När Sverige och Finland skiljdes åt
Vid den här idylliska älven, Kymmene älv, gick tre ryska divisioner över gränsen till Finland utan krigsförklaring i februari 1808. (Foto: Märkesåret hemsida)


I slutet på 1700-talet drog en förändringens vind genom Europa som ledde till att Frankrikes och Storbritanniens maktbalans rubbades. Idéer om jämlikhet började spridas och blod spilldes. Sverige drogs in i krig och 1809, efter 600 års gemensam historia, skiljdes Sverige och Finland.

Under invigningen av Märkesåret 1809 talade Horace Engdahl, som ansåg att det råder en kollektiv minnesförlust i Sverige om vad som hände vid den tiden. Här är därför lite historia.

Europas två stormakter, Frankrike och Storbritannien, hade målsättningen att upprätthålla en maktbalans. Men krigen och konflikterna hade varit många och att de skaffade sig kolonier rubbade balansen.

Sjuårskriget, 1756-1763, ledde till att Storbritanniens statsskuld fördubblades. Då infördes skatter varav några skulle gälla i de amerikanska kolonierna. Men där godtogs inte de nya skatterna vilket ledde till en självständighetsdeklaration den 4 juli 1776, som den brittiska kolonialmakten i sin tur inte accepterade. Kriget var ett faktum och Frankrike ställde sig på rebellernas sida. Storbritannien besegrades.

Många av de hemvändande soldaterna, engelska, franska såväl som svenska soldater som stred på fransk sida, delade den amerikanska revolutionens värderingar: alla människor var födda fria och hade rätt till liv, frihet och strävan efter lycka och ”om någon styrelseform visar sig fördärvlig i dessa avseenden, är det folkets rätt att ändra eller avskaffa den”.

Medan det franska kungaparet Ludvig XVI och Marie Antoinette levde ett liv i lyx steg priset på bröd och idéerna om jämlikhet började spridas och 1789 antog den franska Nationalförsamlingen en deklaration ”Människan föds och förblir jämlik till sina rättigheter”. Några dramatiska år följde efter den franska revolutionen då kungaparet fördes till giljotinen.

Monarkierna i Europa såg med fasa på och hotade Frankrike med krig. Då utropade revolutionärerna ”folkets krig mot kungarna” och var snart i krig med Österrike, Preussen, Storbritannien, Nederländerna och Spanien. Tack vare en allmän värnplikt hade Frankrike en miljon man under vapen.

En strålande karriär gjorde en löjtnant i det franska artilleriet som 1799 blev utnämnd till förste konsul, Frankrikes mäktigaste man och 1804 kröntes han till kejsare. Mannen var Napoleon Bonaparte.

Slaget vid Trafalgar mellan den brittiska flottan och en allierad spansk-fransk flotta, befäste Storbritanniens ställning som överlägsen sjömakt, i övrigt gick kriget Frankrikes väg. Danmark och Sverige drogs in i kampen mellan Frankrike och Storbritannien.

Storbritannien behärskade sjövägarna men danskarna ogillade att britterna tog sig rätten att visitera neutrala fartyg var de än befann sig och slöt ett förbund med Sverige, Ryssland och Preussen. Det ledde till att delar av den brittiska flottan dök upp utanför Köpenhamn. Slaget som följde fick danskarna att acceptera de brittiska kraven.

Men snart allierade sig danskarna i alla fall med Frankrike, vilket fick britterna att hämnas genom att bombardera Köpenhamn och lägga beslag på hela den danska flottan.

Inspirerad av Bibeln såg Sveriges kung Gustav IV Adolf på Napoleon som den förkroppsligade ondskan, och den 31 oktober 1805 förklarade Sverige krig med Frankrike, uppbackad av Storbritannien, Österrike och Ryssland. Det gick inte som planerat och svenskarna tvingades lämna Pommern, i Tyskland, åt sitt öde.

Ryssland bytte sida år 1807 så nu hade svenskarna både ryssar och fransmän emot sig, vilka krävde att Sverige skulle avbryta all handel med britterna och stänga alla hamnar, annars skulle det bli krig. Det blev krig.

Från Moskva rapporterade Sveriges ombud hem att han trodde att ett ryskt anfall planerades in i Svearikets östra halva, men inga särskilda åtgärder vidtogs, vilket underlättade det ryska anfallet och i februari 1808 gick tre ryska divisioner över gränsen vid Kymmene älv utan krigsförklaring. Ryssarna var överlägsna till antalet och de finländska soldaterna påbörjade sin reträtt, fastän de hade haft en del framgångar i början.

I mars 1807 kom krigsförklaringen från Danmark. Danska, franska och spanska trupper förberedde anfall mot Skåne. Anfallet skulle ledas av franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Men en brittisk eskader lade sig bokstavligen i vägen mellan Själland och Skåne för det dansk-franska anfallet och samtidigt blev det i Spanien uppror vilket tvingade Napoleon att istället vända blicken söderut.

I maj 1807 kapitulerade fästningen Sveaborg, utanför Helsingfors, trots att förnödenheter och ammunition hade räckt tills den svenska flottan kom till undsättning. Viceamiralen Cronstedt agerade som om uppgiften var omöjlig och beslutet om kapitulation innebar en katastrof för krigets fortsättning eftersom det naturliga brohuvudet (militär stödjepunkt) på den finska kusten var borta.

Gustav IV Adolf var mer bekymrad över kriget mot Danmark och försummade därför kriget i Finland, dessutom ville han erövra Norge. Den svenska armén marscherade in i Norge i april 1808 utan något egentligt motstånd men sedan gick det snett när engelska flottan kom som resurs till den svenska armén. Kungens diplomatiska klumpighet och det engelska befälets kritiska inställning till Sverige resulterade i att ingen engelsk soldat steg i land.

I juni 1808 kom 2 000 soldater från Sverige till Åbo och tillsammans med den svenska skärgårdsflottan landsteg de på två ställen men tvingades tillbaka. Det försenade ändå den ryska framgången något. På hösten var kriget egentligen avgjort men en sista desperat ansträngning gjordes för att hejda angriparna. Slaget vid Oravais blev ett blodbad.

Under vintern 1809 gick ryktet att tsaren Alexander och Napoleon planerade att stycka itu Sverige. Missnöjet med den svenske kungen och hans bristande handlingskraft upplevdes som besvärande och det blev en oblodig revolt. Kungens farbror hertig Karl blev regent (Karl XIII) och riksdagen inkallades. En anhållan om vapenvila sändes till Danmark, Ryssland och Frankrike.

General von Döbeln började förhandla och skrev till ryssarna att hertig Karl ville avsluta kriget under förutsättning att inga trupper satte sin fot på Sveriges fastland. Trupperna började dra sig tillbaka. Först när reträtten var ett faktum gick det upp för ryssarna att general von Döbeln egentligen inte haft befogenheter att föra fredsförhandlingar.

Sverige slöt fred med Ryssland i Fredrikshamn den 17 september 1809 där Sverige avträdde Finland och en del av det egentliga Sverige, från finska gränsen till Torneå och Muonio älvar.

Sverige slöt fred med Danmark i Jönköping, utan förlust av territorium, den 10 december 1809.

Sverige slöt fred med Frankrike den 6 januari 1810 i Paris, där inget avstående av territorium krävdes utan i stället tvingades Sverige in i kontinentalsystemet, en handelsblockad mot England. Det innebar ett stort ekonomiskt avbräck eftersom England var en av rikets viktigaste handelspartner.

Samma år skulle en ny kung väljas, för hertig Karl som krönts till kung Karl XIII, var barnlös. Den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare, men det är en annan historia.

Källa: markesaret1809.se

Hemsidan har historiska artiklar, krönikor och information om kommande arrangemang under märkesåret.


von Döbeln lurade ryssarna att dra tillbaka sina trupper. (Foto:  Wikipedia)

von Döbeln lurade ryssarna att dra tillbaka sina trupper. (Foto: Wikipedia)