New Year’s Eve
Den amerikanska regissören Garry Marshall har regisserat ett antal filmer varav den senaste är New Year's Eve som hade premiär den 9 december 2011 i Hollywood. (Foto: AFP/Max Nash)


  • Produktionsår: 2011
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Garry Marshall
  • Medverkande: Katherine Heigl, Robert De Niro, Hilary Swank, Jon Bon Jovi, Zac Efron, Michelle Pfeiffer, Ashton Kutcher, Lea Michele, Halle Berry, Joch Duhamel, Sarah Jessica Parker m fl.
  • Kommer ut: 120509

För andra året i rad gör Garry Marshall en romantisk komedi med en ensemble av kändisar. Dessvärre har detta resulterat i en väldigt ojämn film då berömdhet och talang inte alltid går hand i hand.

Det är nyår i New York och människorna i filmen försöker göra det bästa av dagen, trots diverse motgångar. Vi får bland annat följa en sekreterare som vill infria en rad nyårslöften, en festanordnare som stöter på motgångar och en man som ligger på sin dödsbädd.

Den här filmen har en del kulturellt betonade problem. För det första utspelar den sig på nyårsafton, vilket känns ganska avlägset så här i maj. För det andra har regissör Marshall fläskat på ordentligt med den sockersliskiga amerikanska sentimentaliteten. Detta yttrar sig främst i ett tal som Hilary Swanks karaktär håller halvvägs genom filmen. Talet handlar om kärlek, hopp, förlåtelse och det babblas på.

Trots detta tal gör Swank en av filmens bästa insatser. För till skillnad från en hel del andra Hollywoodkändisar har hon ganska mycket talang. Några andra som gör väldigt bra ifrån sig är Zac Efron och Michelle Pfeiffer. Pfeiffer spelar den skygga sekreteraren som levt ett försiktigt liv, men som nu vill infria en rad nyårslöften. Efron spelar det entusiastiska budet som hjälper henne uppfylla sina löften på en rad kreativa sätt. Veteranen Robert De Niro spelar den döende mannen fylld av ånger; han bevisar sannerligen att gammal är äldst med sin lysande insats. Halle Berry spelar sjuksköterskan som sitter vid hans sida. Även hon gör en bra insats.

Sedan har vi filmens baksida, som bland annat består av den kvinnliga trion Katherine Heigl, Sarah Jessica Parker och Lea Michele. De har visserligen inga scener tillsammans, men de lider alla av samma problem; de ska spela sympatiska karaktärer, men misslyckas till den grad att de alla framstår som väldigt osympatiska. Ashton Kutcher och Josh Duhamel är så bleka i sina roller att man knappt kommer ihåg att de varit med i filmen två minuter efter filmen är slut.

2003 kom den brittiska
romantiska komedin “Love Actually” (Richard Curtis, Storbritannien/USA/Frankrike) ut. Detta är en av få romantiska komedier som jag tycker om. Jag tycker faktiskt om den så pass mycket att jag har sett om den ett par gånger. Precis som “New Year’s Eve” har denna film en stor ensemble. Det känns lite som att regissör Marshall har försökt upprepa den brittiska succén med dels denna film och dels med “Valentine’s day ”(USA, 2010). Dessvärre är han inte lika slipad som regissör Curtis och har inte heller haft samma kaliber av skådespelare att jobba med, vilket har resulterat i en ganska ljummen film.

Jag kan inte påstå att “New Year’s Eve” är en dålig film rätt igenom. För det finns, som sagt, delar av den som är riktigt bra, främst delarna med Efron och Pfeiffer, de med Swank, och, framför allt, de sekvenser som De Niro medverkar i. Som filmvetare uppskattade jag denna film eftersom den är lite som ett smörgåsbord. Det finns ägg, skinka och ost, vilket jag tycker om. Men det finns även inlagd sill, jansons frestelse och rödbetssallad, som jag avskyr. Men det är ju det som är det fina både med filmer och smörgåsbord; man behöver inte tycka om allt för att kunna göra en god macka.