Om bara några decennier kan Arktis vara helt isfritt varje sommar. Forskare beräknar att den dagen kommer någon gång på sensommaren under senare delen av 2030-talet, enligt en färsk amerikansk kongressrapport.

Det är en kombination av klimatförändringar och ny havsteknologi som gör Arktis allt mer tillgänglig, säger experterna. Den mytomspunna Nordvästpassagen öppnades för sjöfarten för första gången sommaren 2008. Sedan dess har det varje år varit öppet under en period av cirka sex sommarveckor.

Kommersiell trafik, nöjeskryssningar och äventyrare har redan börjat utnyttja den nya nordliga rutten.

Den norra sjövägen, Nordostpassagen, på den ryska sidan av Arktis blir också tillgänglig när den arktiska isen smälter.

”Norra ishavet blir en ocean som alla andra”, säger Rob Huebert, docent vid Calgarys universitet i Kanada, som har skrivit mycket om Arktis suveränitet. ”Frågan blir då vem som har rätt att fiska där?”

Frågan gäller inte bara fiskerättigheter. Arktis står för cirka 22 procent av världens olja, gas och andra resurser, enligt en amerikansk geologisk undersökning 2008, vilket gör det mycket attraktivt för de stora världsmakterna.

Allt eftersom tillgängligheten ökar börjar geopolitiken om vem som äger Arktis spelas ut, säger Vincent Gallucci, professor vid forskningsinstitutionen för vatten och fiske vid University of Washington.

”Många länder, varav en del inte har något att göra med Arktis, vill få tillgång till arktiska resurser. En stor positionering pågår”, säger Gallucci.

Efter att Ryssland planterat sin flagga på Nordpolens havsbotten i augusti 2007 började de andra stora arktiska aktörerna som Europeiska unionen, Förenta staterna, Kanada och de nordiska länderna också med egen arktisk politik.

Kanada vill göra anspråk på Nordvästpassagen som historiskt inre vatten och har dragit en linje längs alla närliggande arktiska öar. Men både EU och USA har ifrågasatt anspråket genom diplomatiska protester, säger James Kraska, professor vid Naval War College på Rhode Island. Deras protest hindrar att anspråket beviljas enligt internationell rätt.

Ryssarna, aggressiva utmanare för arktisk suveränitet, har 18 isbrytare, den största flottan i världen. De gjorde också anspråk på Lomonosovryggen, en undervattensås som sträcker sig över nästan halva Arktis, hos FN 2001.

”Resurserna är enorma, men tillgången till Arktis gör regionen så strategiskt viktig att det är omöjligt för ryssarna att överskatta sin chans”, säger Gallucci.

Om anspråket accepteras ”kommer inte territoriet att beaktas av Moskva, men ingen annan kommer att kunna utnyttja de resurser som finns”, säger Kraska. FN rekommenderade år 2002 att Ryssland gör en ny ansökan med mer vetenskapliga bevis. Flaggan på Nordpolens havsbotten 2007 var en del av en expedition för att hämta in mer information till stöd för anspråket.

Arktiska rådet är ett internationellt forum för att främja samarbete och består av åtta länder; USA, Kanada, Danmark (som äger Grönland), Finland, Island, Norge, Ryssland och Sverige.

Även icke-arktiska länder är angelägna om att få ett fotfäste i regionen. Kina har misslyckats med att vinna observatörsstatus i Arktiska rådet flera gånger. De sex länder som har observatörsstatus är Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Polen och Spanien.

Vissa länder, som Ryssland och Kanada, har fördubblat sin militära sjömakt som ett steg till att skaffa kontroll. I USA-kongressens rapport konstaterades att vissa bedömare ser Arktis som ett ”potentiellt växande säkerhetsproblem.”

Starkare militär närvaro i Arktis kan leda antingen till globalt samarbete eller bli början på en kapprustning, enligt en färsk rapport från Centrum för klimat och energilösningar i Virginia. Arktiska rådet är inte tillåtet att diskutera militära säkerhetsproblem, något som kan leda till att länder går samman på andra sätt, varnar rapporten.

Ett annat potentiellt problem för olje- och gasprospekteringen är risken för oljeutsläpp. Tekniken i Arktis är inte tillräckligt avancerad för att kunna hantera oljeutsläpp. Skeptiker är snabba att påpeka att BP:s oljeutsläpp under 2010 tog tre månader att stoppa och då låg det relativt lättillgängligt i Mexikanska golfen.

”I Arktis kan konsekvenserna av ett oljeutsläpp bli så långvarigt, så förödande och det finns ingen som kan pumpa in miljarder dollar i saneringsarbetet”, säger Gallucci.

”Just nu är Arktiska rådet en relativt svag organisation med relativt liten auktoritet. Alla resurser som det har, kommer från medlemsstaterna och dessa länderna har sina egna nationella behov. Så det skulle finnas lite resurser för att städa upp ett utsläpp”.