av mitt hus. Det är bra att husen här är byggda i cement. Hur som helst, jag kom snabbt över det skandalösa priset och köpte mig en gasspis.

Bereder maten med muskelstyrka

Efter att ha lyckats tända elden kommer nästa utmaning – att mala ingredienser. I Ghana börjar alla saker på samma sätt, med en soppa av krossad lök, chilifrukter, tomater och små äggplantor. Malningen är den svåra biten. En matberedare kräver elektricitet, en opålitlig och kostsam extravagans i ett land med en föråldrad damm och en pågående energikris. Vissa dagar finns där ingen el, andra dagar är elen på i tolv timmar men när damen är vattenfylld (som nu) är problemet inte så kännbart.

Så människor stöter maten på gammaldags vis med en lermortel och en timglasformad mortelstöt i trä. Det som tar två minuter i en matberedare tar tio gånger så lång tid, och kräver en avsevärd fysisk ansträngning. Den lokala seden säger att även de undglidande tomatfröna och skinnet måste krossas till intet innan de hamnar i soppskålen.

Jag köpte mig en matberedare, och är vi strömlösa går vi ut och äter.


Lerfatet och mortelstöten i trä används för att tillreda mat i Ghana. (Foto: Zoe Ackah/Epoch Times)

Lerfatet och mortelstöten i trä används för att tillreda mat i Ghana. (Foto: Zoe Ackah/Epoch Times)

Mortelstöten

När man lagt köttet i soppan och de börjat koka i kärl nummer ett, fylls kärl nummer två med kassava och omogen gulkämpe*. Den placeras ovanpå spisen när kärl nummer ett är färdigt. När allt kokat sig mjukt häller man av vattnet och små bitar av gulkämpe eller kassava läggs i en gigantisk trämortel, sedan börjar man stöta ”fufu”. Ja, stöta. Denna mortel och mortelstöt är så stora att operationen kräver två man (eller kvinnor).

En person lägger små kassavabitar eller bitar av gulkämpe i den gigantiska trämorteln och vänder dem medan den andra personen tar den gigantiska mortelstöten – som bokstavligen är en tio kilos trädstubbe – smäller den i morteln och slår till innehållet så det förvandlas till en utsökt, klibbig stärkelseboll.

Att stöta trästöten upp och ned utan att bryta den andra personens hand är träning för personer med bra rytmkänsla och den här malningsprocessen tar ungefär 25 minuter, vilket delvis är anledningen till att alla kvinnor här är slitna! På tal om sliten, första gången jag själv provade slet jag av skinnet på mina fingrar. Det blev inte ens blåsor och jag kunde inte lyfta mina armar på tre dagar.

Som du kanske har gissat, ris smakar bättre i Ghana än vad det någonsin gjorde hemma.

Ugn på spisen?

Nyligen bakade jag för första gången med hjälp av en öppen liten ”ugn” gjord av en fylld konservburk ovanpå kolkrukan. Het kol placeras även på toppen av ugnen så man tänder kolen på toppen och på botten. Det är en smart liten grej utan termometer och med möjligheten att lämna ungarna utan tillsyn. Men vill man ha en havrekaka i Kumasi är det enda sättet.

Fotnot: Gulkämpe: En stärkelserik bananliknande frukt som fungerar som basföda i många tropiska länder.

Zoe Ackah är Epoch Times Kanadas före detta konst- och underhållningsredaktör. Hon besöker släktingar i Kumasi, Ghana i Västafrika.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-3-14/67492.html