Nordkoreas nya taktik: misskreditera dem som rapporterar om brott mot de mänskliga rättigheterna
Den nordkoreanske flyktingen och människorättsaktivisten Shin Dong-hyuk talar utanför Vita huset under en demonstration för mänskliga rättigheter i Nordkorea den 10 juli 2012. Foto: Chip Somodevilla/Getty Images


För ett år sedan riktade Förenta Nationernas undersökningskommission en fördömande anklagelse om brott mot de mänskliga rättigheterna i Nordkorea. Den 372 sidor långa rapporten dokumenterar starka bevis för tvångssvält, tortyr, slaveri och sexuellt våld.

Kritiken, som inte är ny, presenterades på det mest omfattande sättet hittills, baserat på en mängd intervjuer med nordkoreanska flyktingar. Under året som gått sedan rapportern släpptes har den skapat stöd för ökad internationell koordinering beträffande mänskliga rättigheter i Nordkorea. Bland annat har FN:s generalförsamling i en resolution rekommenderat att Nordkoreas ledare ska ställas inför Internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten. Pyongyang svarade snabbt att man ”kategoriskt och fullständigt avvisar” upptäckterna och kallar rapporten ett ”instrument för en politisk kupp med målet att sabotera det socialistiska systemet”.

Kims regim måste ha dragit slutsatsen att dess trötta, generella förnekelser inte skulle vara tillräckliga för att stå emot det ökade trycket.

I februari påpekade Michael Kirby, pensionerad domare och akademiker, en förändring i Nordkoreas hantering av kritik från omvärlden vid ett forum i Washington som markerade årsdagen för rapportens offentliggörande: ”Deras hela strategi var under flera decennier tystnad. Men på grund av det som hänt under det senaste året har de nu insett att de inte kan hålla fast vid den strategin.”

Nordkorea försökte tvinga fram en stängning av Center for Strategic and International Studies forum (CSIS). Den officiella nyhetsbyrån ville att deltatagarna skulle ställa in evenemanget och ”sköta sig själva”, samtidigt som Nordkoreas FN-ambassadör ombad amerikanska utrikesdepartementet att ställa in mötet. Utrikesdepartementet svarade att man inte hade befogenheten att ställa in forumet, då CSIS inte är en statlig organisation.

Taktiken förändras

I officiell nordkoreansk propaganda nämns sällan rymlingar, förutom att de stämplas som förrädare, och man tar sällan upp deras specifika påståenden om livet i norr. Nu har regeringen ändrat taktik med sin egen kampanj att rikta in sig på och misskreditera kritikerna från det egna landet, speciellt de högprofilerade avhopparna med fruktansvärda historier om livet i Nordkorea, med hjälp av filmer och statlig media.

För utomstående som är intresserade av Nordkorea är avhopparnas vittnesmål en oumbärlig källa, och berättelserna står normalt i skarp kontrast med regimens version. Nordkoreanska flyktingar har beskrivit ett land med en stor mängd fångläger där övergrepp på de mänskliga rättigheterna som svält, misshandel och sexuellt våld är allmänt förekommande. Även utanför fånglägren är det sparsamt med fri rörlighet, yttrandefrihet och föreningsfrihet i vardagslivet.

Vissa av avhopparna har medverkat i böcker och dokumentärer och rest runt i världen för att prata om övergreppen. Sådana vittnesmål oroar regimen i Pyongyang, som förnekar brott mot de mänskliga rättigheterna.

Deras första måltavla var Shin Dong-hyuk, den enda avhopparen som man vet har fötts i och flytt från ett av Nordkoreas fångläger. Hans historia, som berättas av före detta Washington Post-reportern Blaine Harden i bästsäljaren ” Escape from Camp 14″, beskriver tortyr och hur han fick se sin mamma och bror avrättas efter att han skvallrat om deras planer på att fly.

Shin, som är ung och stilig, har med sin speciella berättelse blivit en av de mest kända nordkoreanska avhopparna och en drivande kraft bakom FN:s ansträngningar att ställa de nordkoreanska ledarna inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten.

I slutet av förra året fick en uppskakad Shin se en video på en nordkoreansk propagandahemsida med en man som påstod sig vara hans pappa, som Shin hade trott var död. Mannen beskrev Shin som en lögnare. Han sade att Shin hade flytt från Nordkorea för att undvika att hållas ansvarig för en våldtäkt på en ung flicka.

Försöket att misskreditera Shin kan ha lyckats. Filmen ledde till en kedja av händelser som slutade med att Shin erkände och ändrade delar av sin berättelse. Shin föddes i fångläger 14, ett av Nordkoreas mest brutala fångläger. Han hade berättat hur han bevittnat sin mammas och brors avrättning där.

Shin medgav senare att han blivit förflyttad tillsammans med sin mamma och bror till läger 18, som beskrivs som en mindre hård miljö. Då hans trovärdighet hade minskat sade Shin att han skulle sluta som aktivist. Kort efter att Shin tillkännagivit ändringarna sade Harden till Washington Post, ”Ur ett människorättsperspektiv blev han fortfarande brutalt torterad, men han rörde till saker och ting.”

Den nordkoreanska regeringen riktade också in sig på en annan mycket aktiv avhoppare, Yeonmi Park. En film som dök upp på samma nordkoreanska propagandahemsida där människor som påstod sig vara hennes släktingar, förklarade att Park levde ett förmöget liv i Nordkorea och att hennes berättelser om svårigheter var påhittade. Filmen kallade både Park och Shin för ”marionetter”, som används av USA för att förtala Nordkorea.


Sydkoreanska konservativa aktivister håller upp ett plakat med ett porträtt av den nordkoreanske ledaren Kim Jong Un (till vänster) under en demonstration mot Nordkorea som markering av femårsdagen för sänkningen av det sydkoreanska örlogsfartyget ”Cheonan” i Seoul den 26 mars 2015. En explosion slet sönder det 1200 ton tunga slagskeppet och 46 sydkoreanska sjömän miste livet nära havsgränsen till Nordkorea 2010. (Foto: Jung Yeon-Je/AFP/Getty Images)

Sydkoreanska konservativa aktivister håller upp ett plakat med ett porträtt av den nordkoreanske ledaren Kim Jong Un (till vänster) under en demonstration mot Nordkorea som markering av femårsdagen för sänkningen av det sydkoreanska örlogsfartyget ”Cheonan” i Seoul den 26 mars 2015. En explosion slet sönder det 1200 ton tunga slagskeppet och 46 sydkoreanska sjömän miste livet nära havsgränsen till Nordkorea 2010. (Foto: Jung Yeon-Je/AFP/Getty Images)

Efter att de bestämt sig för att fly tar sig normalt nordkoreaner norrut över gränsen till Kina, landets enda aktiva nationsgräns och passage för varor och idéer från omvärlden. Ledaren Kim Jong Un tycks ha gjort gränskontrollen till en prioritet.

Data från den sydkoreanska regeringen visar att antalet flyktingar som kommit till Seoul föll från 2706 till 1509 mellan 2011 och 2012 – Kim Jong Uns första år vid makten. Sydkoreas departement för enande, dess organ för relationer med Nordkorea, tillkännagav nyligen att 1516 anlände 2013.

I slutet av 2014 anklagade USA Nordkorea för att ha hjälpt till med hackningen som skapade kaos på Sony Pictures, uppenbarligen som hämnd för ”The Interview”, en film som handlar om en avrättning av Kim Jong Un. Film är traditionellt ett propagandamedium som värdesätts av Nordkoreas ledning.

”The Interview” träffade en öm punkt hos den högsta militära ledningen i Nordkorea, och filmen gick så långt som att visa hur skådespelaren som spelar Kim tycks få huvudet bortskjutet. Tanken på att miljontals människor utomlands skulle skrockas kring en våldsam skildring av Kims död var mer än de kunde tolerera.

Trots hackningen och att studion initialt ställde in filmen sågs den av stor publik, på bio och på nätet, köpt eller hyrd av mer än 2 miljoner människor vid årets slut.

Nuförtiden kan alla som söker bevis för Nordkoreas brott mot de mänskliga rättigheterna använda en smartphone för att titta på satellitbilder från fånglägren. Som ytterligare en ändring av strategi gjorde Nordkoreas FN-ambassadör Ri Tong Il 2014 det första officiella medgivandet om att fånglägren existerar, och menade att lägren används för att ”omdana” och ”omskola” brottslingar.

Det är inte sannolikt att Ri lyckades övertyga någon. Nordkorea kanske lyckas med att slå hål på vissa historier som berättats av avhoppare, men en mer högljudd strategi skulle förmodligen inte vinna PR-kriget. Ansträngningarna för att neutralisera kritiken mot landets mänskliga rättigheter är inte tillräckligt sofistikerad eller konkret för att förändra saker och ting.

Negativ effekt för Kina

Det råder mer och mer konsensus om att Nordkoreas ledning är exceptionellt ondskefull i behandlingen av sitt eget folk, och det har skett ökad internationell koordinering för att identifiera och vanära nordkoreaner. Sådan ökad koordinering kommer att återspeglas negativt på Kina, Nordkoreas enda stora bundsförvant och välgörare. Kina har på sedvanligt sätt skyddat Nordkorea från internationella insatser eller sanktioner för landets kärnvapenprogram och brott mot de mänskliga rättigheterna. Då COI:s rapport ger övertygande bevis för övergrepp och med ett ökat internationellt tryck kommer det bli svårare för Kina att, om än motvilligt, stå på Nordkoreas sida.

Enligt rapporten dyker det nu upp små tecken på motstånd. Hungersnöden som drabbade Nordkorea på 1990-talet fick det statliga ransoneringssystemet att kollapsa. Nordkoreanerna var tvungna att hitta sätt att klara sig själva, ofta genom småskalig kapitalism: ”Kvinnor fick självförtroende och började nätverka och detta oroade regeringen och sedan dess har de börjat slå ned på kvinnor”, påpekas det i rapporten.

Det är få som tror på myten om att landet är lyckligt och framgångsrikt, och förnekelser kommer inte att göra mycket för att stoppa det, oavsett hur högljutt eller kreativt det görs.

Steven Borowiec är journalist med bas i Seoul. Han bevakar Nord- och Sydkorea för Los Angeles Times. © 2015 YaleGlobal Online and the MacMillan Center at Yale.

Översatt från engelska.