Nyheter – en bransch i förändring
För miljontals människor världen över är det inte längre massmedierna som är först med de senaste nyheterna. Individuella medier, bland annat mobiltelefoner, har nu tagit över den rollen. (Foto: Manpreet Romana/AFP/Getty Images)


Det var lite före klockan nio på morgonen och jag stod och pratade med två studenter.

En annan student kom och frågade om vi hade hört att ett flygplan hade flugit in i en byggnad i New York.

Det hade vi inte, men jag förmodade att det var fråga om ett litet privat flygplan som fått problem med tekniken eller turbulensen.

Ungefär en minut senare kom ännu en student. Det var ett jetplan med passagerare, sade hon. Den första studenten hade fått beskedet i ett sms. Den andra läste om händelsen på en nyhetssida på internet. På några ögonblick blev jag medveten om hur nyhetsspridningen hade förändrats och att det var ungdomarna som skulle gå i täten för informationsrevolutionen.

En halvtimme senare satt eleverna i min journalistikklass och bläddrade mellan tv-kanalerna och skickade sms till vänner på universitetet och i andra delstater.

Klockan 12.30 började min populära kultur- och medialektion. Samtliga 240 studenterna kände till de mord- och terrorhandlingar som senare blivit kända som 11 septemberhändelserna. De flesta hade inte sett det på tv eller hört om det på på radion. Det fanns inga möjligheter att hålla den föreläsning jag förberett. Studenterna behövde prata; berätta för de andra vad de hört; lyssna på vad andra hade hört; få gråta och uttrycka sin ilska. Och mest av allt behövde de få höra den motstridiga informationen och få reda på fakta.

Under det första seklets kolonisering av Amerika spreds nyheterna med den hastighet som häst och ryttare tog sig fram. Men de flesta invånare tog bara del av nyheterna när de gick in på någon lokal restaurang eller liknande, och såg den information som anslagits på väggen. Den första amerikanska nyhetstidningen, Boston’s Publick Occurrences, kom bara ut med ett nummer, år 1690. Kontinentens nästa tidning, Boston News-Letter, kom ut först 14 år senare.

Det tog femton år innan det kom ytterligare en tidning. Vid tiden för den amerikanska revolutionen hade de större städerna längs östkusten veckomagasin med nyheter från England, vilka tog upp till tre månader på sig att nå den amerikanska kusten och hamna i tryck. Det tog nyheterna minst några veckor att färdas från en koloni till en annan. Allt var föremål för koloniguvernörernas censur.

Under det amerikanska inbördeskriget kunde reportrar i fält förmedla nyheter via telegrafen, såvida mediakonkurrenter eller fiendesoldater inte klippte av trådarna. Också vid de allra effektivaste operationerna tog det åtminstone en dag att samla in fakta, skriva, överföra och sedan trycka nyheterna.

Radion förde de båda världskrigen närmare de vanliga medborgarna. Fotojournalister gav – via film, oräkneliga framkallningskemikalier, begränsningarna i fråga om kurirers hastighet, postväsendet och publiceringsfördröjningar – civilbefolkningen både foton och journalfilmer från krigen.

Televisionen gav oss bättre kunskap om krigen i Korea och Vietnam.

Och så kom kriget vid den Persiska golfen och satellitkommunikationen. Trots att CNN, som var först med nyheter dygnet runt, var ensamt om att rapportera när rymdfärjan Challenger brann upp år 1986, var det ett mindre företag, med en publik som räknades i tusental och inte miljontals. Gulfkriget ändrade det, och hela nyhetsindustrins väsen.

CNN byggde upp en publik under operation Desert Shield, från sensommaren 1990 till 16 januari 1991. I inledningen av operationen var CNN den enda USA-baserade nyhetsförmedlaren i Irak. Företagets tre korrespondenter sände nyheter och videoinslag medan USA skickade missiler mot Bagdad.

Två decennier senare har de individuella medierna nästan helt slagit ut massmedierna som källa till den första informationen i ett ämne. Twitter, Facebook, LinkedIn och oräkneliga sätt att skicka textmeddelanden kopplar nu samman individer och grupper. Enskilda personer kan lägga upp foton och filmer tagna med mobilkamera på Youtube och många andra sajter, vilket kan göra varje ägare av en mobiltelefon till en tillfällig reporter eller fotojournalist. Detta medför också stora problem att urskilja verklig fakta från rykten och propaganda. Medier, både de som verkar en-till-en och de som når de stora massorna, har förenat världens människor.

I Tunisien och Egypten var det Facebook och Twitter, inte statsstyrda massmedier, de kommunikationslänkar som hjälpte befolkningen sätta igång de protester som ledde till att två diktaturer störtades.

1 maj i år meddelade USA:s president Barack Obama världen i ett 90-minuters tv-tal, att truppen Navy Seal med framgång hade fullbordat uppdraget att döda Usama bin Ladin. De som inte satt vid tv- eller radioapparaterna fick veta det genom text- eller videomeddelanden i sina mobiltelefoner eller datorer.

Det är fortfarande massmediernas, från radio, tv, dagstidningar och nyhetsmagasiners ansvar att erbjuda fördjupande bevakning och analyser av händelserna. Men för miljontals människor världen över är det inte längre massmedierna som är först med det senaste.

Walter Brasch är prisvinnande kolumnist och författare av 17 böcker, samt numera pensionerad universitetsprofessor i journalistik.

Översatt från engelska