Nordöstra Indien – en smältdegel av internationell rivalitet
Indiens vakande öga: Indiens nya luftburna varnings- och kontrollflygplan (AWACS). Indien har ökat den luftburna bevakningen över det mesta av Arunachal Pradesh, en region som Indien och Kina båda gör anspråk på. (Foto: Prakash Singh/AFP/Getty Images)


Vägen upp till Selapasset slingrar sig vådligt längs den branta bergväggen. Temperaturen sjunker under noll och efter dungarna med pinjeträd öppnar sig ett ödsligt bergslandskap. Vid ett litet buddhisttempel i själva passet fladdrar böneflaggor i den ylande iskalla vinden. Från Sela fortsätter vägen utför till dalen Tawang, som trots att den är en dal ligger på en genomsnittlig höjd av 2700 meters höjd över havet. Välkommen till en laddad mötesplats för två asiatiska jättar. 

Med sitt läge i den nordostindiska delstaten Arunachal Pradesh, blev det karga och ogästvänliga Tawang 1962 platsen för ett våldsamt och blodigt krig mellan Indien och Kina. När det båda länderna nu åter träder fram på världsscenen som regionala supermakter hamnar platsen än en gång i strålkastarljuset. Striden gäller inte ett stycke ofruktbar mark

– och har nog aldrig gjort – utan vidare strävanden efter erkännande. Den landsflyktige Dalai lamas närvaro i Indien får Kinas kontroll över Tibet att verka ofullständig, samtidigt som Indien sätter en ära i att dess etniska mångfaldiga sekulära demokrati med sin kan erbjuda ett hem för Tibets andlige ledare. Kinesisk inblandning i antiindisk upproriskhet i landets nordöstra delar är tätt knuten till kampen om kontroll över Tibet och nationell självständighet. Det är en häxkittel som kan brista och hota stabiliteten i området

Kineserna gör inte bara anspråk på Tawang utan även på det mesta av delstaten Arunachal Pradesh, som de kallar Södra Tibet. Officiella kinesiska kartor anger gränsen där Brahmaputraflodens slätter upphör vid foten av Himalaya. Indien anser att gränsen går vid MacMahonlinjen, (som fått namn efter en brittisk utrikesminister från kolonialtiden) och följer Himalayas bergskam. I dag kallas den också för ”the Actual Line of Control”.

Indien baserar sina anspråk på det faktum att Storbritannien och Tibet kom överens om MacMahonlinjen som en del av ett avtal som undertecknades i den indiska bergsstationen Simla 1914. Kina deltog i konferensen och skrev under men ratificerade aldrig dokumenten och har en helt annan uppfattning om vad som hände. I ett brev som skickades till den indiska premiärministern Jawaharlal Nehru i september 1959 hävdade Kinas premiärminister Zhou Enlai att MacMahonlinjen aldrig diskuterades i Simla; den gränsdragningen skulle istället vara resultatet av hemliga förhandlingar mellan de brittiska och indiska delegaterna ”bakom ryggen på representanterna för den kinesiska centralregeringen”.

Den centrala frågan är vilken status Tibet har. I årtionden har Kina betraktat Tibet som en del av sitt territorium och att det därför inte kan sluta internationella avtal med Storbritannien eller något annat land. För att tydliggöra sina anspråk trängde kinesiska styrkor 1950 in i Tibet. Indien kontrade med att utöka sin administration upp till MacMahonlinjen. 1954 blev området the North-East Frontier agency, NEFA. Relationen mellan Kina och Indien blev allt mer spänd sedan Dalai lama flytt till Indien efter det misslyckade upproret mot det kinesiska styret 1959. Han korsade gränsen i närheten av Tawang, ett område dominerat av etniska tibetaner, där den sjätte Dalai lama föddes. 

Tre år efter Dalai lamas flykt övergick den spända situationen i öppet krig. Flera divisioner med kinesiska trupper vällde över gränsen, till Tawang och ännu djupare i området. Inom några veckor hade Kina intagit hela det territorium som gjordes anspråk på i NEFA. Sedan drog man sig tillbaka till ”the Actual Line of Control”. Kineserna ville tydligt demonstrera att de, om de så önskade, var kapabla att lägga verkställa sina territoriella anspråk. Indien förnedrades och ärren från 1961 svider ännu i den indiska själen.

1972 övergick NEFA till att heta Unionsterritoriet Arunachal Pradesh – som betyder gryningslandet på sanskrit. 1987 blev det en stat i Indien. Vid båda tillfällena kom Kina, kanske endast på grund av diplomatisk nödvändighet, med rätt kraftlösa protester. Det avgörande problemet var, och är, det faktum att Dalai lama kunnat upprätthålla sin exilregering i Dharamsala i nordvästra Indien. När Dalai lama i november 2009 besökte Tawang blev kineserna vansinniga. Det sammanföll med 50-årsfirandet av det tibetanska upproret och Dalai lamas flykt till Indien. Minnet av det antikinesiska upproret i Tibets huvudstad Lhasa i mars 2008 gjorde sig säkert också påmint i Peking. Kineserna anklagade Dalai lama och hans rörelse för att ligga bakom upploppen, och så hade han dessutom fräckheten att resa till ett område som Kina hävdar ska tillhöra den ”Autonoma regionen Tibet”. Givetvis anser Dalai lama att Tawang ligger på indiskt territorium.

Indierna menar att besöket enbart var av religiös natur och att Dalai lama som respekterad gäst var fri att resa vart han ville i landet. Samtidigt var många indier rasande på kineserna. I augusti förra året publicerade en artikel av D S Rajan, direktör för Chennais institut för kinastudier. Det påstås att artikeln strax dessförinnan hade publicerats på en kinesiska webbsida. Artikelns författare Zhan Lue – en signatur som betyder ”strategi”- argumenterade för att Indien inte kunde anses vara en historisk rotad nation utan ”primärt litar till den hinduiska religionen för sammanhållningen”. Kina skulle därför samarbeta med olika nationaliteter så som assameser, tamiler och kashmirer. Sedan skulle Indien falla samman och Kina skulle kunna återta Södra Tibet.

Det är oklart hur officiell den kinesiska webbsidan var. Kolumnister i indiska tidningar verkade tro att den tillhörde en tankesmedja nära kopplad till det kinesiska utrikesministeriet, medan skeptiker ansåg att dess status var svårbedömd. Den indiska talesmannen i internationella frågor Vishnu Prakash sade att artikeln föreföll ge uttryck för en enskild persons åsikt och inte någon officiell kinesisk ståndpunkt.

Indiska medier framställde det dock som ”ett kinesiskt hot”. Ungefär när Dalai lama besökte Tawang fick indiska medier det att se ut som att ännu ett krig med Kina hotade. När undertecknad i december besökte Tawang fanns där emellertid inga tecken på onormal militär aktivitet. ”Om det bröt ut strider skulle min enhet vara den första som träffades av kulor, men ser jag orolig ut?”, sade en indisk arméofficer som ville vara anonym.

Den enda anmärkningsvärda kinesiska aktiviteten verkade vara ett antal räder söder om ”the Actual Line of Control”; där arméförband lämnat efter sig skräp och andra spår. Indiens svar blev inte att skicka förstärkningar till Tawang utan att öka luftbevakningen över större delar av Arunchal Pradesh samt att bygga ”avancerade landningsområden” utrustade med radarsystem.

Pekings raseri över att Dalai lama nyligen besökta USA:s president Barack Obama är en nyttig påminnelse om Kinas känslighet i Tibetfrågan samt vilken roll Indien spelar genom att ha tagit emot den tibetanske ledaren. Det ifrågasatta kinesiska styret av Tibet pekar inte, mot bakgrund av den ökande ekonomiska och militära styrkan hos de två grannarna, på någon demilitarisering av Tawang, där de fladdrande buddhistiska flaggorna ger ett bedrägligt intryck av lugn och frid. 

Bertil Lintner är svensk journalist baserad i Thailand och författare av flera verk om Asien. Med tillstånd från Yale Global Online. Copyright © 2009, Yale Center for the Study of Globalization, Yale University.


Översatt från:http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/30216/