Samtidigt som Libyen försöker återuppbygga sitt samhälle efter Gaddafis 40-åriga styre, har de olika milisgrupperna som hjälpte driva bort honom nu blivit ett säkerhetsproblem, vilket framgår av den senaste tidens våldsamma sammandrabbningar. På många platser har miliserna betydligt större auktoritet än den självutnämnda nationella övergångsregeringen (NTC). Att nu integrera de före detta rebellerna i en ny nationell armé, inom polisen eller i en civil roll, kommer att vara avgörande för Libyens framtid.
Ändå måste den nya libyska ledningen vara försiktig vid avväpnanade och upplösande av milisgrupperna för att undvika ytterligare sönderfall, enligt en färsk rapport från den internationella krisgruppen (International Crisis Group), en icke-statlig organisation som specialiserat sig på att bidra till lösningar i dödliga konflikter.
Enligt uppskattningar i krisgruppens rapport finns det fler än 125 000 beväpnade libyer och ett okänt antal lokala miliser, som huvudsakligen består av outbildade människor. Vissa säger att det finns cirka hundra separata grupper medan andra uppskattar siffran vara tre gånger högre.
Dessa miliser kontrollerar nu säkerheten lokalt, där de ansvarar för kontrollstationer och arresterar misstänkta lojalister. De har dessutom inrättat egna system och rutiner, ett direkt resultat av hur segern i Libyen vanns. Speciellt i västra Libyen var städerna i huvudsak tvungna att klara sig själva mot Gaddafis styrkor utan verkligt stöd från den nationella övergångsregeringen eller avhoppade arméförband i det redan rebellkontrollerade östområdet.
Förutom att dessa lokala, geografiskt placerade miliser känner att de har redan testats i strid och vet sina villkor bättre än någon från utsidan, har de också olika grad av misstro och bitterhet mot nationella övergångsregeringen, säger den internationella krisgruppen.
Vissa tycker att den nationella övergångsregeringen är för sekulär och västorienterad, och det finns också en misstro mot dess ledare, eftersom många av dem är före detta medlemmar av Gaddafis elit. Denna uppfattning har förvärrats av den nationella övergångsregeringens icke-transparenta struktur och beslutsfattande, enligt rapporten.
De flesta inom milisen har dock velat bli integrerade på nytt i ett större nationellt sammanhang. Frågan är hur detta kan ske smidigt, effektivt och transparent.
Den internationella krisgruppen rekommenderar en gradvis strategi, där den nationella övergångsregeringen försöker bli öppnare och söker en mer konsekvent och ordnad dialog med milisen för att inkludera dem i beslutsprocessen vad gäller avväpning och upplösning av dem.
Miliserna å andra sidan behöver underordna sig de etablerade uppförandekoder för att garantera rättssäkerhet, särskilt vad gäller hur de griper och kvarhåller människor och löser sina tvister med andra miliser. FN bör också bidra till detta förfarande, säger rapporten.
Åtagandet kommer emellertid inte att vara enkelt eftersom situationen har en moment 22-aspekt till det. Jason Pack, en Libyen-forskare från Cambridge University, som vistades i Libyen en tid under kriget, sade till den FN-finansierade IRIN-nyhetsbyrån att miliserna har sagt att ”de inte kan ge upp kontrollen eftersom de nationella myndigheterna inte kan göra det på egen hand. Men de nationella myndigheterna kommer inte att kunna garantera säkerheten så länge milisgrupperna springer fritt omkring.”
Nästan dagliga säkerhetsstörningar i Tripoli visar dock att situationen måste lösas snart. Ju längre miliserna lämnas för sig själva, desto mer befäster de sitt sätt och den nationella enigheten kommer att bli svårare att uppnå på lång sikt.
”Ju längre det tar att hantera frågan om revolutionärer, desto längre stannar de vid makten. Man skapar nya maktcentra som inte är lätta för dem att ge upp”, sade en FN-tjänsteman i Tripoli till IRIN.
Översatt från engelska
